Kategoriarkiv: 4/5

Recension: Rock Band 4

Som jag har längtat. Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Trots att genren kvävde sig själv så är och förblir det sanslöst kul med plastinstrument. Vare sig man tragglar expertspår med en ensam gitarr eller drar av pudelrocksdänga efter pudelrocksdänga med ett samlat band så är Rock Band lika med underhållning i högsta klass.

Problemet är ju att serien föddes och dog på den förra konsolgenerationen, och representerade en ganska rejäl investering. Många har köpt på sig hundratals låtar och förstås en eller ett par uppsättningar instrument (beroende på hur många man hann spela sönder). För att överhuvudtaget ha en chans att locka tillbaka de gamla fansen behövde Harmonix lyckas med något unikt – att bevara allt det gamla. Vi kan jämföra med Singstar, som utlovade att de gamla låtarna skulle gå att flytta över allt eftersom de blev tillgängliga. Med facit i hand fick jag över ett tjugotal låtar och sen har Sony inte släppt något nytt på åtta månader, så spelet är stendött och fullständigt meningslöst, och dess enda existensberättigande var att det gav mig ”Let It Go”. Activision skapade sitt förstapersons-Guitar Hero med en ny gitarr som ursäkt för att inte varken stödja gamla instrument eller gamla låtar, och märkligt nog verkar det fungera. ... Läs hela texten

Recension: Transformers Devastation

Transformers borde vara ett lätt koncept att göra spel av, men av någon anledning var det egentligen bara ett spel som någonsin lyckades helt och hållet: Transformers till Playstation 2. Numera saligt insomnade Melbourne House satte ihop ett hejdundrande actionspel som dessutom var ett av de tekniskt mest avancerade spelen till formatet och bjöd på oförglömliga strider mot det vandrande slagskeppet Tidalwave eller Aztek-ruinduellen med Cyclonus. Det enda egentliga problemet var väl att spelet baserades på den intetsägande Armada-serien och att de tre spelbara Autoboterna (Optimus, Red Alert och Hot Shot) därför inte var särskilt spännande. ... Läs hela texten

Recension: Jamestown+

Intensiva vertikala bullet hell-shoot’em ups är vanligtvis något som kommer från Japan, och då oftast från klassiska utvecklare som Cave eller Treasure. Jamestown, av Final Form Games, är ett undantag. Det ursprungliga spelet släpptes 2011 men konverterades i efterhand till Playstation 4 med lite nyheter.

Jamestown följer de flesta mallarna för genren men istället för polerade rymdskepp eller, tyvärr allt som oftast numera, lättklädda animetjejer, så flyger man en liten steampunkfarkost, under 1700-talet, på Mars. Redan där plockar Jamestown stora mängder charmpoäng. Handlingen är en parallell till koloniseringen av Amerika, fast alltså som om vi hade rest till Mars då istället, och att de onda spanjorerna hade allierat sig med marsfolk. Det hela berättas i mysiga mellansekvenser och fullständigt geniala kapitelrubriker inför varje bana. ... Läs hela texten

Recension: Bloodborne

På papperet kan det se ut som att Bloodborne är ett Dark Souls-spel med en smärre kosmetisk förändring. Och visst, From Software återanvänder mycket av det grundläggande, men skillnaderna är ändå så pass stora att den som tar sig an Bloodborne som ett Souls-spel (och vice versa) kommer att få en ganska ordentlig överraskning. För redan från start är Bloodborne snabbare och mer krävande, men också lite sladdrigare och mer oprecist. För någon som trivs med att gömma sig bakom en sköld och att få tydlig feedback när fiendens attack studsar av och gör honom öppen för en motattack är det både stressigt och ovant att behöva gå till motangrepp hela tiden, att aktivt kontra med pistolskott och att lita på att självhelningen räddar upp när man slänger sig in i en drös fiender. ... Läs hela texten

Recension: The Binding of Isaac: Rebirth

Unge Isaac (cirka tre år) lever ett ganska hemskt liv, inlåst utan leksaker eller vänner. Men det ska bli värre, betydligt värre. Hans fanatiskt religiösa mamma får order av Gud att döda honom. I panik flyr Isaac ner i källaren, där en serie demoniska mardrömmar väntar och hans enda vapen är hans tårar.

Edmund McMillen är en mycket sjuk människa. Där Super Meat Boy var en fullständigt sadistisk men skojfrisk tolkning av Super Mario Bros är Binding of Isaac en surrealistisk Legend of Zelda-variant med framslumpade världar och en design som skulle få både Silent Hill-teamet och Guillermo del Toro att skruva på sig besvärat. Isaacs äventyr har hög äckelfaktor, i någon sorts pervers kontrast till den gulliga utformningen. ... Läs hela texten

Recension: Luftrausers

luftrausers_01

Det retrodoftande flygactionspelet Luftrausers har även släppts på PC och PS3, men jag valde Vita-versionen eftersom det passar bäst i bärbart format. Det här är ett renodlat skjutaspel med enklast möjliga upplägg: överlevnad. Ditt experimentella plan avfyras från en ubåt och sedan är precis allt din fiende.

Lyckligtvis är du ohyggligt manövrerbar och dessutom väldigt hållbar för ett flygplan. Alla fiender (inklusive fartyg) går att krascha ihjäl och allt du behöver göra för att återfå energi är att släppa skjutknappen ett par sekunder. Det är däremot svårare än det låter eftersom det konstant svärmar av fiendeplan, inkommande eld, bitska elitplan och annat som gör luftrummet osäkert, samtidigt som fartygen skjuter spärreld. ... Läs hela texten

Recension: Steamworld Dig

Det svenska indiespelet Steamworld Dig har funnits ute på 3DS och via Steam (duh!) sedan förra året, och de ursprungliga versionerna har fått utmärkta betyg. Nu har det släppts på Playstation 4 och Vita, och de sjyssta göteborgarna på Image & Form skickade ett exemplar som fungerar på båda formaten. Vad är det då för något som alla pratar om?

Rusty anländer till en liten sömnig stad i vilda västern, befolkad av en vampig värdshusvärd, en ung dam och en sur gammal handlare. Det hade kunnat vara sterotypt om inte allihop hade varit små robotar. Rusty har kallats dit av sin farbror Joe, en guldgrävare som ansågs lite tossig innan han försvann i mörkret. Sagt och gjort, Rusty tar upp hackan och ger sig ner för att leta. ... Läs hela texten

Recension: Strider

Det är alltid vanskligt med att återuppliva gamla serier, särskilt när utvecklaren tidigare har gjort spel som G.I.Joe: The Rise of Cobra och Front Mission Evolved. Men Capcom har å andra sidan goda erfarenheter av det här. Duck Tales blev ju lysande, och jag envisas fortfarande med att kalla Bionic Commando ett höjdarspel med brister. För att inte tala om att de lyckades leda utvecklaren av det fenomenalt usla Saint Seiya-spelet till Playstation 2 till att sedan göra Street Fighter IV. Därför vacklade mitt intresse för Strider lite fram och tillbaka. Men det färdiga spelet är faktiskt ett höjdarspel. Med brister. ... Läs hela texten

Recension: Bioshock Infinite

Även om jag var rätt intresserad från början och trots att jag gillade Bioshock blev det aldrig av att jag skaffade Ken Levines senaste epos. Men när det dök upp gratis för Playstation Plus-medlemmar hade jag knappast någon ursäkt att låta bli det. Priset är bra – hur är spelet?

Redan från början etableras den där obehagliga känslan av att något är jättefel. När Booker DeWitt anländer till den flygande staden Columbia under mystiska omständigheter ser det till en början idylliskt ut. Till skillnad från Rapture är Columbia, åtminstone från början, en levande och framgångsrik stad, men också en personkult utan dess like. En läskigt mässande frälsningspastor doppar Booker och en mäktig resa kan börja. ... Läs hela texten

Recension: Tearaway

Media Molecule sysslar inte med ordinära spel, den saken är klar. Little Big Planet var ett mästerverk i kreativitet. Tearaway är inte riktigt lika unikt, men har ändå en minst sagt egen stil.

Det hade inte heller gått att göra på något annat format. Varenda funktion på Vitan utnyttjas på smarta sätt, utan att det känns särskilt malplacerat. Och interaktionen mellan dig och spelets huvudperson är inte bara ett omständligt sätt att trycka på en knapp, utan grunden för själva berättelsen. ... Läs hela texten