Kategoriarkiv: 4/5

Recension: Beyond: Two Souls

Lämna ett svar

Ambitionen med Heavy Rain var att skapa en spelbar film, och det lyckades. Men ändå var det spelet lite av en prototyp och Sony vågade inte satsa riktigt fullt ut på det. Med framgången ett faktum kunde David Cage och hans Quantic Dream satsa ännu högre med Beyond: Two Souls.

Till skillnad från Heavy Rain är det här spelet helt fokuserat på Jodie Holmes (Ellen Page) och vi får följa en stor del av hennes liv, bokstavligen från födseln. Som litet barn adopteras Jodie av styvföräldrar, men när hon börjar visa övernaturliga krafter och attackeras av okända väsen blir hon överlämnad till ett forskningslaboratorium, där två forskare blir hennes föräldragestalter. Allt eftersom lär hon känna den ”ande” som ständigt följer henne, Aiden, och blir till slut rekryterad av CIA till topphemliga uppdrag där hennes förmågor kan utnyttjas till fullo. ... Läs hela texten

Recension: Project x Zone

Lämna ett svar

Spelets bästa ögonblick är möjligen alldeles i början. Ryu, Akira och Jin möts på en gata i Tokyo och utbyter lite klyschor, innan främmande styrkor invaderar och låter de tre fightingikonerna kämpa tillsammans. Är detta möjligt?

Project x Zone (läs: Project Cross Zone) är i praktiken en uppföljare till Namco x Capcom, som i sin tur är en variant på den klassiska serien Super Robot Wars. SRW är närmast en institution i Japan och har sedan 1991 låtit animefans spela med sina favoritmecha från alla tänkbara serier. Upplägget är också rätt oförändrat. Det handlar om taktiska strider på stora slagfält där man flyttar runt sina figurer och sedan attackerar fiender med pseudo-interaktiva attacksekvenser. ... Läs hela texten

Recension: Duck Tales: Remastered

1 svar

Det är svårt att fatta ett objektivt omdöme om Duck Tales, när man har spelat The Moon-banan. Det genialt enkla men fortfarande oöverträffat underhållande i att studsa runt på Joakims pogokäpp, tillsammans med en fantastisk remix av en av 8-bitarens allra mest klassiska låtar gör att jag bara sitter och ler som en galning. Och sen fyra gånger till, på inte riktigt lika ikoniska men ändå extremt väldesignade plattformsbanor jorden runt. De få ändringarna på banorna har gjorts med varsam hand och det är fortfarande ett strålande spel. ... Läs hela texten

Recension: Dungeons & Dragons: Chronicles of Mystara

Lämna ett svar

Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara är ett av Capcoms mest efterfrågade spel. Dungeons & Dragons: Tower of Doom… är inte det. Sin vana trogen började Capcom med en förvisso spelbar men innehållsfattig version, innan de satte ihop det riktiga spelet. Att kalla det en samling är därför lite larvigt. Shadow Over Mystara är det enda som de flesta behöver och kommer att spela.

Jag har egentligen aldrig haft möjlighet att se vad det hela handlade om, förutom en ytterst kort provomgång. Förutom arkadversionen, som är enormt eftertraktad och dessutom ligger på de svårhanterliga CPS2-kassetterna (som tenderar att sluta fungera utan regelbunden service), finns det bara en Japan-exklusiv samlarutgåva till Saturn. Liksom Radiant Silvergun häromåret är det här alltså dels en efterlängtad nyutgåva och dels en ren kulturgärning. ... Läs hela texten

Recension: Remember Me

Lämna ett svar

Jag har spelat det förut, bit för bit. Remember Me är inte originellt. Den klaraste parallellen är Beyond Good & Evil – fransk utvecklare, kvinnlig huvudperson med jacka/top/byxor-kombination, konspirationstung handling, arenastrider och en sjuhelsikes läckert designad värld. Men det kryllar av likheter – Assassin’s Creed, A.I., The Matrix, Bioshock, Flashback, Portal, Mirror’s Edge och praktiskt taget varenda modernt spel som envisas med att ha en guide som via radio berättar vad du ska göra. ... Läs hela texten

Recension: Terraria

Lämna ett svar

Det börjar anspråkslöst. Beväpnad med ett kopparsvärd, en hacka för att gräva och en yxa för att hugga landar jag mitt i en okänd värld, utan några egentliga mål i livet. Terraria är förstås ordentligt inspirerat av Minecraft, men släpptes först till PC ungefär samtidigt som det svenska undret. Istället för tredimensionella block är det en helt platt värld med skön pixelgrafik, som doftar 16 bitar lång väg.

Det mest spännande med Terraria är upptäckarglädjen. Det är som när jag spelade Civilization eller Master of Magic de första gångerna. Det är kul att bara springa runt och se vad som råkar ha dykt upp i världen. Eftersom varje ”bana” genereras från scratch vet man aldrig vad man kommer att hitta. Tidigt i spelet var det ohyggligt spännande att bege sig ner i mörkret, utrustad med bara en hacka, ett knippe facklor och träplattformar för att bygga trappor upp från djupet. Att hitta ett underjordiskt rum och medföljande skatter var jackpot, men bara att hitta en trolskt glimmande svampgrotta eller börja ta sig ner mot de lavafyllda avgrunderna var stämningsfullt så det räcker. ... Läs hela texten

Recension: Trine 2

Lämna ett svar

Spelmässigt har det inte hänt särskilt mycket. Man skulle utan att vara särskilt elak kunna kalla Trine 2 för en expansion. Det är fortfarande magikern Amadeus, krigaren Pontius och tjuven Zoya, med ganska precis samma färdigheter som förra gången. Amadeus bygger block men saknar egentliga offensiva förmågor, Zoya kan skjuta och svinga sig i sin änterhake, och Pontius kan slåss bra i närstrid och kasta sin hammare för att ha sönder hinder. De fångas upp av den magiska Trine igen för att ta hand om en ny intrig, som berättas på ett lagom sagosimpelt vis. Det är himla käckt och menlöst det hela. ... Läs hela texten

Recension: Little Big Planet Vita

Lämna ett svar

Jag står fast vid åsikten att Little Big Planet är ett av de mest geniala spelkoncepten de senaste tio åren. Att kunna bygga helt egna banor eller till och med enkla spel gjorde det till något alldeles unikt, en triumf i kreativitet, och spelarna svarade med att svänga ihop dryga sju miljoner banor. Det är svindlande många. Lite grovt räknat kan man spela Little Big Planet resten av livet och ha nya banor var fjärde minut, förutsatt att det slutar publiceras nya banor… nu.

Om Little Big Planet Vita (ja, Little Big Planet PSVita egentligen men det är en korkad titel) hade kunnat köra alla de banorna och varit en ny, bärbar del av samma framgångssaga, hade det varit lika genialt. Nu blev det inte så. LBP Vita är en mycket trogen tolkning, hästlängder framför den nerskalade PSP-versionen. Utöver all grundläggande mekanik och funktioner, inklusive fullstora banor, finns också nya funktioner som utnyttjar kameran och tryckskärmarna. Men istället för 7-8 miljoner banor finns dryga 35000. Oavsett hur man ser det är det betydligt färre att utforska. ... Läs hela texten

Recension: World of Warcraft: Mists of Pandaria

Lämna ett svar

När jag spelar igenom hela World of Warcraft igen med min nya munk känner jag att många var lite orättvisa mot Cataclysm. Det var lätt att se bara de fem nya zonerna som innehåll, och trots att jag såg till att testa utvalda delar av den omgjorda världen var det ändå väldigt mycket jag missade. Det har jag försökt åtgärda nu, och det finns onekligen massvis av förbättringar. Inte bara Ragefire Chasm, Scarlet Monastery och Scholomance som har byggts om från grunden inför Pandaria, men de flesta av de gamla instancerna är betydligt roligare nu än på den gamla goda tiden. Så Cataclysm gjorde en väldigt viktig insats för att göra den största delen av spelet relevant igen, trots att det istället kändes lite fattigt framåt slutet. ... Läs hela texten

Recension: Jojo’s Bizarre Adventure HD

3 svar

Min Mariah fingrar på sin urringning som helt plötsligt tycks mycket mer välfylld, varpå en ström av muttrar och skruvar flyger mot min fiende, som har blivit magnetiskt laddad. Men Dio är för snabb och har redan flugit upp ovanför skärmen, och innan jag har hämtat mig landar han med en ångvält på mig. Han skriker sitt karaktäristiska ”WRYYYYYYYYYYYYYYYY” och slår sedan sönder ångvälten, och mig.

Det tar inte många sekunder förrän Bizarre i titeln får sin förklaring i det här spelet. Den ursprungliga mangan var någon sorts superhjälteparodi där de sex hjältarna mötte fiender med allt mer underliga krafter. Det gav Capcom en ursäkt att verkligen släppa loss, och sätta ihop ett fightingspel med figurer som får Darkstalkers att kännas konservativt. För de som har läst mangan (vilket i och för sig är försvinnande få utanför Japan) är det en fröjd att se hur alla märkliga attacker har anpassats till ett fightingformat. Resultatet är ett spel som är obalanserat, smått kaotiskt… men också vansinnigt kul. ... Läs hela texten