Kategoriarkiv: 5/5

Recension: The King of Fighters XIII

1 svar

Det är inte många spelserier som kommit upp i tretton numrerade delar. På rak arm kan jag väl nämna Final Fantasy, och där var tretton knappast ett lyckonummer. Men King of Fighters följer en alldeles egen turordning där ungefär vartannat spel är medelmåttigt och vartannat är briljant. King of Fighters XII var en pinsam historia. Det var praktiskt taget en beta, ett gäng ofärdiga figurer ihopslängda på ett par trista bakgrunder, ingen handling, ingen personlighet, ingen finess och ett onlineläge som var direkt sorgligt. Följaktligen är också King of Fighters XIII fullständigt strålande. ... Läs hela texten

Recension: The Elder Scrolls: Skyrim

Lämna ett svar

Det är märkligt. Efter trettio timmar med Skyrim har jag visserligen besegrat den stora ondskan som hotar världen och uppfyllt mitt öde som Dragonborn, men i övrigt har jag bara hunnit skrapa på ytan. Ett tag verkade det som att Elder Scrolls-spelen blev mer och mer begränsade för varje titel, men inte den här gången. Det känns nästan som om Skyrim faktiskt är större än Oblivion, och lyckas med många saker som föregångaren misslyckades med.

Jag var aningen skeptisk efter många av förtittarna, då det verkade som att mycket av rollspelandet hade försvunnit, till förmån för ett mer strömlinjeformat spel. Men trots att själva karaktärsskapandet är borta finns alla valmöjligheter kvar, fast i nya former. De gamla stjärntecknen, till exempel, är numera valfria bonusar man kan skaffa sig genom att besöka rätt helgedom, så jag kunde få tillbaka min gamla trogna Tower. Och även om jag aldrig lär få se min superhoppande Morrowind-alv igen så är det inga problem att skapa sig olika mäktiga magiska föremål, eller syssla med smide för att bygga ihop några av spelets bästa vapen. ... Läs hela texten

Recension: Ico & Shadow of the Colossus

Lämna ett svar

Definitionen av en klassiker brukar, i bokform, vara ”en bok som alla vill ha läst men som ingen vill läsa”. En bit in i Ico känner jag att definitionen passar perfekt. För Ico är en klassiker, det var banbrytande i både sin grafiska stil och med sin uppfräschade tolkning av Prince of Persia-spelbarheten by way of Tomb Raider. Ja, på samma sätt som Team Icos Fumito Ueda har sagt sig vara inspirerad av gamla spel som Another World, så har flertalet moderna spelskapare tagit inspiration från honom i sin tur. ... Läs hela texten

Recension: Child of Eden

Lämna ett svar

Det står ”Better with Kinect” på omslaget. Jag skulle vilja säga att Child of Eden ska spelas med Kinect och inget annat. Efter ett halvår av menlöst partytjafs, fitnesstränare och dansvarianter finns äntligen spelet som visar vad Microsofts kamera egentligen är till för. Jag köpte den enbart för det här spelet (själva spelet fick jag av Ubisoft) och jag ångrar mig inte en sekund. Även om det inte skulle komma något mer Kinect-spel har Child of Eden visat mig en glimt av Framtiden. Inte den enda framtiden, får jag hoppas. Men några såna här spel varje år som komplement till traditionellt spelande så kunde jag inte vara mer nöjd. ... Läs hela texten

Recension: Portal 2

Lämna ett svar

Jag måste erkänna att jag var tveksam inför Portal 2. Jag menar, Portal var genialt i sin enkelhet och just därför. Det var kliniska vita salar, GlaDOS bisarra snack och så en briljant vändning som mestadels var ihopsatt av rekvisita från Half-Life 2. Att utveckla det här konceptet till ett fullskaligt fullprisspel var riskabelt. Men jag skulle inte ha tvivlat på våra överherrar Valve. Portal 2 är allt som Portal var, fast ännu bättre, ännu mer polerat, ännu roligare, ännu smartare och ännu snyggare. Istället för att försöka bortförklara ettans lågbudgetdesign får den en självklar förklaring och likaså får det faktum att Portal 2 är betydligt mer varierat. ... Läs hela texten

Recension: Outland

Lämna ett svar

Jag tror inte att man kan beskylla finska Housemarque för att vara särskilt nyskapande. Deras debuttitel till Playstation 3, Super Stardust HD, var inte bara en nyversion av ett av deras ursprungliga spel från Amiga-tiden, det spelet i sig var också en klon av Asteroids. Xbox 360-golfaren Golf: Tee It Up var mer än lovligt likt Everybody’s Golf. Och Dead Nation var en hybrid av praktiskt taget varenda uppifrån-shooter någonsin kryddad med Left 4 Dead. Ja, till och med innan de blev Housemarque gjorde de det tekniskt strålande men rätt menlösa Elfmania, en Street Fighter-variant med spetsiga öron. ... Läs hela texten

Recension: Myth: The Xenogears Orchestral Album

Lämna ett svar

Ett av tidernas tveklöst bästa spelsoundtrack tillhör Xenogears. Spelet i sig var väl bra på alla tänkbara sätt men utan den gudomliga musiken hade det knappast suttit så hårt på många rollspelares topplistor. Yasunori Mitsuda skapade fyrtiofyra stycken av ren magi, med bara en handfull som inte är helt fantastiska. Spelet följdes förstås direkt av ett originalsoundtrack där alla låtarna fanns med rakt av, uppspelade direkt från en Playstation men med en sån utsökt ljudkvalitet att det ofta hade kunnat röra sig om, om inte symfoniorkester, så åtminstone en riktigt maffig synth. Några veckor senare släpptes vad som skulle bli ett av de bästa arrangerade soundtracken någonsin, Creid, där Mitsuda har rekryterat irländska musiker för att ge soundtracket en helt ny, keltiskdoftande betoning. Creid plockade glatt bland bra och mindre bra i soundtracket och lyckades göra underverk av alltihop. Men samtidigt gjorde det om musiken till något annat, och de som hade önskat sig ett mer traditionellt orkesterarrangemang fick vänta. ... Läs hela texten

Recension: Little Big Planet 2

4 svar

För drygt två år sedan revolutionerade Media Molecule spelvärlden. Det kanske inte syntes direkt i försäljningsstatistiken: fyra och en halv miljoner är knappast dåligt men inte heller jämförbart med inte fullt så revolutionerande årliga onlinekrig. Men det fick hundratusentals spelare att bli banbyggare, att vara kreativa. Allt från meningslösa fuskbanor för att snabbt få alla troféer (en företeelse som Media Molecule sedan drev med i sin Metal Gear-expansion) till fullfjädrade mästerverk som lätt kunde jämföras med utvecklarnas egna. Och ännu bättre. Väldigt snabbt växte gränserna för vad spelet egentligen klarade av. Ursmarta byggare konstruerade fordon och vapen, och trots att Sackboy alltid var närvarande lyckades många banor skapa en illusion av att man spelade något helt annat. ... Läs hela texten