Kategoriarkiv: 5/5

Recension: Rocket League

Lämna ett svar

Det är lustigt det där med tillfälligheter. Rocket League har blivit en dundersuccé, trots att det praktiskt taget är samma spel som det bortglömda Supersonic Acrobatic Rocket Powered Battle-Cars som släpptes till Playstation 3 för ett antal år sedan. Kanske det där namnet inte var så himla genialt? Men hur som helst, nu har det fått sin välförtjänta framgång, för Rocket League är nämligen smått magiskt.

Konceptet, om du tillhör de 99.999 procenten som inte spelade föregångaren, är enkelt: fotboll med radiostyrda bilar. En till fyra spelare per lag, in med bollen i motståndarlagets mål. Eftersom jag normalt varken bryr mig om fotboll eller motorsport kunde inte grundidén vara mindre intressant, men Rocket League går förbi allt sånt och sträcker sig längst in i gamernerven och släpper aldrig taget. Detta är nämligen fantastisk spelbarhet i sin allra renaste form. Bokstavligen enkelt att lära sig men ohyggligt svårt att bemästra. Din bil åker framåt och bakåt och boostar, så långt allt väl. ... Läs hela texten

Recension: Axiom Verge

Lämna ett svar

Det är elva år sedan vi fick ett tvådimensionellt Metroid. Det är längre tid än det tog mellan Super Metroid och Metroid Fusion, och det är inte svårt att misströsta vid det här laget. Det brukar sägas att det finns för lite intresse, eller att det kostar för mycket att göra ett pixlat spel i den klassen. Enter: en herre vid namn Tom Happ, som helt på egen hand har satt ihop ett spel som inte bara liknar Metroid – det matchar det också!

Faktum är att det till en början känns som en skamlös klon. Det NES-klingande arrangemanget på titelskärmen lånar hejvilt från Metroids motsvarighet, och när sedan spelet kommer igång (efter en inledning grovt inspirerad av Another World) börjar man med att gå till vänster för att hämta den första uppgraderingen, så man kan skjuta sig till höger och panga fiender som klättrar längs väggarna i en horisontell korridor, för att sedan hitta en vertikal korridor med dörrar åt olika håll, med pulserande Zebetit-liknande rör i väggarna … ja, ni fattar. Men det dröjer inte länge förrän Axiom Verge hittar sin egen identitet. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls II: Scholar of the First Sin

2 svar

Elaka tungor sade att Dark Souls II inte var i närheten av lika bra som sina föregångare. Med en hatkampanj som nästan saknar motstycke är det nästan beklämmande att ge sig in i en diskussion och mötas av samma trötta klyschor. Det gnälls om sämre grafik än i de första presentationerna, det gnälls om att vapen inte håller lika länge (för evigt) som i föregångaren, det gnälls om att världen inte är ihopkopplad på kluriga sätt utan spretar ut åt olika håll. Det gnälls helt enkelt väldigt mycket. Saken är att de där elaka tungorna har fel. Dark Souls II är inte, subjektivt, lika bra som föregångaren, men det är snubblande nära ibland. ... Läs hela texten

Recension: Divinity: Original Sin

Lämna ett svar

Det är en bra tid att vara ett fan av 90-talets PC-spel. Peka-klicka har fått en renässans, delvis tack vare att genren gör sig väldigt bra för tablets. Rymdäventyren är hetare än någonsin med supergiganterna Star Citizen och Elite: Dangerous som alldeles snart kommer att kriga om våra kvällar. Och tack vare framgångsrika insamlingskampanjer har vi fått ett nytt Wasteland och en prequel till Divine Divinity.

Jag missade tyvärr originalet, men det gick inte att ignorera den samstämmiga hyllningskören till Divinity: Original Sin. Det är i grunden ett extremt traditionellt rollspel av västerländskt stuk som samtidigt är toppmodernt i hur det hanterar samarbetsläget. Det går förstås att spela ensam, men berättelsen kretsar alltid kring två karaktärer och det är ett sant nöje att utforska världen tillsammans med någon likasinnad rollspelare. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls II

1 svar

Hur följer man upp två av de mest unika spelen den här generationen? Ett alternativ hade ju varit att praktiskt taget göra nya banor till Dark Souls och behålla själva spelmotorn. Istället valde From Software att bygga om spelet i grunden, med sikte på nästa generations hårdvara, och samtidigt ändra på väldigt mycket. Som vi snart ska se har det både fördelar och nackdelar, men en sak är säker: det här är så långt från en expansion man kan komma.

Det första jag slås av är att det känns väldigt vagt. De tre skumma tanterna i början svamlar något om att försöka ändra sitt öde, och när jag har tagit mig genom det första området (som är ett valfritt träningspass för den som inte kan de grundläggande kontrollerna) möter jag Emerald Herald, en mystisk kvinna som uppmanar mig att söka fyra mäktiga själar och hitta kungen. Mer vägledning än så får man inte, och det är först efter långa diskussioner med andra invånare, som alla talar i gåtor, som det går att börja lista ut vad man letar efter. Men så här med facit i hand var Dark Souls nästan precis likadant, och jag kan inte komma ifrån att jag hade betydligt mer hjälp utifrån i det spelet. Däremot hände det att jag helt och hållet körde fast i Dark Souls II och det var inte helt logiskt hur man skulle ta sig vidare. ... Läs hela texten

Recension: Flower

Lämna ett svar

Att upptäcka Flower var en av mina bästa spelupplevelser någonsin. Inget annat spel har en så ljuvlig stämning och ett så unikt upplägg, som ändå följer en röd tråd och en rätt distinkt berättelse. Det ekologiska budskapet är klart men inte övertydligt: civilisation och natur behöver inte vara varandras motsatser. Lägg sedan till vind, gräs och blommor, och ett fantastiskt pianosoundtrack. Svårare än så behöver det inte vara.

Till Playstation 4-premiären var det lite fattigt med spel, så Sony anlitade Bluepoint för att fixa en konvertering, både till den nya konsolen och till Vita. Bluepoint är relativt nya men har några rätt rejäla konverteringar under bältet: Ico & Shadow of the Colossus Collection, Metal Gear Solid HD Collection, God of War Collection samt Vita-versionen av Playstation All-Star Battle Royale. Därför passade de utmärkt, och de har gjort ett mycket bra jobb. ... Läs hela texten

Recension: Brothers: A Tale of Two Sons

Lämna ett svar

Litegrann hade jag det på känn när Josef Fares, som är en stor spelfantast, tog en paus från filmskapandet för att tillsammans med Starbreeze göra ett spel. Man lämnar inte sin etablerade ram om man inte ville skapa något alldeles speciellt. Men regissören av ett gäng komedier (visserligen underhållande) och en rätt renodlad förstapersonsaction-röjarspelstudio kan väl inte sätta sig och skapa ett magiskt äventyr?

Jo tänk för att de kan det!

Jag hade inte läst på särskilt mycket. Jag hade bara sett lummiga skogar, grå klippor och lite björkar här och där. Det kändes mysigt men inte särskilt minnesvärt. Tankarna drogs lite till Krater, som också körde en svensk idyll korsat med speltroper, som var kompetent men i längden rätt trist. Jag var helt oförberedd men hade hela kvällen på mig. Det är det absolut bästa sättet att uppleva Brothers. ... Läs hela texten

Recension: Persona 4 Golden

Lämna ett svar

Det finns en ganska klar anledning till att japanska rollspel är i kris och helt och hållet har fallit bort från mittfåran. Dels beror det förstås på att marknaden inte är intresserad av den typen av spel, men det beror också på att japanska rollspel har en identitetskris och har haft det hela den här generationen. Det här har delvis också drabbat västerländska rollspel, där giganter som Elder Scrolls, Dragon Age och Mass Effect bara med god vilja kan klassas som rollspel längre. Det är helt enkelt inte hippt med grundfärdigheter, elementsvagheter och magipoäng. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls: Prepare to Die Edition

Lämna ett svar

För ungefär elva månader sedan konstaterade jag i min recension av Dark Souls att jag förmodligen aldrig skulle få se allt i spelet. Ack vad jag bedrog mig. Efter en rejäl spark i ändan gjorde jag ett nytt försök, läste på, och klarade mig till slut genom hela spelet, efter ett par helnätter och ett sönderslaget datorchassi (efter den tionde gången Stray Demon gjorde slarvsylta av mig). Det var en av mina absolut största spelbedrifter. Sekunden efter att jag hade utplånat Lord Gwyn svor jag dyrt och heligt: aldrig mer! Men redan nästa dag började jag fundera på nästa karaktär, och några månader senare plockade jag min första platinatrofé i det här spelet. ... Läs hela texten

Recension: Dust: An Elysian Tail

Lämna ett svar

Innerst inne fruktade jag att det aldrig skulle släppas. Jag menar, ett hyperanimerat plattformsactionrollspel med drag av både Castlevania, Strider och Muramasa, utvecklat av en enda kille. Någonstans kändes det som att ambitionen skulle överstiga talangen och att Dust skulle förbli vaporware efter alla dessa år.

Men icke. Dean Dodrill har fullföljt sitt uppdrag och har skapat ett smärre mästerverk praktiskt taget ensam, med bara hjälp från ett par musiker och förstås ett gäng röstskådespelare. Och det är mycket riktigt ett fullfjädrat actionrollspel komplett med massvis av olika miljöer, ett helt stall med fiender av olika slag och både ett smidigt level-system, en uppsättning utrustning och föremål att använda samt ett oerhört genomtänkt crafting-system som minimerar onödigt spring. ... Läs hela texten