Den fjärde Neo-Geo-kassetten till Evercade bjuder på hela åtta spel istället för sex, men i gengäld är två av dem repriser från Super Pocket. Är det då värt att köpa denna ändå?
3 Count Bout
Det här var ett helt nytt spel för mig, men tyvärr inte något att ha. Det är ett regelrätt wrestlingspel vilket inte direkt tillhör vanligheterna på formatet, men det har också precis alla bristerna som genren brukar ha: groteska figurer, stel spelkontroll och godtyckliga rörelser. Jag tror fortfarande inte att jag har spelat något underhållande wrestlingspel förutom Pro Wrestling och Tecmo World Wrestling på NES.
Baseball Stars 2
Det här var också en nyhet för mig. Jag är absolut inget fan av sporten till att börja med, men Baseball Stars 2 är ett sånt där genuint arkadspel som gör till och med en ointressant genre spännande genom extremt påkostad grafik och relativt lättbegriplig spelkänsla. Jag kan fortfarande knappt få till en bunt, men det är mycket underhållande ändå. Om jag någonsin skulle ägna någon större tid åt baseballspel skulle det förmodligen vara med det här spelet, vilket säger en del. Men i avdelningen lättsam Neo-Geo-sport spelar jag nog fortfarande hellre Super Sidekicks.
Blazing Star
Troligen det bästa renodlade shoot’em up:et på Neo-Geo och ett väldigt snyggt, lättspelat actionspel som känns betydligt modernare än de flesta andra på formatet. Det släpptes 1998 och vid det laget hade shoot’em up-genren utvecklats. Det var inte alls lika toksvårt som många tidigare titlar, och var en fröjd för både öga och öra. Med stora animerade bossar och en otrolig arsenal av vapen (som dessutom är olika bland de olika spelbara skeppen) känns det ganska mycket som Caves titlar, särskilt samtida Progear. Jag skulle nog säga att det inte passar lika bra på stor skärm som på Super Pocket, då den förrenderade grafiken känns lite väl grötig i stort format men är knivskarp som bärbart. Men spelar du bärbar Evercade är detta fortfarande en höjdare. För mig var det dock bara en repris.
Fatal Fury Special
Ska man ha med något av de klassiska Fatal Fury-spelen så är Special ett bra alternativ. Det stoppade tillbaka flera av bossarna från ettan (inklusive Geese, Billy Kane och Duck King), och var också det första fightingspelet med en gästkaraktär, i det här fallet Ryo Sakazaki från SNK:s egna Art of Fighting. Även om det är det bättre spelet finns det få anledningar att återvända till det idag, men det är fullt spelbart och känns mer polerat än den vanliga tvåan. Det mår bättre av att inte vara låst till att enbart spela mot den sanslösa datorn, men det finns betydligt bättre fightingspel bara i den här samlingen.
King of the Monsters
Ännu mer wrestling, fast här som gigantiska monster i ett nertrampat Japan. Rörigt och fult precis som tvåan jag spelade på Super Pocket. Jag har inget som helst intresse av att lägga någon tid på detta.
Metal Slug 4
Efter den fenomenala trean känns det här som en rejäl nedgradering. Det är inget större fel på det, men det är inte lika galet varierat och ohyggligt överanimerat. Det beror förstås på att SNK hade gått i konkurs mellan spelen, och där trean utvecklades av det ursprungliga teamet (som kom från Irem/Nazca och gick över till SNK) var det här en samproduktion av koreanska Mega och Noise Factory (teamet bakom Matrimelee och King of Fighters: Maximum Impact). Har du spelat dig less på de första tre spelen är det förstås värt att spela, och även ett ”okej” Metal Slug är fortfarande ett bra spel.
Robo Army
Innan de riktigt började ösa på med fightingspel släppte SNK alla tänkbara varianter av beat’em ups i varenda tänkbart tema. Modern yakuza med Burning Fight, tidsresande ninjor i Sengoku, muterade monster i Mutation Nation, och så förstås robotstrider i det här. Med bara två figurer (Rocky och Maxima – ingen relation till King of Fighters-kanadensaren) och ett klassiskt segt rörelsemönster är det inte särskilt varierat spelmässigt, men det kompenseras av ganska underhållande fiendevarianter och ett bra flyt. Man slipper det där eviga jagandet utanför skärmen med fiender som bara backar undan, och har rikligt med specialattacker att bränna iväg när det händer för mycket samtidigt. Det är knappast någon av genrens klassiker men värt en genomspelning i alla fall.
The King of Fighters 2002
Liksom Metal Slug 4 utvecklades det här av ett SNK i konkurs, och att de överhuvudtaget lyckades få ut något är en bragd i sig. Liksom det klassiska ’98 är det en drömmatch med i princip samtliga karaktärer från NESTS-sagan (’99 till ’01), och som sig bör avslutas det med en match mot den ohyggligt megafuskiga Rugal. Men det har inte alls samma genuina spelkänsla. Kanske beror det mycket på att min favorit Kim blev saboterad mellan de här spelen, men spelet har också en aningen sladdrig spelkänsla där attacker inte riktigt träffar som de borde. Det är inte alls lika illa som SNK vs Capcom Chaos, men fortfarande inte perfekt. Det lider också av fula bakgrunder (även om de är proppfulla med bekanta ansikten) och sprites som lider av att redan då vara fem-sex år gamla. Men så hade det här spelet också bara fem spritetecknare, jämfört med storhetstiden ’97-’99 då SNK lade fjorton personer på samma jobb. Resultatet är ett spel som fortfarande är ett av de bättre i serien, men i praktiken gillar jag bara några av dem.
Ja, på det hela taget är den här samlingen inte lika bra som Neo-Geo Arcade 3, men det finns onekligen ett gäng riktigt solida spel på den. Blazing Star är visserligen en höjdare, men det var inte nytt för mig. Nu när Neo-Geo AES+ är på gång ser jag inte heller riktigt samma behov av mer Neo-Geo på Evercade. Visst, det är betydligt billigare att kunna köpa en bunt spel för 300 kronor istället för ett för 900, men i praktiken tenderar många av dem att bara vara okej, och med maskinens inbyggda begränsningar är det fortfarande inte fråga om definitiva versioner. Så framöver hoppas jag på fler kassetter från andra utgivare, och att de spelen jag fortfarande saknar (som Last Blade 2) istället dyker upp på AES+.