På den tredje Neo-Geo-samlingen återfinns fem klassiker och ett skitspel, men är de värda att spela någon längre stund?

Ghost Pilots
Om vi ska få det överstökat på en gång: detta är rätt uselt. Det är ett extremt rättframt vertikalt shoot’em up utan någon direkt finess. Du styr ett segt plan som attackeras av hundratals fiendeplan, medan du kryssar febrilt över hyfsat snygga landskap för att undvika att mosas mellan skott, flygplan som attackerar från sidorna, framifrån eller bakifrån (något som borde vara ett krigsbrott i genren), eller bara ren tristess. Lika menlöst som Alpha Mission 2.

King of Fighters ’97
SNK arbetar sig fram till de bättre spelen efter att ha släppt King of Fighters 2000 på den första samlingen. Yamazaki och Blue Mary är efterlängtade Fatal Fury-gäster, och New Faces Team var coola när det begav sig. ’97 var dock ett experimentellt spel. Många av bakgrunderna saknar musik och kör på publikljud istället. Men det här är King of Fighters, med några av fightinggenrens mest ikoniska ledmotiv! Vansinnigt. Spelmässigt är det i princip samma som King of Fighters ’98 och många av karaktärerna känns lika kompletta här, men presentationen drar ner betyget.

Metal Slug 3
Detta är däremot ett fenomenalt spel, och kanske det bästa i serien. Efter att ha trissat upp insatserna ordentligt redan i Metal Slug X erbjuder del tre mer av allt: mer olika fiender, mer banor, mer ohyggligt detaljerade och vansinniga bossar, mer olika fordon, och ännu mer action än någonsin. Om det har en brist så är det kanske att det är för långt, för det blir lätt utmattande att plöja sig genom hela spelet. Vid ett tillfälle kraschade också min Super Pocket, den kanske blev överhettad av att försöka köra det här. Men vill du spela ett Metal Slug kan jag klart rekommendera detta oavsett format.

Samurai Shodown II
Del två känns än idag som det bästa i serien. Senare spel kompromissade någonstans, men här klaffade precis allt, och spelkänslan är strålande. Inramningen är också den bästa i serien, med sprudlande miljöer, fantastisk artwork och inte minst fantastiska sprites. De fyra nykomlingarna var också klassiker. Sieger blev väl lite bortglömd men Genjuro är minst lika genial som sin rival, och Cham Cham är alltid kul de få gångerna hon dyker upp. Nicotine är också urtypen för irriterande smågubbar och ett av de bästa exemplen. Det finns inbyggt i Super Pocket där det lider av svårighetsgraden, men om du kan spela det mot en kompis på Evercade VS är detta fortfarande ett genialt fightingspel.

Super Sidekicks
Det hade kanske varit trevligt med ett av de senare spelen (som SNK har dragit tillbaka från samtliga utgåvor, troligen för att de innehåller Taiwan som lag), men det här spelet är ett renodlat och väl fungerande arkadfotbollsspel. Det är relativt realistiskt i sitt upplägg, men har mycket personlighet och små roliga mellansekvenser emellanåt. Det är inte riktigt lika hyperaktivt som Taitos Football Frenzy, och väl värt att testa om man är sugen på genren.

Twinkle Star Sprites
Det här är en klassiker och en efterlängtad favorit som betingar vansinnespriser i originalformat, men jag hade inte direkt spelat det. Nu kan jag inte säga att jag tycker att det var värt väntan. Twinkle Star Sprites är en intressant blandning mellan shoot’em up och pussel, där man hela tiden tävlar mot datorn eller en annan spelare. Om du skjuter ner grejer på rätt sätt eller snabbt nog så kommer fler fiender att skyfflas över till motspelaren. Det hela påminner om upplägget i Puzzle Bobble eller Super Puzzle Fighter II Turbo, men jag spelar mycket hellre de spelen än detta. Nu har jag i alla fall spelat det så jag slipper kasta bort massor av pengar på nyutgåvan på AES+.

Med två av Neo-Geons allra bästa spel och tre solida titlar är Neo-Geo Arcade 3 en riktigt bra samling och väl värt att köpa. Frågan är väl bara om del fyra kan överträffa detta.