Mina the Hollower är ett fantastiskt spel. På samma sätt som Shovel Knight var ett modernt NES-spel så är detta ett extremt påkostat Game Boy Color-spel anno cirka 2001, ungefär på samma nivå som Oracle-spelen. Vi snackar lågupplöst grafik med pixlar som på min kompis jätte-tv är nästan centimeterstora, och en aningen blek färgpalett, men mycket mer snygga mellansekvenser och enorma bossfiender än någon någonsin klämde in i en kassett.

Jag älskar upplägget, som förstås är ordentligt inspirerat av Souls-spelen. Men med tanke på att Souls-spelen hämtade inspiration från 8-bitarsspel i allmänhet och Zelda 2 i synnerhet så är det inte allt för långsökt att tänka sig att Nintendo en gång skulle ha gjort ett sånt här spel. Till en början är det väldigt ogästvänligt och nästan varje väg är blockerad av en eller annan märklig grej som man säkerligen kommer att kunna öppna från andra sidan om ett par timmar. Fienderna är allihop livsfarliga och Mina är bräcklig som, ja, en liten mus. Men sakta hittar jag nya trinkets som ger användbara specialförmågor och lyckas levla upp de grundläggande färdigheterna (anfall, försvar och extravapen), och snart börjar det kännas mer överkomligt. Det går i teorin att utforska spelets sex huvudsakliga områden i valfri ordning, men några av dem bör du definitivt vänta med.

Det är extremt väldesignat med smarta pussel och hemligheter precis överallt, och eftersom nästan allt går att använda för att bygga en bra kombination av färdigheter är det alltid värt att utforska. Men framåt slutet av spelet började mitt tålamod ta slut, och det blev en lång paus innan jag spelade klart idag. I de sista delarna blir Mina the Hollower lite väl jobbigt. Det är inte bara fienderna som blir ännu ettrigare, det blir proppfullt med komplicerade plattformspussel, tajmade plattformar och osynliga grejer om vartannat. Till slut orkade jag inte längre och tog till spelets mest kontroversiella funktion: fuskmenyn.

Jag har länge varit av åsikten att Souls-liknande spel inte behöver svårighetsgrader, eftersom spelet i sig erbjuder så många sätt att anpassa utmaningen. Till viss mån gäller det här också. En del trinkets kan göra plattformandet enklare och med fler uppgraderingar under bältet tål Mina så mycket stryk att många av striderna blir närmast korkade i sin enkelhet. Men en uppsättning rörliga plattformar som måste aktiveras på en timer så att man sedan måste tajma ett hopp genom en rörlig öppning i en vägg fick mig att ge upp och helt enkelt stänga av möjligheten att falla ner i hål. Och när jag väl hade gjort det kunde jag lika gärna minska skadan från fiender, för att slutligen stänga av den helt. Så jag plöjde igenom spelets sista område och ville bara få det överstökat. Det känns lite snöpligt och kanske förstörde jag slutklämmen på en modern klassiker. Men kanske hade jag aldrig blivit klar alls annars. Och om jag hade kunnat fuska mig förbi Radahn bara för att få Shadow of the Erdtree officiellt överstökat så hade jag gladeligen tagit den möjligheten. Jag börjar vara för gammal för den här skiten, som en poet en gång sade. Att kunna hoppa över en del frustrerande moment lät mig i alla fall få se hur det slutar. Men allra helst hade jag velat att spelet var mer överkomligt i sig, men hade valfria bitar med mer utmaning.

Med spelet väl avklarat öppnades en hel massa nya möjligheter, och fuskmenyn fördubblades. Här behöver vi minsann inte vänta på en massa DLC. Precis allt går att peta på, och för den som verkligen älskar det här spelet finns redan allt att pyssla med. Men jag älskar inte Mina the Hollower. Möjligen älskar jag Mina, som är en fenomenal spelhjälte. Men hennes spel blir lite för mycket av det goda. De första nittio procenten var dock en strålande spelupplevelse.