Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Night in the Woods

Night in the Woods blev för mig två kvällar i soffan, men det var minst sagt kvalitativa kvällar. Det släpptes ursprungligen för ett år sedan, men den våren var så späckad med spel att jag inte ens märkte det. Nu dök det istället upp till Switch, så jag passade på att dryga ut spelutbudet lite.

Spelet kretsar kring Mae, en tjugoårig tjej som avbryter sina högskolestudier för att återvända hem till den sömnig småorten Possum Springs i Mellanvästern. Varför hon gjorde det återstår att se, men inledningsvis handlar det om att utforska omgivningarna. Det är en ganska välbekant upplevelse när Mae reagerar över folk som har flyttat ut och butiker som har stängt. Hon tar snart kontakt med tre av sina barndomsvänner som blivit kvar. ... Läs hela texten

Recension: Cuphead

Det tog mycket längre än väntat, men så blev det också ordentligt mycket mer ambitiöst än vad som först var tanken. Cuphead är ett minst sagt unikt spel som kombinerar två klassiska traditioner. Det är ett gammalt hederligt springa-skjuta i samma stil som Contra och Metal Slug, men inspirationen kommer nog egentligen mest från Gunstar Heroes, då fokus ligger nästan enbart på bosstrider. Den andra traditionen är förstås den artistiska stilen som helt och hållet efterliknar tidiga tecknade filmer från 30-talet. Den här biten är klockrent utförd och invävd i grunden. Inte nog med att samtliga figurer och bakgrunder är tecknade i den stilen, spelet har också ett konstant filter av gammal sliten film, komplett med knastrande ljud. Även själva musiken, ljudeffekter och röster är tidsenliga. ... Läs hela texten

Recension: Skyrim VR

The Elder Scrolls: Skyrim var ett av de första spelen jag recenserade på Bearded Nerd. Då satte jag en femma, överväldigad av den enorma spelvärlden och mängden äventyr. Sedan dess har Skyrim släppts i flera varianter, nu senast både som upphottad konvertering till de nya konsolerna och för första gången i bärbart format på Switch. Därför är det knappast ett nytt spel, men eftersom jag inte har rört det sedan 2011 känns det ändå ganska nytt för mig.

Men Skyrim VR är också förstås den första gången hela den här världen kan upplevas i VR, och det gör väldigt mycket. Det är också något som inte riktigt kan beskrivas eller visas. På bilderna är det samma spel som förut, utan de grafiska förbättringarna, och med konstiga proportioner och suddiga konturer. Men när man tar på sig headsetet och ger sig in i Tamriel blir det en helt annan upplevelse. Folk hamnar inte bara i mitten av skärmen, de står bredvid mig och jag ser hur långa de är. Jag ser att de tittar på mig. Det blir naturligt att stoppa undan svärdet, inte bara för att man kan råka sticka det i någon, men för att det känns ohyfsat att kuta runt med. När jag går genom ett hus ser jag exakt hur långt bort väggarna är och kan sträcka mig ut och ta på dem. En uppretad björn som tornar upp sig för att anfalla blir något betydligt läskigare än förut. För att då inte tala om drakarna. ... Läs hela texten

Recension: Super Mario Odyssey

Det var nog fler än jag som undrade när Super Mario Odyssey först visades upp. Förutom en ny gimmick att kunna kasta mössan på fiender för att kunna styra dem var den största nyheten en realistisk stadsmiljö där normalproportionerade människor vandrade runt medan ett stycke fet tecknad rörmokare gjorde staden osäker. Det kändes som att Nintendo var på väg att göra sitt Sonic 2006. Så är förstås inte fallet.

New Donk City (!) är nämligen bara en liten del av ett gigantiskt äventyr. Men vi stannar där för ett ögonblick eftersom det också är en av de bästa bitarna av spelet. Mario anländer i regn och mörker och måste ducka för järnbalkar och små pansarvagnar (som går att ta över) på vägen till stadshuset där han kan besegra en mekanisk tusenfoting som sörplar i sig all ström. Sen är det dags att bege sig under jorden för att fixa igång generatorerna igen. Sen hjälper han borgmästare Pauline att samla ihop ett band för att fira stadens historia, som förstås grundar sig på handlingen i Donkey Kong. Slutklämmen på den här världen är en fantastisk blandning av nostalgi och fräschhet. ... Läs hela texten

Recension: Warriors All-Stars

Det här är egentligen ett ganska märkligt spel. Konceptet är att en massa figurer från Dynasty Warriors, Samurai Warriors och andra Koei Tecmo-spel möts och gör det de kan bäst, det vill säga slåss mot varandra och tusen ansiktslösa trupper. I Warriors Orochi 3 finns det enligt uppgift 145 spelbara karaktärer, inklusive gäster som Jeanne d’Arc (via Bladestorm), Momiji från Dead or Alive och, av någon bisarr anledning, Sophitia Alexandra. Så därför känns Warriors All-Stars som ett ganska stort kliv bakåt, även om det blandar om ännu mer. ... Läs hela texten

Recension: Superhot VR

Har du någon gång spelat laser tag i något underhållningskomplex? Du vet, en mörklagd lokal, neonljus och rök, och så den där ohyggliga värken i vadmusklerna dagen efter, eftersom man normalt inte är van vid att kommandohuka bakom hinder, åtminstone inte i verkligheten.

Den upplevelsen är kanske den närmaste jämförelsen jag har till att spela Superhot VR, men man skulle lika gärna kunna jämföra det med att hamna mitt i de mest intensiva actionscenerna i en rad filmer. Superhot VR följer samma grundläggande koncept som det ordinarie spelet men är helt och hållet anpassat till förutsättningarna i VR. Tiden rör sig bara när du gör det, men du kan bara använda det som finns i närheten. Därför finns det inga analoga rörelser – spelet kräver och är helt beroende av Move-kontrollerna. En annan sak det kräver är utrymme, ju mer desto bättre. Även om du generellt är stationär så följer spelet alla rörelser du kan utföra framför kameran och du behöver ofta huka dig undan skott, helst utan att välta soffbordet. ... Läs hela texten

Recension: The Legend of Zelda: Breath of the Wild

En gång i tiden skrev jag, eller tänkte åtminstone skriva, att Shadow of the Colossus är som om man hade tagit ett fullfjädrat, genomarbetat och extremt påkostat äventyrsspel och sedan bara skalat ner det till det allra viktigaste. Där man tog bort städer, NPC:er, utrustning, erfarenhetspoäng och allt sånt, och bara fokuserade på bosstriderna.

Så här drygt tio år senare är det där fullfjädrade spelet här. Många har jämfört The Legend of Zelda: Breath of the Wild med Ubisofts olika moderna öppen värld-skjutaräventyr, och det finns också många beröringspunkter med Elder Scrolls-serien. Och man kan väl säga att spelet har hämtat såväl fördelar och nackdelar från de serierna när Nintendo tog steget från liten, genomdesignad värld till enorm, bitvis godtyckligt utformad sådan. Men samtidigt finns de där sekvenserna som verkligen känns som Shadow of the Colossus starkaste delar. Ridningen är strålande och går förstås långt bortom Agros automatiska närvaro, men den tydligaste inspirationen från Uedas höjdare är när man oskadliggör de enorma heliga bestarna genom att rida runt dem och skjuta på sårbara punkter. ... Läs hela texten

Recension: Rime

Det börjar vara en trend att släppa spel som har varit under utveckling i en evighet. Rime utannonserades först 2013, som en av de första större indietitlarna till Playstation 4. Då var Sony utgivare, men spelet drog ut på tiden och Sony drog sig slutligen ur. Så spanska Tequila Works (tidigare bara zombiespelet Deadlight) kämpade vidare på egen hand och valde slutligen att släppa spelet även till PC, Xbox One och Switch. Nu är det Ico-doftande äventyret äntligen här och efter några timmars intensivt pusselplattformande är jag klar. ... Läs hela texten

Recension: Nier Automata

Spel som Nier får inte uppföljare. Det är såna där titlar som är alldeles för udda för att locka någon större publik och som sedan glöms bort och blir rariteter som inbitna fans håller hårt i och gråter en skvätt då och då. Att det fick en uppföljare var den första stora överraskningen. Den första av många.

Det är väldigt svårt att kategorisera Nier Automata. Det är en typisk Platinum-brawler, men också ett rollspel, och ett shoot’em up (nej, två) och mycket annat. Som vanligt sträcker sig den eklektiske spelskaparen Yoko Taros ambitioner långt bortom traditionella genrer. Nu ska jag villigt erkänna att jag spelade på den enkla nivån, efter att spelet abrupt tog död på mig i efter en halvtimme och tvingade mig att börja om från början, mellansekvenser och allt. Nog för att jag gillade Nier, men jag har aldrig varit jätteförtjust i Platinums actionspel och vill inte dra ut på det hela i onödan. ... Läs hela texten

Recension: Cosmic Star Heroine

Indierevolutionen har gett oss tillbaka en massa speltyper som försvunnit i spelindustrin i stort, särskilt med hjälp av Kickstarter. Det finns fler Metroidvanior än vad någon hinner med, tonvis av stenhårda plattformsskjutaräventyr, otaliga tvådimensionella arenafighters och pusselspel i oändlighet. Rollspel är det dock lite värre med. Den västerländska varianten mår ganska bra tack vare InXiles och Larians ansträngningar, men traditionella japanska rollspel dyker sällan upp. Cosmic Star Heroine är ett försök att åtgärda det. Okej, rent formellt är det inte japanskt, men utvecklarnas nationalitet hindrade inte Skullgirls från att vara ett genuint fightingspel och så inte heller den här gången. ... Läs hela texten