Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Rime

Lämna ett svar

Det börjar vara en trend att släppa spel som har varit under utveckling i en evighet. Rime utannonserades först 2013, som en av de första större indietitlarna till Playstation 4. Då var Sony utgivare, men spelet drog ut på tiden och Sony drog sig slutligen ur. Så spanska Tequila Works (tidigare bara zombiespelet Deadlight) kämpade vidare på egen hand och valde slutligen att släppa spelet även till PC, Xbox One och Switch. Nu är det Ico-doftande äventyret äntligen här och efter några timmars intensivt pusselplattformande är jag klar. ... Läs hela texten

Recension: Nier Automata

Lämna ett svar

Spel som Nier får inte uppföljare. Det är såna där titlar som är alldeles för udda för att locka någon större publik och som sedan glöms bort och blir rariteter som inbitna fans håller hårt i och gråter en skvätt då och då. Att det fick en uppföljare var den första stora överraskningen. Den första av många.

Det är väldigt svårt att kategorisera Nier Automata. Det är en typisk Platinum-brawler, men också ett rollspel, och ett shoot’em up (nej, två) och mycket annat. Som vanligt sträcker sig den eklektiske spelskaparen Yoko Taros ambitioner långt bortom traditionella genrer. Nu ska jag villigt erkänna att jag spelade på den enkla nivån, efter att spelet abrupt tog död på mig i efter en halvtimme och tvingade mig att börja om från början, mellansekvenser och allt. Nog för att jag gillade Nier, men jag har aldrig varit jätteförtjust i Platinums actionspel och vill inte dra ut på det hela i onödan. ... Läs hela texten

Recension: Cosmic Star Heroine

Lämna ett svar

Indierevolutionen har gett oss tillbaka en massa speltyper som försvunnit i spelindustrin i stort, särskilt med hjälp av Kickstarter. Det finns fler Metroidvanior än vad någon hinner med, tonvis av stenhårda plattformsskjutaräventyr, otaliga tvådimensionella arenafighters och pusselspel i oändlighet. Rollspel är det dock lite värre med. Den västerländska varianten mår ganska bra tack vare InXiles och Larians ansträngningar, men traditionella japanska rollspel dyker sällan upp. Cosmic Star Heroine är ett försök att åtgärda det. Okej, rent formellt är det inte japanskt, men utvecklarnas nationalitet hindrade inte Skullgirls från att vara ett genuint fightingspel och så inte heller den här gången. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls 3: The Ringed City

2 svar

Det tog närmare sex år och tre spel och sex expansioner, men nu är det slut … över, som Simon Furman skulle säga. Dark Souls 3 avslutade den eviga cykeln med antingen en ålder av eld eller av mörker. Även om du väljer att bli en ny härskare så är världen slut, ihopklumpad i ett gytter av gamla städer och länder. The Ringed City förändrar inte den saken, men är ett sidosteg som följer upp den förra expansionen, Ashes of Ariandel, och besvarar en del frågor men även ställer en del. ... Läs hela texten

Recension: Horizon: Zero Dawn

Lämna ett svar

Hur gör man årets mäktigaste spel? Ja, att börja med en gigantisk öppen värld brukar vara standardingrediensen. Men det spelar ingen som helst roll om den inte sedan är fullpackad med intressanta uppdrag, bra utforskning, spännande karaktärer och så gärna en bra historia också. Själv är jag dödligt less på allt vad pangpang heter, så 95% av den här genren får mig att somna. Men en kaxig hjältinna med pilbåge som slåss mot robotdinosaurier var tillräckligt för att jag skulle vakna till igen. Ändå var det nära att jag hoppade över det, den här brutala spelvåren. Nu passade jag istället på att köpa det tillsammans med min nya Playstation 4 Pro, och tur var väl det. Det här är nämligen ett spel som ingen får missa. ... Läs hela texten

Recension: Yakuza 0

Lämna ett svar

Yakuza 0 är det femte spelet i serien som jag spelar, så det är väl inte konstigt att det känns välbekant att ännu en gång kliva in på Kamurochos gator. Men det är inte bara därför. Nu har jag varit i Kabukicho, det verkliga området i Shinjuku som står som ganska uppenbar förebild till Segas gangstervärld. Det var där jag besökte ett Capcom-kafé, gick förbi den bisarra Robot Restaurant och gick in på fel konsert två våningar under gatan. Och nu när jag följer med Kazuma Kiryu känner jag igen en del landmärken, som den där parkeringen som omsluts av reklamskyltar för host bars, där en massa välfriserade killar erbjuder ett alternativ till den annars kvinnodominerade nöjesbranschen. ... Läs hela texten

Recension: Shantae: Half-Genie Hero

Lämna ett svar

Wayforward är en av de mest välrenommerade indieutvecklarna i branschen, trots att de under stor del av sin existens har plöjt ut en massa ganska meningslöst licensierat dravel. Men det har alltid funnits en poäng med det – Wayforward är inte dummare än att de vet vad som betalar räkningarna. Och på vägen har de legat bakom spel som Contra 4, Duck Tales Remastered och A Boy And His Blob, så nog kan de när de vill. Och vid sidan av alla licenser har de troget hållit fast vid sin alldeles egna hjältinna: den magdansande, superkäcka halvanden Shantae. ... Läs hela texten

Recension: The Last Blade 2 och Garou: Mark of the Wolves

1 svar

Vi kör två till priset av ett här, för det börjar vara slut på dagar det här året. Tidigare i år släpptes The Last Blade 2, som varit på gång åtminstone sedan E3 förra året. Och nu i början av december ramlade även Garou: Mark of the Wolves in. Båda spelen har tidigare varit tillgängliga till en rad format och jag äger ett antal redan, men samtidigt finns det anledningar att köpa spelen ännu en gång.

Till att börja med är det hundraprocentigt perfekta arkadversioner, där The Last Blade 2 hade några små brister till en början men fick dessa korrigerade under året. Åtminstone så långt jag har spelat – ett par genomspelningar och ett fåtal onlinematcher – hittar jag inga skillnader från originalet. Till detta kommer några alternativ för att filtrera grafiken och ett litet galleri med bilder. Detta gäller båda spelen. ... Läs hela texten

Recension: No Man’s Sky

2 svar

Ibland kan det vara bra att inte följa ett spel allt för noggrant. Jag såg de första visningarna av No Man’s Sky och visste direkt att det var något för mig. Enorm, framslumpad värld, flyga rymdskepp, utforska – jag är såld. Ge mig. Så jag kikade inte närmare på varenda video där Sean Murray utlovade guld och gröna skogar, och när jag började spela var det med ett öppet sinne och få förväntningar.

Och till en början är No Man’s Sky magnifikt. Liksom många överlevnadsspel är det egentligen ganska simpelt, men ändå intressant. Jag började på en ganska alldaglig planet utan större hot och kunde utforska i min egen takt. Sakta men säkert byggde jag ihop mitt rymdskepp och kunde sedan raskt ge mig ut i det stora svarta för att börja min vagt definierade färd mot … något? Galaxens centrum? Eller ett specifikt öde bestämt av den märkliga Atlas? Eller var det kanske samma sak? ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls 3: Ashes of Ariandel

Lämna ett svar

Expansionerna för de tre senaste Dark Souls-relaterade spelen har varit bland det bästa i respektive titel och erbjudit strålande scener och situationer. Striderna mot Artorias, Fume Knight och Laurence brukar också ofta räknas bland favoriterna, för att inte tala om Kalameet, Alonne eller Orphan of Kos. Så i en omgivning där DLC ofta är överdyrt underproducerat skräp är From Softwares expansioner rejäla stycken av precis det som gör deras spel så bra till att börja med, och ordentligt prisvärda (dock ska det påpekas att Namco-Bandai skickade expansionen åt mig). ... Läs hela texten