Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Dark Souls 3: Ashes of Ariandel

Lämna ett svar

Expansionerna för de tre senaste Dark Souls-relaterade spelen har varit bland det bästa i respektive titel och erbjudit strålande scener och situationer. Striderna mot Artorias, Fume Knight och Laurence brukar också ofta räknas bland favoriterna, för att inte tala om Kalameet, Alonne eller Orphan of Kos. Så i en omgivning där DLC ofta är överdyrt underproducerat skräp är From Softwares expansioner rejäla stycken av precis det som gör deras spel så bra till att börja med, och ordentligt prisvärda (dock ska det påpekas att Namco-Bandai skickade expansionen åt mig). ... Läs hela texten

Recension: Rez Infinite

Lämna ett svar

Rez var egentligen VR redan när det släpptes på Dreamcast för femton år sedan. Visst, det spelades på en gammal hederlig tjock-TV, men hela synestesigrejen byggde helt och hållet på inlevelse, för att inte tala om att konceptet att bryta sig in i virtuella världar i ett datorsystem var ungefär så Gibson som det kan bli. Sedan dess har det konverterats till Playstation 2 och Xbox 360, men man skulle kunna säga att Rez inte har varit komplett förrän nu. Nu har tekniken kommit ifatt Tetsuya Mizuguchis fantasier, efter en omväg via Child of Eden. Rez Infinite är VR. VR är Rez Infinite. ... Läs hela texten

Recension: King of Fighters XIV

1 svar

SNK har gått igenom mycket. Efter dryga tio års fightingrivalitet med Capcom gick de i konkurs under beklagliga omständigheter, köptes upp av skurkaktiga Aruze, plundrades på tillgångar, räddades av den gamla grundaren under det nya namnet Playmore, för att slutligen köpas upp av den kinesiska utgivaren 37Games och ta tillbaka både sitt ursprungliga namn och sin gamla slogan: ”The Future Is Now”. Nu ska man sluta med pachinko-nonsens och fokusera på det man kan bäst: att göra hejdundrande välgjorda fightingspel. ... Läs hela texten

Recension: Street Fighter V

Lämna ett svar

Capcom är inkapabla att släppa ett bra spel från början. Se bara på Darkstalkers, Capcom vs SNK, Street Fighter Alpha, Street Fighter III: The New Generation, Jojo’s Venture, eller arkadversionen av Street Fighter IV som, låt oss inte glömma det, hade blott sexton spelbara figurer varav tolv var gänget från SFII Turbo. Till och med utanför fightinggenren var Mega Man och Resident Evil bara taffliga betaversioner i jämförelse med sina uppföljare. Och ja, se på Street Fighter i jämförelse med Street Fighter II. ... Läs hela texten

Recension (typ): Pokemon Go

Lämna ett svar

Idag tänkte jag bara ta en liten promenad ner på stan efter jobbet. Det blev en promenad ner till parken, som blev en promenad över till Frösön, som blev en promenad ytterligare någon kilometer innan jag tänkte vända och ta bussen hem … innan jag promenerade tillbaka till stan. Jag kan inte säga att Pokemon Go har förändrat mitt liv, men om man ska tro på det här med att motion är bra så har det i alla fall förlängt det.

Det går inte att sätta ett betyg på det här, och det tänker jag inte heller göra. Som spel betraktat är det ytterst bristfälligt. Vi ska inte ens börja att tala om att det var närmast ospelbart när jag allra helst ville kunna spela det, på långa promenader nere i Göteborg när jag knappt kunde logga in. Man kan nämna åtskilliga krascher, att GPS:en tappar synk, att spårningen av Pokemon är närmast slumpmässig och att den geografiska fördelningen är allt annat än rättvis. Man kan gnälla över att det fungerar sisådär med att fånga sina monster – ibland kliver en CP756:a lydigt ner i bollen och ibland får man slösa tjugo bollar på en ursvag Venonat som sedan retsamt springer iväg. ... Läs hela texten

Recension: Abzû

Lämna ett svar
abzu_01

Sedan Journey släpptes för fyra och ett halvt år sedan har vi hört väldigt lite från Thatgamecompany. De har visserligen konverterat sina tre spel till Playstation 4, men inte så mycket mer. Delvis beror det på att många i teamet har slutat för att driva egna projekt. Matt Nava låg bakom designen i Flower och Journey, och har nu skapat Abzû med sitt nya team Giant Squid. Kan den här dykningssimulatorn fylla tomrummet efte Journey?

Till att börja med kan vi väl konstatera att dykningsspel är väldigt, väldigt ovanliga. Det brukar släppas något enstaka varje generation, som en extremt nischad produkt. Delvis beror det väl på att undervattensmiljöer är väldigt besvärliga. Visst, de är ofta de snyggaste i många spel (jag älskar fortfarande Vashj’ir i World of Warcraft), men de brukar förändra spelmekaniken på många sätt. Man blir långsammare, och måste kunna röra sig i tre dimensioner på ett helt annat vis. Om utvecklaren är riktigt sadistisk kan de också stoppa in begränsad lufttillförsel och därmed en massa onödiga omvägar för att fylla på luft. Därför brukar undervattensscener, tillsammans med stealth-sekvenser, oftast vara de mest hatade i reguljära spel. ... Läs hela texten

Recension: Inside

Lämna ett svar

Xbox Live-spelet Limbo, skapat av danska Playdead, var en av de nerladdningsbara höjdpunkterna under förra generationen. Det bjöd på en sanslös stämning och massvis av ond, bråd död. Den enda egentliga bristen var väl att det föll isär en aning framåt slutet, då det hela urartade i besinningslöst pusslande som sabbade tempot en del.

Men det var sex år sedan, och sedan dess har danskarna (förutom att äta pölse) jobbat stenhårt på Inside, ett spel som på många sätt påminner om Limbo men också vidgar vyerna. Den främsta likheten är med Another World, då Inside har en liknande grafisk stil och lika intuitiv och enkel kontroll. Jag påminns också en del om Oddworld-spelen i vissa sektioner, och det finns förstås drag av Limbo också. Och ja, döden är ännu ondare, ännu brådare och om möjligt ännu dödare. Jag som har en latent hundfobi uppskattade INTE de första sektionerna i spelet och sedan blev det bara värre. Vad har ni emot stackars försvarslösa pojkar, Playdead? ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls 3

Lämna ett svar

Jag kommer nog aldrig att sluta vilja försvara Dark Souls 2, så låt mig börja med det. Egentligen hade det väldigt lite med det föregående spelet att göra, på gott och ont. Eftersom det utspelade sig tusentals år senare kunde man utan problem förändra hela världen, byta ut de allra flesta fienderna och bygga om stridssystemet en aning. Men många var inte nöjda. Det gnälldes på att fienderna ofta attackerade i klungor, att det var lömska bakhåll överallt bara för att jävlas, och att världen inte hängde ihop lika briljant som i ettan. Kort sagt – världens sämsta spel. Och allt berodde förstås på att det var ett ”B-team” som hade utvecklat det, utan vår helige beskyddare Hidetaka Miyazaki. Och jo, när spelet för en gångs skull gjorde raka referenser till ettan genom att helt enkelt låna in Ornstein, då steg häcklandet till helt nya nivåer. Alltså, har de ingen fantasi heller? ... Läs hela texten

Recension: Bubble Bobble (Arcade Archives)

Lämna ett svar

I augusti är det trettio år sedan Fukio Mitsuji (må han vila i frid) släppte loss Bubble Bobble i japanska arkadhallar och skapade två av spelvärldens mest långlivade hjältar. Trettio år senare och minst trettio hemversioner senare är det äntligen dags för en fullständigt arkadperfekt tolkning. Jag har ju originalet stående här hemma så jämförelsen är oundviklig.

Och, ja, det är arkadperfekt. Så arkadperfekt det kan bli. Finns det möjligen tillstymmelse till lagg så är det minimalt, och jag kunde genast sätta igång och trixa med bubblandet och bobblandet. Efter några försök slog jag mitt gamla poängrekord. Att det är arkadversionen har bara ett litet krux: spelar du ensam kan det vara svårt att hinna återvända till spelet efter att ha förlorat alla liv, även om du har credits kvar. Men det är också den enda bristen. ... Läs hela texten

Recension: Salt & Sanctuary

1 svar

Med Salt & Sanctuary försöker Ska Studios, det äkta paret som tidigare skapade Charlie Murder och Dishwasher Samurai, kombinera två av mina favoritspel. När man lägger in tydliga Dark Souls-inslag i ett Castlevania-spel kan det bli hur bra som helst. Men har de lyckats?

Jag kan börja med att få det här med grafikstilen överstökat. Salt & Sanctuary är helt handtecknat, men använder klippdockeanimation istället för unika sprites. Många har irriterat sig på människorna i spelet, men jag tycker de är rätt mysiga. Men fördelen med den här typen av animation kontra pixlat (som i vilket fall som helst är tämligen överanvänt i indiespel numera) är att all utrustning syns på figuren, så att det går alldeles utmärkt att ägna sig åt Fashion Souls … eller Fashion Salt. Och dessutom finns det ohyggliga mängder utrustning att experimentera med. ... Läs hela texten