Idag tänkte jag bara ta en liten promenad ner på stan efter jobbet. Det blev en promenad ner till parken, som blev en promenad över till Frösön, som blev en promenad ytterligare någon kilometer innan jag tänkte vända och ta bussen hem … innan jag promenerade tillbaka till stan. Jag kan inte säga att Pokemon Go har förändrat mitt liv, men om man ska tro på det här med att motion är bra så har det i alla fall förlängt det.
Det går inte att sätta ett betyg på det här, och det tänker jag inte heller göra. Som spel betraktat är det ytterst bristfälligt. Vi ska inte ens börja att tala om att det var närmast ospelbart när jag allra helst ville kunna spela det, på långa promenader nere i Göteborg när jag knappt kunde logga in. Man kan nämna åtskilliga krascher, att GPS:en tappar synk, att spårningen av Pokemon är närmast slumpmässig och att den geografiska fördelningen är allt annat än rättvis. Man kan gnälla över att det fungerar sisådär med att fånga sina monster – ibland kliver en CP756:a lydigt ner i bollen och ibland får man slösa tjugo bollar på en ursvag Venonat som sedan retsamt springer iväg.
