Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Lego Dimensions

När Lego bestämde sig för att hoppa på samma toys-to-life-tåg som Skylanders och Disney Infinity var det lätt att bli cynisk. Självklart vill de kunna sälja en massa Lego dyrt. Och visst, redan från start är Lego Dimensions fyllt av små sidosaker som kräver en specifik figur. I spelets första värld, The Wizard of Oz, behövs till exempel Peter Venkmans spökjägarfärdigheter, Supermans lasersyn och raptortränar-Owen för att verkligen hitta allt, och dem behöver du förstås köpa separat. ... Läs hela texten

Recension: Rocket League

Det är lustigt det där med tillfälligheter. Rocket League har blivit en dundersuccé, trots att det praktiskt taget är samma spel som det bortglömda Supersonic Acrobatic Rocket Powered Battle-Cars som släpptes till Playstation 3 för ett antal år sedan. Kanske det där namnet inte var så himla genialt? Men hur som helst, nu har det fått sin välförtjänta framgång, för Rocket League är nämligen smått magiskt.

Konceptet, om du tillhör de 99.999 procenten som inte spelade föregångaren, är enkelt: fotboll med radiostyrda bilar. En till fyra spelare per lag, in med bollen i motståndarlagets mål. Eftersom jag normalt varken bryr mig om fotboll eller motorsport kunde inte grundidén vara mindre intressant, men Rocket League går förbi allt sånt och sträcker sig längst in i gamernerven och släpper aldrig taget. Detta är nämligen fantastisk spelbarhet i sin allra renaste form. Bokstavligen enkelt att lära sig men ohyggligt svårt att bemästra. Din bil åker framåt och bakåt och boostar, så långt allt väl. ... Läs hela texten

Recension: Rock Band 4

Som jag har längtat. Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Trots att genren kvävde sig själv så är och förblir det sanslöst kul med plastinstrument. Vare sig man tragglar expertspår med en ensam gitarr eller drar av pudelrocksdänga efter pudelrocksdänga med ett samlat band så är Rock Band lika med underhållning i högsta klass.

Problemet är ju att serien föddes och dog på den förra konsolgenerationen, och representerade en ganska rejäl investering. Många har köpt på sig hundratals låtar och förstås en eller ett par uppsättningar instrument (beroende på hur många man hann spela sönder). För att överhuvudtaget ha en chans att locka tillbaka de gamla fansen behövde Harmonix lyckas med något unikt – att bevara allt det gamla. Vi kan jämföra med Singstar, som utlovade att de gamla låtarna skulle gå att flytta över allt eftersom de blev tillgängliga. Med facit i hand fick jag över ett tjugotal låtar och sen har Sony inte släppt något nytt på åtta månader, så spelet är stendött och fullständigt meningslöst, och dess enda existensberättigande var att det gav mig ”Let It Go”. Activision skapade sitt förstapersons-Guitar Hero med en ny gitarr som ursäkt för att inte varken stödja gamla instrument eller gamla låtar, och märkligt nog verkar det fungera. ... Läs hela texten

Recension: Transformers Devastation

Transformers borde vara ett lätt koncept att göra spel av, men av någon anledning var det egentligen bara ett spel som någonsin lyckades helt och hållet: Transformers till Playstation 2. Numera saligt insomnade Melbourne House satte ihop ett hejdundrande actionspel som dessutom var ett av de tekniskt mest avancerade spelen till formatet och bjöd på oförglömliga strider mot det vandrande slagskeppet Tidalwave eller Aztek-ruinduellen med Cyclonus. Det enda egentliga problemet var väl att spelet baserades på den intetsägande Armada-serien och att de tre spelbara Autoboterna (Optimus, Red Alert och Hot Shot) därför inte var särskilt spännande. ... Läs hela texten

Recension: Jamestown+

Intensiva vertikala bullet hell-shoot’em ups är vanligtvis något som kommer från Japan, och då oftast från klassiska utvecklare som Cave eller Treasure. Jamestown, av Final Form Games, är ett undantag. Det ursprungliga spelet släpptes 2011 men konverterades i efterhand till Playstation 4 med lite nyheter.

Jamestown följer de flesta mallarna för genren men istället för polerade rymdskepp eller, tyvärr allt som oftast numera, lättklädda animetjejer, så flyger man en liten steampunkfarkost, under 1700-talet, på Mars. Redan där plockar Jamestown stora mängder charmpoäng. Handlingen är en parallell till koloniseringen av Amerika, fast alltså som om vi hade rest till Mars då istället, och att de onda spanjorerna hade allierat sig med marsfolk. Det hela berättas i mysiga mellansekvenser och fullständigt geniala kapitelrubriker inför varje bana. ... Läs hela texten

Recension: Bloodborne

På papperet kan det se ut som att Bloodborne är ett Dark Souls-spel med en smärre kosmetisk förändring. Och visst, From Software återanvänder mycket av det grundläggande, men skillnaderna är ändå så pass stora att den som tar sig an Bloodborne som ett Souls-spel (och vice versa) kommer att få en ganska ordentlig överraskning. För redan från start är Bloodborne snabbare och mer krävande, men också lite sladdrigare och mer oprecist. För någon som trivs med att gömma sig bakom en sköld och att få tydlig feedback när fiendens attack studsar av och gör honom öppen för en motattack är det både stressigt och ovant att behöva gå till motangrepp hela tiden, att aktivt kontra med pistolskott och att lita på att självhelningen räddar upp när man slänger sig in i en drös fiender. ... Läs hela texten

Recension: Axiom Verge

Det är elva år sedan vi fick ett tvådimensionellt Metroid. Det är längre tid än det tog mellan Super Metroid och Metroid Fusion, och det är inte svårt att misströsta vid det här laget. Det brukar sägas att det finns för lite intresse, eller att det kostar för mycket att göra ett pixlat spel i den klassen. Enter: en herre vid namn Tom Happ, som helt på egen hand har satt ihop ett spel som inte bara liknar Metroid – det matchar det också!

Faktum är att det till en början känns som en skamlös klon. Det NES-klingande arrangemanget på titelskärmen lånar hejvilt från Metroids motsvarighet, och när sedan spelet kommer igång (efter en inledning grovt inspirerad av Another World) börjar man med att gå till vänster för att hämta den första uppgraderingen, så man kan skjuta sig till höger och panga fiender som klättrar längs väggarna i en horisontell korridor, för att sedan hitta en vertikal korridor med dörrar åt olika håll, med pulserande Zebetit-liknande rör i väggarna … ja, ni fattar. Men det dröjer inte länge förrän Axiom Verge hittar sin egen identitet. ... Läs hela texten

Recension: Beyond Eyes

Den unga flickan Rae förlorar synen i en olycka, och blir sittande i ensamhet. Hennes enda vän är en katt, Nani, som dyker upp då och då. Men när Nani slutar besöka henne tar Rae mod till sig och ger sig ut i världen.

Det ska sägas på en gång: Beyond Eyes är inte något för alla. Faktum är att jag inte ens säker på att det var något för mig, men det är verkligen något annorlunda. Äventyret är över på mindre än två timmar och innehåller praktiskt taget inga spelmoment förutom att utforska spelvärlden. Men det stoppade å andra sidan inte Journey eller Dear Esther från att vara fantastiska eller åtminstone fantasiväckande upplevelser. ... Läs hela texten

Recension: J-Stars Victory VS+

Den anrika serietidningen Weekly Shonen Jump har varit startplatsen för praktiskt taget alla klassiska pojkmanga. Dragon Ball, Naruto, Fist of the North Star, Yu Yu Hakusho, Bleach, Kinnikuman, Jojo’s Bizarre Adventure, Rurouni Kenshin, Bastard!!, Yugioh, One Piece, Hunter x Hunter och så vidare. Numera är det inte direkt ovanligt att stora mangautgivare gör crossovers; jag tänker närmast på exempelvis Tatsunoko vs Capcom och Dengeki Bunko Fighting Climax. Men Jump var troligen först redan där – redan på NES-tiden släpptes crossover-rollspel där de gamla 80-talshjältarna möttes, och det kom två fightingspel till Nintendo DS med liknande upplägg. ... Läs hela texten

Recension: Toren

Toren dök upp från ingenstans i en ganska lovande trailer. Ico-liknande äventyr med en ung tjej i huvudrollen, en lagom trolsk miljö och dessutom utvecklat i Brasilien av alla ställen. Det var tillräckligt för att väcka mitt intresse. Tyvärr är det färdiga spelet tämligen medelmåttigt.

Redan från början öser spelet på med surrealistiska miljöer och märkliga situationer. Man börjar som en bebis, bokstavligen, och tar sina första steg mot en fågel, som sedan visar vägen till en skum gubbe, som kommer att mumla på om profetior och grejs genom resten av spelet. Sedan blir man äldre, sen är det ett träd som växer och så ska man upp i ett torn medan en drake dyker upp då och då för att jävlas. Och på vägen springer man ideligen in i drömsitationer där surrealismen verkligen tar överhand. ... Läs hela texten