Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Dark Souls II: Scholar of the First Sin

Elaka tungor sade att Dark Souls II inte var i närheten av lika bra som sina föregångare. Med en hatkampanj som nästan saknar motstycke är det nästan beklämmande att ge sig in i en diskussion och mötas av samma trötta klyschor. Det gnälls om sämre grafik än i de första presentationerna, det gnälls om att vapen inte håller lika länge (för evigt) som i föregångaren, det gnälls om att världen inte är ihopkopplad på kluriga sätt utan spretar ut åt olika håll. Det gnälls helt enkelt väldigt mycket. Saken är att de där elaka tungorna har fel. Dark Souls II är inte, subjektivt, lika bra som föregångaren, men det är snubblande nära ibland. ... Läs hela texten

Recension: Super Smash Bros 3DS

Jag köpte en Gamecube nästan enbart för att spela Super Smash Bros Melee. Jag gillade det och spelade förvisso en massa timmar, men i slutändan köpte jag bara några få spel till på formatet, så det var lite onödigt i det stora hela. Jag köpte en Wii nästan enbart för att spela Super Smash Bros Brawl. Jag gillade det och spelade förvisso en massa timmar, men i slutändan köpte jag bara några få spel till på formatet, så det var lite onödigt i det stora hela.

Jag funderade på att göra samma sak även denna gång, men möjligen har jag lärt av mina misstag. Och den här gången fanns ett alternativ: istället för att köpa en Wii U kunde jag köpa samma spel på 3DS. Det är förstås ett mycket trevligt erbjudande… förutom att det egentligen inte är samma spel. ... Läs hela texten

Recension: The Binding of Isaac: Rebirth

Unge Isaac (cirka tre år) lever ett ganska hemskt liv, inlåst utan leksaker eller vänner. Men det ska bli värre, betydligt värre. Hans fanatiskt religiösa mamma får order av Gud att döda honom. I panik flyr Isaac ner i källaren, där en serie demoniska mardrömmar väntar och hans enda vapen är hans tårar.

Edmund McMillen är en mycket sjuk människa. Där Super Meat Boy var en fullständigt sadistisk men skojfrisk tolkning av Super Mario Bros är Binding of Isaac en surrealistisk Legend of Zelda-variant med framslumpade världar och en design som skulle få både Silent Hill-teamet och Guillermo del Toro att skruva på sig besvärat. Isaacs äventyr har hög äckelfaktor, i någon sorts pervers kontrast till den gulliga utformningen. ... Läs hela texten

Recension: Never Alone

På pappret såg det ut att kunna bli en fantastisk överraskning. Det lät verkligen som min grej. Never Alone, eller Kisima Injitchunja som det heter på ursprungsspråket, är baserat på en folksaga från Alaskas urbefolkning, inupiat. En ung flicka beger sig ut för att ta reda på varför en storm aldrig upphör. På vägen träffar hon en polarräv som verkligen gör skäl för namnet, för den blir hennes trogna följeslagare. Det är en lågmäld, finstämd berättelse som framförs på inupiat-språket, och det har en extremt mysig design. Det hade kunnat vara det här årets Brothers. ... Läs hela texten

Recension: Divinity: Original Sin

Det är en bra tid att vara ett fan av 90-talets PC-spel. Peka-klicka har fått en renässans, delvis tack vare att genren gör sig väldigt bra för tablets. Rymdäventyren är hetare än någonsin med supergiganterna Star Citizen och Elite: Dangerous som alldeles snart kommer att kriga om våra kvällar. Och tack vare framgångsrika insamlingskampanjer har vi fått ett nytt Wasteland och en prequel till Divine Divinity.

Jag missade tyvärr originalet, men det gick inte att ignorera den samstämmiga hyllningskören till Divinity: Original Sin. Det är i grunden ett extremt traditionellt rollspel av västerländskt stuk som samtidigt är toppmodernt i hur det hanterar samarbetsläget. Det går förstås att spela ensam, men berättelsen kretsar alltid kring två karaktärer och det är ett sant nöje att utforska världen tillsammans med någon likasinnad rollspelare. ... Läs hela texten

Recension: Luftrausers

luftrausers_01

Det retrodoftande flygactionspelet Luftrausers har även släppts på PC och PS3, men jag valde Vita-versionen eftersom det passar bäst i bärbart format. Det här är ett renodlat skjutaspel med enklast möjliga upplägg: överlevnad. Ditt experimentella plan avfyras från en ubåt och sedan är precis allt din fiende.

Lyckligtvis är du ohyggligt manövrerbar och dessutom väldigt hållbar för ett flygplan. Alla fiender (inklusive fartyg) går att krascha ihjäl och allt du behöver göra för att återfå energi är att släppa skjutknappen ett par sekunder. Det är däremot svårare än det låter eftersom det konstant svärmar av fiendeplan, inkommande eld, bitska elitplan och annat som gör luftrummet osäkert, samtidigt som fartygen skjuter spärreld. ... Läs hela texten

Recension: Dynasty Warriors 8 Xtreme Legends

I vanliga fall skulle inte den traditionella expansionen till varje Dynasty Warriors-spel, Xtreme Legends, vara värd någon större uppmärksamhet. Visst, det tillför en himla massa innehåll men innehåll är knappast den här seriens svaga sida. Jag skulle snarare argumentera för att det har för mycket innehåll. Men Dynasty Warriors 8 Xtreme Legends är den första utgåvan till nästa generations konsoler, mer specifikt Playstation 4 eftersom Xbox One inte har lanserats i Japan. Som expansion var Xtreme Legends ofrånkomlig, men konverteringen till Playstation 4 känns mest pliktskyldig, för att Sony insåg att de hade exakt noll spel till den japanska premiären och bad de japanska utvecklarna att konvertera första bästa som gick att få klart. Det är väldigt trevligt att kunna fortsätta rakt av där jag var i Playstation 3-versionen, men jag hade uppskattat om det faktiskt hade varit någon skillnad. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls II

Hur följer man upp två av de mest unika spelen den här generationen? Ett alternativ hade ju varit att praktiskt taget göra nya banor till Dark Souls och behålla själva spelmotorn. Istället valde From Software att bygga om spelet i grunden, med sikte på nästa generations hårdvara, och samtidigt ändra på väldigt mycket. Som vi snart ska se har det både fördelar och nackdelar, men en sak är säker: det här är så långt från en expansion man kan komma.

Det första jag slås av är att det känns väldigt vagt. De tre skumma tanterna i början svamlar något om att försöka ändra sitt öde, och när jag har tagit mig genom det första området (som är ett valfritt träningspass för den som inte kan de grundläggande kontrollerna) möter jag Emerald Herald, en mystisk kvinna som uppmanar mig att söka fyra mäktiga själar och hitta kungen. Mer vägledning än så får man inte, och det är först efter långa diskussioner med andra invånare, som alla talar i gåtor, som det går att börja lista ut vad man letar efter. Men så här med facit i hand var Dark Souls nästan precis likadant, och jag kan inte komma ifrån att jag hade betydligt mer hjälp utifrån i det spelet. Däremot hände det att jag helt och hållet körde fast i Dark Souls II och det var inte helt logiskt hur man skulle ta sig vidare. ... Läs hela texten

Recension: Steamworld Dig

Det svenska indiespelet Steamworld Dig har funnits ute på 3DS och via Steam (duh!) sedan förra året, och de ursprungliga versionerna har fått utmärkta betyg. Nu har det släppts på Playstation 4 och Vita, och de sjyssta göteborgarna på Image & Form skickade ett exemplar som fungerar på båda formaten. Vad är det då för något som alla pratar om?

Rusty anländer till en liten sömnig stad i vilda västern, befolkad av en vampig värdshusvärd, en ung dam och en sur gammal handlare. Det hade kunnat vara sterotypt om inte allihop hade varit små robotar. Rusty har kallats dit av sin farbror Joe, en guldgrävare som ansågs lite tossig innan han försvann i mörkret. Sagt och gjort, Rusty tar upp hackan och ger sig ner för att leta. ... Läs hela texten

Recension: Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då ett nytt Final Fantasy var en stor händelse. Då visste man att man skulle få ett nytt, spännande äventyr med helt ny handling, nya karaktärer och ett hett soundtrack av Nobuo Uematsu, men byggt på en välbekant och välfungerande grund. Låt mig säga så här: det var bättre förr.

Square-Enix tror fortfarande att vi alla är precis lika hopplöst förälskade i Lightning som deras producent Motoru Toriyama. Därför tyckte de att det var motiverat med ännu en uppföljare till det extremt oheta Final Fantasy XIII, som den här gången fokuserar helt och hållet på den rosahåriga antihjältinnan. Och det räcker inte med att hon har varit frontfigur två gånger tidigare och räddat världen lite i förbifarten. Nej, den här gången är hon bokstavligen Guds sändebud, på väg att frälsa en döende värld genom att göra en lång rad menlösa MMO-doftande sidouppdrag. Till råga på allt har man konstant en radiopartner som berättar vad som ska göras och annat nonsens man inte orkar lyssna på. Till ytterligare råga på allt är radiopartnern Hope, även känd som den mest irriterande rollspelskaraktären de senaste tjugo åren. Det har inga vidare förutsättningar, alltså. ... Läs hela texten