Elgiganten hade precis en rea på Metroid Prime 4: Beyond, så jag passade på att beställa det samtidigt som Orbitals. Det spelet är förstås ungefär tio gånger så intressant, men går ju bara att spela på två. Så under tiden drog jag igång det här spelet, som ju förstås är ett renodlat solospel där Samus utforskar öde planeter… eller hur?

Fel fel fel. Uppenbarligen går det inte längre att göra ett Metroid-spel utan att sabotera speldesignen med något djupt irriterande moment. Metroid Prime 2 var väl mestadels okej, och Metroid Prime 3 hade väl mest bara lite störande sidokaraktärer. Men Other M var ju fullständigt uselt, Samus Returns hade det extremt stökiga pareringssystemet, och Dread hade en kombination av EMMI-sekvenserna och det genomvidriga QTE-systemet på varje boss. Metroid Prime 4 tar en repris på 2000-talets mest irriterande moment med eskortsekvenser och en fjantig sidekick som envisas med att pladdra i radion. Tycker någon, någonsin, någonstans att detta är kul?

Mellan de mordiskt störande ögonblicken är det ganska ordinärt Metroid Primande. Scanna, skjut, rulla runt, scanna, skjut, rulla runt… fin Samus. Att de har lagt till psykiska krafter kan jag inte uttala mig om än, efter två bossar.

Jag ska förstås ge det några försök till. Än så länge har jag inte belönats för att försöka utforska och hitta hemligheter, eftersom allt är strikt avspärrat bakom uppenbara färdighetskrav. Kanske blir det ett helt okej spel till slut. Men de första intrycken är absolut inte jättebra. Och jag bävar inför ryktet att det ska komma en remake på Super Metroid. Om Nintendo lyckas förstöra ett av världens bästa spel så är det nog dags att säga upp relationen med fröken Aran för gott.