Det har tagit alldeles för lång tid sedan det sista Suikoden-spelet. Tretton år, om man räknar det oöversatta Genso Suikoden: The Woven Web of a Century till PSP. Femton, om man räknar Suikoden Tierkreis till DS. Nitton, om man räknar Suikoden V, det sista spelet i den ordinarie tidslinjen. Eller tjugotvå, om man räknar Suikoden III som var det sista som Yoshitaka Murayama var involverad i. Ja, ni ser. Den här serien har knappast behandlats väl genom åren.
Uppropet för Eiyuden Chronicle var enkelt: ett nytt Suikoden-spel med allt vad det innebär av hundratalet hjältar, ett högkvarter att bygga upp, och en blandning av ordinarie rollspelsstrider, dueller och taktiska slag. Och framför allt en ohygglig detaljrikedom i just karaktärerna, med massvis av sidogrejer att pyssla med för att bygga upp deras personligheter. Och den här gången fungerar berättelsen på flera plan. En ensam hjälte som kastats ut från det onda imperiet samlar en liten grupp vänner för att kunna återställa det han vill kämpa för, och genom att samla hundra hjältar (eller i det här fallet hela 46 307 stycken, där jag är stolt över att vara en av de första) lyckas han uppfylla sin största önskan. Men den verkliga historien om Eiyuden Chronicle fick ett sorgligt slut, när Murayama avled strax innan spelets premiär.
Även om han aldrig fick se spelet släppas hoppas jag att han visste att han hade lyckats. Det här är verkligen ett Suikoden-spel i allt annat än namnet, som blandar aspekter av Suikoden I, II och III till en bra historia. Jag kan konstatera att det inte är lika perfekt som Suikoden II, men det var samtidigt väldigt svårt. Det spelet byggde ju på föregångaren, och det hade nog varit svårt att göra något så komplicerat redan från det första spelet. De andra spelen hade också stora fördelar av att kunna hämta detaljer och karaktärer från del ett och två. Nu vet vi ju däremot inte om det någonsin blir ett Eiyuden Chronicle II, och även om det finns en hel del krokar inför nästa historia är det osäkert om Rabbit & Bear kommer att kunna göra ett ännu större spel.
Men som ett första spel är det strålande. Huvudpersonen Nowa delar visserligen spelets framsida med Seign och Marisa, men han är tveklöst den centrala karaktären och de andra dyker upp först senare i historien. Jag uppskattar verkligen att han fick ett eget namn och en personlighet den här gången, eftersom de stumma huvudpersonerna i tidigare Suikoden-spel var en av seriens få svagheter. Han dras in i ett krig om Primal Lenses, det här spelets motsvarighet till True Runes, och blir sedermera frontfiguren för en motståndsrörelse som förstås rustar upp en gammal borg. Men förutom att Nowa faktiskt är en trevlig typ så finns det också anledningar i berättelsen till varför alla pushar honom till platsen.
Det vore dock inte ett Suikoden-spel utan en hel drös av hjältar att rekrytera och välja bland. Jag hittade många jag gillade, och det blev ofta svårt att prioritera vem som skulle vara med i teamet. Samurajen Iugo blev kvar ända till slutet eftersom han är obalanserat stark och dessutom rätt cool, men annars varierade det rätt mycket. En potentiell favorit var Elektra, som hade de typiska dragen av Valeria från det första Suikoden, men jag hann inte använda henne så länge. Jag gillade också Isha, en av karaktärerna från Eiyuden Chronicle: Rising, som blev min bästa magiker. Svärdfäktaren Mio och hennes ninjarival Hakugin var länge givna deltagare i mitt lag med sin kraftfulla kombinationsattack (en annan funktion hämtad rakt från Suikoden). Och från början använde jag länge bågskytten Kuroto och den oförskämda helerskan Francesca. Framåt slutet fastnade jag för den nördiga och högljudda tjurflickan Shixeen och den mörka riddaren Reyna, och bland de icke spelbara figurerna är det svårt att inte gilla Nell, som gömmer sig i en väska.
Varenda liten karaktär och nästan varenda dialog är också röstskådespelad, vilket är väldigt imponerande för ett relativt billigt spel. Särskilt kul är det i teatersekvenserna, en idé hämtad från Suikoden III. Du kan sätta upp klassiska pjäser som Romeo och Julia eller Rödluvan och se hur de olika karaktärerna passar (eller inte) i respektive roll. Det går också att skicka ut oanvända karaktärer på samlingsuppdrag för att hjälpa till att samla material till att bygga upp slottet, och det finns förstås ett badhus där olika kombinationer av karaktärer har dialoger med varandra. Dessutom finns små textdialoger när du tar med någon hjälte till ett nytt ställe, och dessutom kan dina valfria sidohjältar flika in någon kommentar i varenda mellansekvens. Allt sånt här gör att de får ännu mer personlighet än förut, och det är en av de viktigaste delarna av Suikoden-känslan för mig.
Jag är också väldigt imponerad av sprite-arbetet. Eiyuden har en liknande design som Suikoden II, men ännu mer genomarbetat, med sprites för alla möjliga små situationer och engångshändelser. Bara en sån sak som att stridsanimationerna har olika varianter för olika vinklar när kameran flyttar runt. Det har också väldigt bra musik av veteranerna Motoi Sakuraba (Star Ocean, Baten Kaitos, Golden Sun, Tales-serien och Dark Souls-serien) och Michiko Naruke (Wild Arms) med en blandning av lugna bysånger, intensiva stridsmelodier och storslagna upplyftande verk.
Det finns förstås några svagheter. Eiyuden Chronicle blev framflyttat några gånger och det märks att 505 tappade tålamodet på slutet. Vid releasen var spelet rätt buggigt, och även om det mesta är fixat nu gav det ett sjaskigt intryck. En del av sidouppdragen är inte heller särskilt välgjorda. Minispelet med kort är roligt men det finns ingen större anledning att spela det (förutom att rekrytera den bedårande Shixeen). Däremot måste man köra det trista Beyblade-liknande beigoma-spelet till förbannelse, och köra en oändlig mängd kockdueller (som också är aningen buggade så att domarna alltid gillar vissa grejer). Racingspelet i öknen är också svårkontrollerat, men lyckligtvis behöver man bara köra det ett par gånger. Både de taktiska slagen och duellerna är också mest tillfällen för att berätta lite handling, nästan helt utan interaktion. Lyckligtvis är de vanliga striderna tillräckligt roliga och allt som bara bygger på dialog är utmärkt, men det drar ner helhetsintrycket.
Många av de här bristerna gäller ju dock även Suikoden-spelen, som hade frustrerande inslag. Lite av problemet med att försöka efterlikna gamla klassiska spel är att man lätt återupprepar klassiska misstag. Men som Suikoden-spel betraktat är det fortfarande ett bra sådant. Jag skulle placera det någonstans i mitten, efter Suikoden II, III och V men före I och IV (och för den delen Tierkreis). Det är fortfarande ett väldigt högt betyg.
Det är dock svårt att vara objektiv här, men samtidigt kan jag inte helt blunda för bristerna. Det är en uppföljare till ett av mina favoritspel genom tiderna, som har med det mesta av det jag älskade det spelet för, och till råga på allt har det ett fantastiskt ledmotiv av min favoritsångerska Sarah Àlainn. Gillar du Suikoden är det sannolikt att du även gillar det här. Men samtidigt är det svårt för ett sånt här spel att bygga en ny publik, och räcker 46 307 hjältar till ett Eiyuden Chronicle II?
