Fightinghelg 2023 | Bearded Nerd

Nästan exakt ett år senare var det dags igen för årets stora fightinghändelse som inte är Evo. Till Fightinghelg 2023 hade vi förstås ett säkert kort att spendera mycket tid med, men som vanligt blev det mycket blandade titlar också.

Vi betade av ytterligare ett gäng obskyra arkadtitlar. Burning Rival är utvecklat av självaste Sega AM2 och släpptes precis innan Virtua Fighter, vilket förstås var ett recept för att helt glömmas bort i uppståndelsen. Det är ett tämligen ordinärt 2D-fightingspel med enkla sprites, knappast någon klassiker. Ett annat tidigt Sega-spel är Dark Edge, som vi testade en enda match. Tekniken med 2D-sprites som susar runt på en skalad 3D-bakgrund med drag av Space Harrier är kanske intressant, men spelmässigt är det gräsligt.

Death Brade, även känt som Mutant Fighter i väst, visade sig vara ett wrestlingliknande spel med diverse fantasymonster och barbarer som hasar runt i arenor fyllda med faror, och attackerna tenderar att vara olika kast. Dragon Master är ännu en i raden av menlösa Street Fighter-kopior, den här gången av koreanska Unico. Vi testade också Violence Fight, från min Taito Egret, men konstaterade att det är knappt spelbart.

I avdelningen Mortal Kombat-wannabes fanns tre inslag denna gång. Jackie Chan: Fist of Fire är en någorlunda charmig sådan, där Jackie själv (i tre olika tappningar med olika stilar) slåss mot blandade motståndare, och även om det har en del blod har det också hyfsat med humor. Dock spelmässigt extremt stelt. Sen testade vi arkadversionen av Street Fighter the Movie, som är ännu mer usel än det redan usla konsolspelet med extremt bakvända specialattacker. Slutligen testades Time Killers, som visserligen var tecknat men definitivt satsade på Mortal Kombat-publiken med sanslösa mängder våld där lemmar kapas på Monty Python-sätt. Att Capcom USA såg på Time Killers (och uppföljaren Bloodstorm) och konstaterade att ja, där har vi teamet som ska få göra vad som skulle kunna bli Street Fighter III, det är ett av tidernas stora mysterium.

PC har generellt inte många exklusiva fightingspel och någon gång lär vi behöva ge oss på ärkeskit som Savage Warriors och Xenophage, för att inte tala om Rise of the Robots. Men två exempel hittade vi och körde via DOSBox. Tough Guy har relativt välritade sprites, men kontrollen vägrade att fungera via något annat än två märkliga knappuppsättningar på tangentbordet. Det var också väldigt begränsat och segt. Spelet är annars ökänt för att ha en fullfjädrad nazist komplett med swastikor som en av bossarna, så vi kanske inte behöver gräva djupare i det. Det andra var dock en överraskning, för mig. På över tjugo fightinghelger verkar vi aldrig ha spelat det fantastiska One Must Fall 2097, vilket vi åtgärdade nu. Jag älskade spelet när det begav sig, cirka 1995, och har fortfarande knappkombinationerna för Jaguar i ryggmärgen. Med tung spelkänsla, massvis av hemligheter och ett mastigt turningsläge är det en klassiker.

Det brukar bli lite annat också på våra fightinghelger, och denna gång hann vi med två shoot’em ups och två beat’em ups. Darius Gaiden är fortfarande utmärkt och jag har fortfarande inte utforskat alla banorna, och Radiant Silvergun är förstås lika strålande som alltid. Double Dragon Gaiden är ett nytt spel i den brokiga serien, och var inte lika genialt som River City Girls 2 men helt okej. The Gladiator är ett spel av kinesiska IGS som nyligen släpptes i en samling på Switch, och det är ett medelmåttigt men hyfsat snyggt beat’em up med rollspelsinslag, men har absolut inget med Russell Crowe att göra.

Det var nyheterna bland gamla titlar, men vi spelade förstås också en rad etablerade klassiker. På Neo-Geo-fronten blev det Real Bout Special och Last Blade 2. Båda de här spelen tillhör SNK:s absoluta höjdare men det är förstås svårt att jämföra sig med legendariska King of Fighters ’98, Samurai Shodown 2 och Garou. Jag återkommer dock till de här spelen av flera anledningar. Real Bout Special är Fatal Fury-seriens mest lättspelade titel och bjuder på de bästa versionerna av många klassiska karaktärer. Mai har sin bästa design och är överlägset roligast att spela här med sina tjusiga rekka-kombinationer, och både Billy och Yamazaki är mycket roligare än i King of Fighters. Även Kim och Terry har några av sina bästa framträdanden, plus att hela spelet andas påkostad arkadestetik. Last Blade 2 är lite av en tragedi eftersom det alltid verkar ha varit tänkt som en tillfällig ersättare för Samurai Shodown medan den serien gav sig på 3D på Hyper Neo-Geo 64. Med ännu något spel hade det kunnat poleras till perfektion. Men stilmässigt har det ingen like ens hos extremt stilrena SNK. Den lågmälda musiken, de hyfsat realistiska karaktärerna med vansinnigt mycket personlighet, den exakta spelkontrollen, alltihop skapar ett lysande spel. Jag spelar gladeligen Moriya, Yuki, Washizuka, Hibiki och Kojiroh, men allra bäst börjar jag nog gilla Akari.

På Capcom-sidan blev det bara Vampire Savior den här gången, men det är inte så bara. Spelet är fortfarande fenomenalt och lär aldrig överträffas eftersom chansen att Capcom kommer att släppa ett nytt Darkstalkers är vetenskapligt bevisad att vara den absoluta nollpunkten. Vi hoppade över Guilty Gear Strive men spelade lite Blazblue: Chronophantasma Extend. Jag har dock konstaterat att jag inte egentligen gillar det här spelet som har alldeles för mycket långa combos och spattiga karaktärer. Taokaka är dock en favorit fortfarande.

Ytterligare två retrotitlar som fått nyutgåvor relativt nyligen är Breakers’ Revenge (via en nerladdningsbar samling) och Dan-Ku-Ga (via Taito Egret). Breakers’ Revenge är snäppet bättre och en fullt funktionell Street Fighter-klon av den typ som vi överöstes med hela nittiotalet. Dan-Ku-Ga är förstås den uppdaterade versionen av Kaiser Knuckle/Global Champions och är lite plojigare och har snäppet sämre karaktärer, men är lite kul det också.

Ett sista SNK-spel är förstås också King of Fighters XV. Jag har fortfarande inte köpt det, av två anledningar. Dels är det fortfarande väldigt dyrt att få hyfsat komplett eftersom DLC-karaktärerna fortsätter att ösa ut och många av mina favoriter finns där. Sen ägs ju också SNK numera av Saudiarabiens kronprins som fortsätter att ösa ut brott mot mänskligheten i sitt mysiga lilla land, vilket ger en obehaglig association även om det förstås finns rätt hemska ägare bakom de flesta företag. Om jag blundar för det ett ögonblick så är King of Fighters XV ett strålande spel, med en extremt precis och snabb känsla som är smått unik. Det är väldigt lättspelat och har samtidigt massor av djup. Jag tycker möjligen att det finns för många karaktärer som inte tillför något, men å andra sidan tillför de säkert något för någon. Chansen att jag köper det är dock fortsatt liten. Det stora moraliska dilemmat kommer att bli Fatal Fury: City of the Wolves.

Innan vi ger oss på huvudnumret släpptes även ännu ett nytt spel: Verdict Guilty. Det är ett 2D-fightingspel med extremt enkla sprites, där alla åtta karaktärerna och deras alternativa varianter är tjuvar och poliser. Det har tafflig spelkänsla, riktigt usel design och gräslig grafik.

Vilket förstås är den fullständiga motsatsen till Street Fighter 6. Det är nästan orättvist så bra det här spelet är på nästan samtliga punkter. Jag spelar fortfarande mest med Kimberly men stör mig mer och mer på hennes uppenbara brister som att hon nästan helt saknar effektivt anti-air. Hon skulle definitivt behöva en uppgradering eller två. Jag spelade också en massa med Ryu och Rashid, och även Cammy och Honda. Att det här spelet lyckas göra såna gamla enkelspåriga karaktärer roliga är en enorm bedrift. Däremot har det en brist som redan har blivit värre sedan min recension. Affärsmodellen är, precis som jag fruktade, toppmodern på alla sätt och vis. Nyligen släpptes officiella Turtles-kostymer till avatarerna, och hela Battle Hub är dränkt i Turtles-reklam. Men priserna är direkt hutlösa: du får betala 150 kronor, per Turtle, för att kunna klä dig i en sjaskig modell. För 600 kronor för alla fyra kan du köpa både Shredder’s Revenge och hela Turtles-samlingen, inte ens på rea. Jag hoppas verkligen inte att detta är det nya normala, men det tar emot redan nu. Fantastiskt, fenomenalt spel, men en affärsmodell som bara blir värre.

Det blev i alla fall många timmar Street Fighter 6 i helgen och många timmar bra fightande överlag, trots att nyheterna inte var så många. Nästa år lär vi ha både Tekken 8 och Mortal Kombat One (som jag lär spela mot protest), och Granblue Fantasy Versus: Rising. Indiespel som Diesel Legacy, Pocket Bravery och kanske till och med Blazing Strike lär ha släppts, och vem vet, kanske till och med Under Night 2, Fatal Fury: City of the Wolves och Project L? Och det är inte heller på långa vägar slut på gamla fightingspel att rota rätt på. Vi upptäckte bland annat en stor drös med sanslöst obskyra japanska doujin-fightingspel. Så även om vi bokstavligen har spelat hundratals fightingspel är det ingen risk att vi får slut på spel i denna fascinerande genre.