Så här i efterhand är det inte svårt att dra jämförelser mellan Wonder Woman och Thor. Båda är barn till övermänskliga varelser som lever i en parallel värld, prinsessa respektive prins, och råkar hamna i vår värld. Båda har tillgång till magiska vapen och har sina fiender bland den grekiska respektive nordiska mytologin. Sen när Wonder Woman väl dras in i våra mänskliga konflikter så blir hon praktiskt taget Captain America, och även om den här tolkningen väljer att slåss mot Tyskland anno 1918 istället för Nazityskland anno 1941, så ser man många likheter där också, inte minst i en fantastisk scen där hon stormar fram mellan skyttegravarna endast beväpnad med sin sköld.
Fast det vore förstås att ignorera det faktum att Wonder Woman släpptes praktiskt taget samtidigt som Captain America ursprungligen, och att båda slogs mot nazister var inte konstigt då det var vad USA ägnade sig åt just då (istället för att ha dem i Vita Huset). Thor är snarare inspirerad av henne då den ursprungliga skaparen hade gått från DC till Marvel, så det är mer av en Street Fighter/Art of Fighting-situation.
Hur som helst. I den här tolkningen får vi följa den unga Diana, princessa av Themyscira, en undangömd ö där amazonerna lever kvar sedan de grekiska gudarna krigat ihjäl varandra för länge sedan. Redan här sätts standarden – det faktum att alla på ön är kvinnor är något som är extremt ovanligt i filmsammanhang. Jag menar, ta Thor. Visst har vi Sif och Frigga, men annars är alla krigare män. Som förebild är mostern Antiope anmärkningsvärd, spelad av Robin Wright som en stenhård general. Men jag fastnade mest för Connie Nielsens Hippolyta, som var fenomenal version av min Shaana till utseendet.
Den vuxna Diana spelas förstås av den undersköna Gal Gadot och även här kan man dra en parallell till Thors Chris Hemsworth – det är en ordentlig bedrift att hitta någon som passar så perfekt till rollen både fysiskt och till uppträdandet. Hon är både lekfull och seriös, godhjärtad och kompromisslös, och säljer karaktären på ett utmärkt sätt. När en spion på flykt kraschar sitt plan vid den hemliga ön och dessutom drar med sig en hel bataljon tyskar blir hon varse vad som händer i världen. Att spionen Steve Trevor spelas av en supercharmig Chris Pine (som gör en mycket bättre roll här än som Kirk) gör inte saken sämre.
Därifrån blir det som sagt väldigt mycket Captain America, fast med en bedårande uppsättning kulturkrockar när Diana möter det ”moderna” London. Här måste jag säga att även om hon springer runt i sin traditionella kostym stora delar av filmen så är det inget mot hur fantastisk hon ser ut i tidstypisk rock och hatt. Samtidigt får hon tillfälle att briljera och köra över en hel hoper trångsynta gubbar.
Wonder Woman har alltid haft ett drag av feminism (även om hon samtidigt onekligen är ögongodis) och jag tycker att det är en mycket bra balans här. De hade kunnat överdriva som i Ghostbusters (som av en händelse med samma praktexemplar från Thor) och göra Steve till ett manligt våp, men istället är båda kompetenta och inspirerar varandra, även om det är hon som har superkrafterna.
Överhuvudtaget är Wonder Woman en utmärkt film med både hjärta och hjärna, som lyckas framställa någon sorts optimism i en så bister tid som första världskriget. Upplösningen har sina brister, men i gengäld är filmen packad med strålande actionscener som på något sätt undviker att se ut som alla andra superhjälteslagsmål. Och Diana är en superhjälte av den klassiska skolan utan onödiga mörka sidor. Vi behöver mer av det, och jag behöver mer av Wonder Woman.
