Jag tog en rundtur i Bloodborne igår för att se hur det kändes. Och jag har goda och dåliga nyheter. De goda är att striderna känns precis som Souls-spelen, fast möjligen ännu smidigare, särskilt jämfört med Demon’s Souls. De dåliga är att det inte riktigt känns som ett spel för mig. Låt mig klargöra: även om Demon’s och Dark råkar ha ett briljant spelupplägg så gillar jag dem mycket på grund av dess miljöer, dess mörka fantasystil och balansen mellan skräck och high fantasy-heroism. Bloodborne är mörkt, blodigt, elakt och våldsamt. Visst har det mycket likheter med delar av de tidigare spelen och nog finns det såna inslag även där, men jag vet inte. Mer humanoida fiender, blod som stänker överallt… inte min grej. Det känns mer som en närstridsversion av Resident Evil, eller ett lite mer Devil May Cry-ifierat spel.

Nu ska man förstås inte döma av en tidig version som saknar karaktärsutveckling, men jag är lite orolig att det blir för enkelriktat. Det uppmuntras att vara agressiv, men innebär det att det inte finns defensiva taktiker? Det ska finnas någon sorts levelsystem, men det finns inget som själarna man förlorade och riskerar att tappa för alltid. Kommer det att finnas någon sorts avståndsattacker överhuvudtaget? Kan man spela utan att köra med magiska vapen som förvandlas mellan enhandsvapen och tvåhandsvapen? Kommer det att ha smeder, affärer och annat rollspelsgrejs? Poängen med Dark Souls är ju att man kan spela det på så många olika sätt. Finns det utrymme för det?

Rent tekniskt är det utmärkt och designen är strålande, och den första bossen (i demot alltså) är en intensiv historia i klar Souls-klass. Bloodborne har en lång väg att gå, men i och med det tematiska skiftet har det mer att bevisa för mig. Om jag ska harva runt i gotiska skräckmiljöer ska det banne mig vara precis som jag vill ha det i övrigt. Annars är jag rädd att jag kommer att se mer fram emot det ofrånkomliga Dark Souls III.