Det blev en Playstation 5 till slut, tack vare Elgigantens utlottning av biljetter för köp, och den anlände i tisdags. Det dröjde visserligen sex månader, men nu har jag äntligen fått prova på det här spektaklet.
Konsolen är stor… nästan löjligt stor. De där kurvorna är märkliga, och från vissa vinklar ser den ut att smalna av nedtill. Men tills vidare står den i alla fall vertikalt på sidan av tv-bänken, och även om jag behöver ha handkontrollen eller hörlurarna på laddning hela tiden så tror jag inte risken är så stor att jag sliter omkull den.
Att starta var inga problem. Jag kunde smidigt överföra grejer direkt via nätverket, så jag plockade över alla gamla sparfiler på en gång. För att sedan direkt börja radera grejer, för storleken är brutalt begränsad. Med under 600 gigabyte tillgängligt från start känns det som att frysen är pytteliten, och även om det numera ska gå att använda externa hårddiskar åtminstone för mellanlagring så kommer det knappast att räcka till. Så jag får nog fixa fram en överbliven PC-hårddisk för att ha Playstation 4-spelen på, och bara ha ett litet urval Playstation 5-spel installerade plus spel som verkligen utnyttjar kortare laddningstider.
Användargränssnittet är… okej. Det är i princip samma som Playstation 4 med lite omflyttade grejer. Det är lite ovant att de flesta knapparna finns längst ner istället för en egen skärm när man trycker på PS-knappen, men det fungerar. Jag har inte experimenterat med att flytta några screenshots än, men att använda partychatten fungerar helt okej. Jag är skeptisk till det där med aktiviteter. Jag kan inte se hur det ska fungera vettigt i spel som Demon’s Souls.
Jag har bara två spel än så länge, tills jag alltså fixar en extern hårddisk och börjar peta in uppfräschade spel som No Man’s Sky och Ghost of Tsushima, eller klassiker som jag alltid kommer fortsätta med som Dark Souls-serien eller fightingspel. Astro’s Playroom är supermysigt men också superkort. Sköna referenser till alla möjliga spel – jag var överraskad över att se något så pass gammalt som Symphony of the Night och för den delen Jumping Flash – och massor av hårdvarunostalgi. Men som spel betraktat är det en bagatell, och 3D-ljud och haptisk feedback kan inte mäta sig med VR-implementeringen i originalspelet.
Demon’s Souls är däremot lika fenomenalt som jag hade förväntat mig. Dundersnyggt, brutalt svårt bitvis, och mycket bättre flyt än originalet. Många sekvenser känns mycket mer hanterbara när det inte hackar konstant och man kan se saker lite längre bort. Det här kommer jag att spela länge. Frågan är bara vad som blir mitt tredje spel. Returnal är lockande men inte 849 kronor lockande.
Det är också ett problem – priserna är ohyggliga nu. Det ska mycket till för ett impulsköp när spelen kostar över 800 kronor som standard och lätt över 1000 för specialversioner – jag vägrade köpa digital deluxe-versionen av Demon’s Souls. Jag kommer nog att vänta på reor mycket oftare, eller fokusera på ”AA”-spel som It Takes Two eller Kena, som inte är så ohyggligt påkostade att de måste ta till rövarpriser.
På tal om rövarpriser så var 1200 kronor för ett Pulse 3D-headset lite väl saftigt, men jag lockades av Sonys (och Mark Cernys) säljsnack tidigare. Och det är verkligen en extremt bra ljudbild rent tekniskt, men det beror nog mycket på mixningen. Kvaliteten är möjligen aningen dov, men så har jag inte spelat så många olika spel än. Jag uppskattar dock att mikrofon är inbyggt så man slipper pilla med separata grejer.
Dual Sense då? Den är grym, känns väldigt tung och gedigen och ligger bra i händerna. Skakfunktionerna är väldigt precisa och känns ytterligare lite bättre än på Switch, men samtidigt blir det kanske störande i längden med konstanta småprassel bara när man springer över en yta. Det mest imponerande är hur L2 och R2 verkligen ger motstånd beroende på spelet och i princip kan låsa sig på vissa punkter.
Jag har inte ännu upplevt några riktigt störande barnsjukdomar, men så har jag bara spelat cirka tio timmar. På det hela taget är intrycket hittills gott men inte överväldigande. Det finns definitivt otroligt mycket prestanda att ta av, och om releasespelen ser ut så här kan jag knappt föreställa mig hur Naughty Dogs sista spel på formatet kommer att bli. Än så länge är väl den största bristen dels priset på spelen och dels att den tröga produktionen gör att utvecklare kommer att göra spel för båda formaten länge till. Jag är mest bara lättad att jag äntligen har en. Att köpa och spela nya spel på förra generationen kändes som ett slöseri när jag kunde få bättre versioner här. Nu återstår det bara att se hur många av dem jag faktiskt kommer att ge mig på.