Ni vet Farbror Joakim? Världens rikaste anka som äger några miljoner kubikmeter i rena pengar men som får det att framstå som organplundring om han tvingas ge Kalle ett öre. Förutom att han råkar finnas i ett fenomenalt spel på deras konsol är kopplingen till Nintendo inte helt självklar, men jag kör med den av en annan anledning: Nintendo är banne mig så snåla att Joakim framstår som Bill Gates.
Egentligen är det inget nytt. Sega har länge och med varierande framgång prånglat ut sina klassiska Megadrive-titlar (Mastersystem är det tydligen aldrig någon som bryr sig om) till alla som vill ha dem. De har funnits i billiga Taiwan-TV-konsoler, de har funnits i prisvärda samlingar, de har funnits praktiskt taget överallt så att du aldrig någonsin har behövt sakna möjligheten att röja runt i Altered Beast om du nu skulle vilja det. Och de är inte ensamma: Midway, Capcom, Taito, SNK och andra gamla utgivare har gång på gång gjort tjusiga samlingar eller slumpat bort sina spel för en sång.
Inte Nintendo. Deras första egentliga nyutgåvor var NES Classics på Game Boy Advance, förutom några enstaka samlingar som Super Mario All-Stars och Super Mario Bros DX och regelrätta nyproduktioner av gamla kassetter. Där försökte de lura i oss att spel som Ice Climber och Donkey Kong var värda 299 kronor styck, cirka 2003. Det var förstås dumheter, och jag motstod frestelsen att spela om Kid Icarus eller Metroid i bärbart format. Sen blev det den där märkliga E-Readern, som jag faktiskt hade investerat i men som var det enda paketet som jag beställt som aldrig överhuvudtaget kom fram, där man kunde scanna in gamla 16 kilobytes-spel från kort som var snäppet billigare. Men fortfarande bara gammal skåpmat.
Sen kom Wii med Virtual Console, som var den första riktigt stora nostalgisatsningen från Nintendo. Här spände man musklerna och drog nytta av sina tjugotre år i konsolbranschen, genom att erbjuda en lång rad spel från NES, SNES, N64 och senare också Mega Drive, Neo-Geo, PC Engine och märkligt nog också Commodore 64. Det var som att man välkomnade alla gamers med öppna armar till en enda stor nostalgifest, där Nintendo var den givna värden med all sin erfarenhet och pålitlighet. Visst, spelen kostade fortfarande 50 kronor för en gammal NES-kassett, men 80 kronor för spel som Zelda 3 eller Super Metroid, eller 90 kronor för Metal Slug eller det superdyra Castlevania: Rondo of Blood var fantastiska priser, och jag såg fram emot att bygga upp ett arkiv av klassiker att bära med mig.
Så blev det förstås inte. Visst, jag hade kunnat krångla över spelen till Wii U om jag hade köpt den, men att spela samma spel på 3DS (de få spel som finns på båda formaten) kan jag glömma, och hur det ska bli framöver vet vi inte. Man kan tycka att Nintendo kunde ha klargjort det under sin Switch-visning, men icke. Istället berättar man stolt att man numera kommer att ha en betaltjänst för att spela online, röstchatta och annat nödvändigt. Och som bonus, vad får vi? Jo, varje månad väljer Nintendo ut ett NES- eller SNES-spel som du sedan som prenumerant får spela gratis, månaden ut. Sen får du köpa det om du vill fortsätta spela.
Hur dumsnål får man vara? Vem i hela friden såg på Playstation Plus eller Xbox Live Gold, där man får ett par spel i månaden, ofta relativt nya spel eller intressanta indietitlar, och sedan kan behålla dem i all evinnerlighet (eller tills tjänsten slutligen stängs ner), och tyckte att det kan vi matcha med att låna ut en NES-titel ett tag. Alltså, låt oss till att börja med konstatera att det fortfarande hade varit snålt om vi hade fått behålla spelen och samla på oss en hög. Efter ett år med Switch skulle vi alltså äga rätt att spela tolv spel från 1983-1995 ungefär. Jag hinner inte ens spela alla spel jag får från Sony, men skulle jag vilja dra igång Spec Ops eller Puppeteer eller Yakuza 5 så ligger de där och väntar.
Men sen handlar det alltså om ett spel i månaden. Möjligen kan man tolka det som ett NES- och ett SNES-spel i månaden. Fortfarande ingenting. Jag har spelat majoriteten av alla klassiska spel som kan komma i fråga för en sån här tjänst. Det är inte som att de kommer att erbjuda Mr Gimmick eller Umihara Kawase eller andra rariteter. Nej, det kommer att vara typ Super Mario World, Legend of Zelda, Mega Man 2 och andra höjdare som vi har spelat en miljon gånger redan och köpt åtminstone två gånger på deras tjänster redan. Och oavsett om de bara väljer ut de allra bästa spelen i fem år framåt, så är det ett spel i månaden. Gillar du det inte? Pah, tillbaka i stoftet med dig din usla träl. Precis som att Nintendo tror att det är okej att släppa tre spel om året, så tror de att de kan diktera vad vi ska spela, i en värld med praktiskt taget oändliga valmöjligheter. Medan vi betalar för att spela deras enorma utbud av onlinespel som … Splatoon?
Det är det här som är så frustrerande. Nintendo hade kunnat briljera med Switch. De hade kunnat kliva ut där och visa upp en massa nya spel och så:
”Vi vill tacka alla våra trogna fans som följt oss genom åren, trots att vi varit dumma i huvudet vid ett flertal tillfällen. Därför lanserar vi nu vår nya onlinetjänst Nintendo Max. Där kan du spela med spelare över hela världen, röstchatta och bete dig. Och den som väljer att betala en månadsavgift får tillgång till hela vårt bibliotek av Virtual Console-spel, inklusive en rad spel från Gamecube och Wii som kommer att lanseras under de kommande åren. Tack och varsågod!”
Visst, det är inte lika lukrativt som att sälja varenda spel för en hundring styck, för fjärde gången. Men jag kan lova att varenda gamer hade köpt den, rakt av. Det hade varit ett sanslöst bra erbjudande som skulle få Spotify att kännas fattigt. Och Nintendo är i den positionen att de skulle kunna göra det. De äger helt och hållet rättigheterna till ett flertal av världens mest populära klassiker, och skulle lätt kunna förhandla sig till andra, ungefär som de gjorde med NES Classic Mini (vars produktion verkar ha slutat helt och hållet när Nintendo insåg hur givmilt det var). Nintendo skulle inte ens behöva utveckla nya spel, de skulle praktiskt taget kunna luta sig tillbaka som Paul McCartney och bara inkassera intäkter på sin tidigare briljans. De skulle kunna erbjuda den perfekta gamerplattformen. Men det gör de inte.
För att de är så förbannat snåla.