Den här helgen tillbringade jag i familjens stuga i inre Norrland, fint belägen mellan två sjöar i Arjeplog-trakten. Syftet var förstås att vila upp mig, men också att få tillökning på gården. Stugan byggdes på 60-talet av min morfar och familj. I början av nittiotalet tillkom en friggebod för att få mer utrymme. Men med tiden samlar man på sig mer och mer skrot och nu var det dags att bygga ett nytt förråd. Ända sedan morfar byggde om det gamla förrådet till en bastu (en god investering i och för sig, vilket jag konstaterade i lördags) har det varit trångt om plats.
En granne som är snickare hade anlitats för att konstruera och bygga förrådet, praktiskt taget en till friggebod fast oisolerad och med enklare utseende. När vi anlände fanns fem färdigbyggda väggar och golvplanet i en hög på marken samt en trave bräder. Klockan 09:04 på fredag började arbetet. Klockan 09:30 var väggarna resta och klara och taknocken monterad.
Under dagen fick jag en snabbkurs i husbygge, jag som aldrig snickrat något större än den nu förfallna kojan som nu döljs bakom förrådet. Vi reste takstolarna och spikade fast dem i taknocken. Vi lade taket som är gjort av spaltvirke, nerifrån och upp. Redan då fick vi testa dess hållbarhet genom att klättra upp för att komma åt att spika. Taket blev klart men inte takpappen, som vi lämnade till lördagen.
Lördagen började med att jag vaknade av regn. Det blåste upp och vi konstaterade snabbt att det inte skulle gå att fästa någon presenning över. Vi avvaktade under förmiddagen medan regnet bara tilltog. Snart var det stormvind och ösande regn och ett tag trodde jag att det skulle vara kört. Men framåt lunch klarnade det, vi svabbade upp regnet som hade blåst in horisontellt genom fönstren och klättrade upp för att fixa tjärpappen på taket.
Sen var det en massa småsaker som jag aldrig reflekterat över. Ändkanterna på taket snyggades till med tillsågade brädor vilket även ser till att regnet rinner bort ordentligt. Fönstren monsterades och dörren sattes in. Nästan lika snabbt som det hade börjat var bygget klart.
Fast bygget var inte min enda sysselsättning under helgen. Sedan jag började släktforska har stugan förändrats. Förut var det bara ett sommarställe, men nu vet jag varför den ligger där den gör. Min morfar föddes i grannbyn, ett krononybygge som togs upp i början av 1800-talet av min morfars mormors morfars far, Eric Burman. Ett krononybygge innebar i praktiken att man fick mark av staten under förutsättning att man utvecklade och bebyggde den. Där levde familjen under växlande framgång i över hundra år och min morfars släkt på fädernet, Laestander, gifte in sig i den växande byn.
Men snart började familjen Laestander få anledningar att dra vidare, och i mitten av trettiotalet fick min morfars far ett nytt nybygge ungefär en mil åt sydväst, på en äng där samer en gång tagit upp mark. Under en tid pendlade han från bostaden hit, och med pendlar menar jag då alltså inte en halvtimme på bussen utan en vandringsfärd rakt genom skogen, för att bygga en ny bostad och förbereda för odling. Till slut kunde han ta sin familj och sitt pick och pack, så som det var, och flytta till sitt nya hem. Så kom min morfar till det som skulle bli hans egentliga barndomshem, en timrad stuga några mil från Arjeplog.
Idag har stugan vuxit och byggts på till ett modern(are) hus och under många år varit hem åt min morfars bror. Morfar gifte sig och flyttade till Sorsele, och byggde sitt sommarställe inom synhåll från det här huset, och det är alltså det vi nu äger, medan det ursprungliga huset nyligen såldes till en nyinflyttad. Så det är inte bara vilket sommarställe som helst, utan på ett konkret sätt mitt ursprung.
Vi åkte över till den gamla byn, ett stenkast med bil idag men en himla promenad över myrar och kullar för sjuttiofem år sedan. Där tog jag lite bilder av det gamla huset som fortfarande står kvar och besökte släktingar som bor kvar på det som numera mest är en enda gård.
Det är svårt att föreställa sig idag när jag sitter på bussen och åker trettiosju mil för en summa som motsvarar en sextiondedel av min månadslön, men där levde och verkade mina förfäder hela sina liv. Där levde min morfars farmors farfar, den driftige ”Stor-Jacob” Lundqvist, och byggde under åtta år upp en hel gård. Där levde ”Lång-Kalle” Laestander, ättling i rakt nedstigande led i sjätte generationen efter Johan Nicolai Laestadius, bondpojken från Lässta i Ångermanland som flyttade upp till det som skulle bli Arjeplog för att bli kyrkoherde och kristna samerna.
”Lång-Kalle” Laestander