Sagan om Ringen: Maktens Ringar, säsong ett

Säsong ett av Maktens Ringar är slut, och jag tänkte sammanfatta mina intryck utan att avslöja för mycket av handlingen, för det här är verkligen en serie som har mycket att diskuteras.

Det hade kunnat bli ett spektakel när Amazon först började prata om en serie i Tolkiens Midgård. Ryktet pratade om att det skulle handla om unge Aragorns äventyr, men i efterhand verkar det ha varit baserat på ett förslag från Netflix till Tolkiens familj. Istället siktade Amazon högre och skapade en serie baserad på den andra åldern. Och där fanns det otroligt mycket mer potential. ... Läs hela texten

Lego MOC 1:1 Avdank Ultimate Collector Series 2: Niereth

It has been two years since I finished my 1:1 sculpture of my character Shaana. Since then I’ve moved, and having set up a brand new Lego building area I wanted to make something big again. And the choice was fairly obvious. Niereth is a much newer design of mine, having been created in 2018, but she quickly became a favourite.

After having already learned roughly how to make a sculpture of this size, the build took shape quickly. I made a 1:1 sketch to figure out how large she would need to be to scale with Shaana, who is 181 cm tall while Niereth is 175 cm. This time around I had the super useful Technic frames and liftarms with holes on all sides, which made the internal skeleton much easier to construct. So I very quickly had the general concept up and running, and could get started on the face. This time the head is separate and sits securely on the neck but can be removed. With all the frames it was much simpler to mount the outer layers, so I can remove most of them very easily which turned out to be helpful. ... Läs hela texten

Första intrycken av Drakborgen

Efter en lång väntan har Drakborgen äntligen landat. Nostalgiutgivaren Fandrake arrangerade en Kickstarter-kampanj där målet var att ge ut en påkostad nyutgåva av Drakborgen, och resultatet blev den mest framgångsrika svenska kampanjen hittills.

Inte så konstigt kanske, då Drakborgen är ett verkligt klassiskt brädspel som har varit ohyggligt svårt att få tag på. Jag har letat då och då, men inte varit sugen på att betala över tvåtusen för det även om det har varit nära ibland. Anledningen till att det var så dyrt, och att det är så älskat, är att det är fullpackat med kort och brickor och annat smågrejs, inte minst om man lägger till den obligatoriska expansionen Drakborgen II. Så därför var det inget att fundera på när kampanjen dök upp. ... Läs hela texten

Best of Lego 2020

lego_iss

Somehow, with everything going on Lego managed to not only release a bunch of ridiculously big sets, they also managed to mostly keep them stocked. With that said, if you want a set early you basically have to order in the first week, or have to wait months for restocks. And as always, once these sets go out of production prices will skyrocket. 2020 was the most insane year so far in terms of huge sets, with eleven sets bigger than all five of my favourite sets. Luckily I didn’t particularly want any of them, but there were plenty of ways to spend money on Lego this year:

  • The Colosseum – 9036 parts
  • Diagon Alley – 5475 parts
  • Old Trafford – 3898 parts
  • Technic Lamborghini Sian – 3696 parts
  • Grand Piano – 3662 parts
  • Haunted House – 3188 parts
  • Mos Eisley Cantina – 3090 parts
  • The Sith, Andy Warhol’s Marilyn Monroe, Iron Man and the Beatles mosaics – 2933 to 3406 parts each

That said, I also didn’t find many interesting minifigures. I bought almost no regular sets, and the collectible minifigure lines weren’t amazing. The Viking in Series 20 was cool, and a couple more. There were two major nostalgic figures with the orange Classic Space figure released with the book The Lego Minifigure: A Visual History, and the new rendition of Captain Redbeard in the Pirates of Barracuda Bay set.

As for the sets themselves, there are a few honourable mentions. The Chinese New Year Temple Fair was almost forgotten, being released so early in the year, but it was a really cool, detailed set. It’s currently boxed up, waiting for somewhere big to put it, because it needs a lot more space than 2021’s Spring Lantern Festival. Having recently been to Tokyo, I was also delighted to get the Architecture skyline set, which featured several of the most recognizable buildings.

Then there was the Lego Super Mario line, which had some interesting buildings and functions, but all those have been torn down already. The main attraction was the brick built figures, which are waiting for an opportunity to invade my city with brick Goombas, Koopa troopers, Bob-Ombs and of course Bowser himself. While the Mario figure is way too bulky to work in any other scenario, the enemies actually work in other themes.

With that out of the way, on to the top five Lego sets of 2020:

5) International Space Station
2020 was an anniversary for this marvellous creation so the late Ideas set was quite suitable. I binged ISS for a while, visiting it in VR and building this, and the set is quite amazing. It has a huge footprint, but also makes for a very distinct model that will keep its place in my bookshelf.

4) Bookshop
Speaking of books, the yearly modular was a great, quaint little set with two nice buildings and some lovely detail. While not reaching the heights of the classic modulars, it’s definitely the best since Assembly Square.

3) Nintendo Entertainment System
It’s a fairly spectacular Lego year when this is only number three. The build of the console itself was amazing and created a slightly smaller but insanely detailed NES, complete with connections and printed details. Then there’s the TV itself with the mechanism to scroll a stage on the screen, with the pixel Mario tile jumping along automatically, which is an engineering feat in itself. And then there’s the connection with the Lego Mario figure to add sounds along with it. My only regret is that I haven’t been able to demonstrate this set for everyone I know since, you know, noone has visited me for a year.

2) Ghostbusters ECTO-1 ... Läs hela texten

Årets spel 1996-2000

soulcalibur

En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Den här gången: 1996-2000.

2000 var Dreamcastens år, den saken är säker. Jag ägnade stora delar av året åt Crazy Taxi och Virtua Tennis, trots att jag inte gillar varken bilspel eller sport. I efterhand skulle jag väl också vilja nämna Street Fighter III: Third Strike och Suikoden II, men jag uppskattade dem faktiskt mer längre fram. En av årets stora höjdpunkter var det sanslöst hypade Shenmue. Och det var verkligen speciellt. Visserligen hade jag spelat otaliga äventyrsspel, men sättet som Shenmue blandade äventyr med slagsmål och så mycket detaljer i spelvärlden var något helt nytt. Det spelet jag gillade allra mest var däremot ett anspråkslöst kortspel till den bortglömda Neo-Geo Pocket Color. Fightingspelet SNK vs Capcom: Match of the Millennium var en höjdare, med tanke på hårdvaran, men SNK vs Capcom: Cardfighters Clash var perfekt för formatet. Som ett Pokemon fast med tonvis av mina favoritkämpar och andra klassiska hjältar, och med enkla men roliga regler blev det den lilla bärbaras absolut bästa spel.

1999 var ett sanslöst spelår. Jag skulle vilja lista Street Fighter Alpha 3 och Outcast, men de kan inte mäta sig med övriga. Inte heller Metal Gear Solid räcker till, trots att det var bättre än 2002 års uppföljare. Det här året släpptes nämligen Final Fantasy VIII i Europa, och det är nog fortfarande min absoluta favorit i serien. Det var snyggare än det mesta (innan jag fick Dreamcasten) och hade sagolik musik, och seriens mest underskattat smarta spelsystem som gjorde att kluriga spelare kunde bestämma helt och hållet hur de ville spela. Bäst det året var det däremot inte. För till hösten släpptes Soul Calibur, som krossade precis allt. Fortfarande extremt spelbart och balanserat, och det skadar inte heller att Dreamcasten vräkte på grafik som inget annat spel kom i närheten av ens på PC.

1998 var ett märkligt år. Det har egentligen många av tidernas största klassiker som King of Fighters ’98, The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Radiant Silvergun, Starcraft och Xenogears, men eftersom jag inte hade de formaten (inklusive en tillräcklig fet PC) eller både i rätt region spelade jag inte dem förrän senare. Det kanske mest minnesvärda spelet för mig var istället Bushido Blade, som erbjöd ett unikt sätt att slåss och hade en fantastisk stämning. Förutom en halvhjärtad uppföljare följde Square aldrig upp det här, men det var fantastiskt då det begav sig. Half-Life spelade jag dock, med andakt, hos andra som hade maffigare utrustning. Och det var något utöver det vanliga. Förstapersonsskjutare var fortfarande en ung genre och hade bara bestått av just skjutande. Ett så här intensivt äventyr hade jag knappt kunna föreställa mig, trots att jag ändå hade spelat en del PC-rollspel.

1997 var ännu ett legendariskt spelår. Och här måste jag erkänna ett par saker. Super Mario 64 var förstås imponerande, men jag spelade det inte tillräckligt för att uppskatta det riktigt, inte förrän jag köpte DS-spelet långt senare. Och faktum är att självaste Castlevania: Symphony of the Night inte var så banbrytande, tyckte jag då. Det var först två år senare som jag verkligen började älska det, när andra spel föll undan. Ett av årets bästa spel för mig var istället Soul Blade, som släpptes tidigt under året och fick mig att ögonblickligen överge alla andra ambitioner för att samla ihop till en Playstation. Med ett förskott på sommarlönen kunde jag äntligen införskaffa detta fenomenala fightingspel och spelade sedan över hundra timmar under de två åren fram till uppföljaren. Medan grafiken har åldrats håller fortfarande det renderade introt och musiken, särskilt det tredje (!) soundtracket ”Khan Super Session”. Och när det gäller årets spel kunde inget mäta sig med Final Fantasy VII. Japanska rollspel var något nytt eftersom Square hade envisats med att inte släppa sina spel här, och de enstaka spel som letade sig hit var ofta taffliga. Kombinationen av spelets djup, den fantastiska musiken, en ohyggligt påkostad produktion och en gripande handling gjorde det oslagbart.

1996 var faktiskt något av ett mellanår. Saturn hade många av sina största titlar det här året, som Nights och Sega Rally. Jag skulle vilja säga Street Fighter Alpha 2, men det köpte jag först året därpå, liksom Suikoden. PC var maskinen för mig det året, men där betade jag fortfarande av förra årets spel. Jag måste fuska och nämna Metal Slug, som jag högst troligt spelade på arkad samma år. Det var snyggare än typ allt annat i 2D, och en vansinnig utmaning. Men ska vi vara riktigt ärliga så kan jag bara lista ett enastående spel från 1996, och det är The Elder Scrolls: Daggerfall. Jajamen, Bethesda satte klorna i mig tidigt med det här sanslöst fria rollspelet som bokstavligen lät mig göra vad som helst.

Inklusive att göra en perfekt tolkning av Shaana.

Experimenterar med sprites

sprite_devyn_shinda

Efter att ha ritat närmare hundra porträtt på mina karaktärer (plus ett antal nyversioner när jag inte varit nöjd med en tidigare) har jag gett mig på en ny utmaning. Nu tänker jag rita allihop igen: i helfigur! En viktig anledning är att trots att jag har hittat på (nästan) allihop så vet jag inte exakt hur alla ser ut. Jag har ju liksom ritat det som syns och inte lagt tid på att fundera på resten. Så det får jag tillfälle till nu. En annan viktig poäng är skalenlighet. De ska kunna ställas bredvid varandra så det syns den exakta skillnaden mellan exempelvis Gondris (201 cm) och Basilika (112 cm) som annars är svår att visualisera. För att åstadkomma det, och för att göra det hela lite smidigare, använder jag mina Figma- och Figuarts-modeller. Jag ställer dem sedan i en specialbyggd Lego-ställning så kameran kommer på samma avstånd varje gång.

På de färdiga bilderna jämför jag sedan längden på den karaktär jag har tänkt rita jämfört med den proportionella skillnaden mellan de här två. Med skillnaden i längd visade sig figurerna motsvara en man på 192 cm och en kvinna på 171 cm, så jag förstorar eller förminskar bilderna utifrån det.

Själva tecknandet gör jag sedan direkt i datorn. Istället för ett tidsödande skisstadie försöker jag rita direkt och sudda bort allt eftersom, vilket gör att bilderna blir aningen grovhuggna men också lagom spontana. Det är också bra övning att försöka sätta linjer direkt utan att skissa sig fram till den rätta. Färgläggningen görs som vanligt, men här har jag lite gratis då ljussättningen är konsekvent på alla och det därför är lätt att hitta standardskuggningar. Jag begränsar mig också generellt till två toner om det inte ska vara särskilt glansigt. Detta både för att det ska gå snabbare och för att få den där sprite-känslan – som i sig förstås kommer av att man alltid vill att det ska gå snabbare att framställa.

Jag tänkte undvika att göra misstaget att alltid rita Shaana först och därmed alltid bli missnöjd med hur hon blev efter att jag har lärt mig mer, så hon får vänta lite. Istället har jag gett mig på andra av mina skapelser, här den vandrande krigaren Devyn och den ofrivilliga pyromantikern Shinda (Shinda är speglad eftersom jag ritar alla stående på vänster sida).

Vad ska jag då göra av de här bilderna? Tja, något fightingspel kommer det inte att bli i första taget. Jag har fullt respekt för spriteskapare, för det tar verkligen evigheter att rita en enda bild och ska man sedan göra de hundratals animationsrutorna som behövs för någorlunda vettig animation och någorlunda stort rörelsemönster, gånger antalet figurer, ja då är det mer än vad man kan åstadkomma på några semesterkvällar. Men nånting ska jag nog kunna hitta på …

Lite art nouveau så här på söndagen

Asmalinde Mucha small

Tanken har länge föresvävat mig att göra en tolkning av någon av den mästerlige Alphonse Muchas bilder. Trots att de är över hundra år gamla känns de fortfarande moderna. Det är främst fascinerande hur Mucha använde mönster och linjer på ett sätt som hade varit ohyggligt mycket enklare idag, men på den tiden handlade det bara om noggranna blyertsskisser och sedan extremt stadig hand för målningen. Jag utgick från Sarah Bernhardts poster för La Samaritaine, en av mina favoriter. Tidigare hade jag tänkt att det skulle kunna bli Shaana, men när jag väl satte igång kändes Asmalinde lämpligare.

Det mesta gick att rita av direkt från originalet men en del förändringar behövdes för att göra Sarahs långa dräkt till en kimono och hakama. Jag justerade också hennes ansikte, som ursprungligen var realistiskt, till mer mot min tecknarstil. Jag bytte förstås namnet på cirkeln i bakgrunden och eftersom det fanns en del tecken nedanför passade jag på att skriva Asmalindes namn i tengwar-skrift. Stjärnorna som sveper runt var ursprungligen sexkantiga men jag ändrade dem till den åttakantiga Feanors stjärna som jag har använt som den här familjens sigill, och här kunde jag till skillnad från Mucha kopiera upp dem så mycket jag ville. Mucha använder också mycket växtlighet för att skapa ännu mer detaljrikedom och jag ersatte den ursprungliga blomman med en björkkvist. Den sörjande figuren längst ner gjorde jag om en aning för att föreställa en äldre Gondris. Enkel färgsättning och en övertoning för att bleka ner det hela kompletterar det hela.

På det hela taget är jag mycket nöjd. Det behöver nog bli fler art nouveau-versioner framöver …

En tropisk ö kommer lastad

Med vadå? En hel massa superdinosaurier förstås! Jag hade tänkt prioritera andra spel just nu men föll för grupptrycket och köpte Monster Hunter World. Det hela ser väldans kul ut, jag hoppas bara att det fungerar bra i praktiken också. Jag är bara lite osäker på vilken karaktär jag ska spela. Det brukar ju ligga nära till hands att spela med Shaana, särskilt eftersom enorma tvåhandssvärd liksom är klassiskt i Monster Hunter. Men det kanske skulle funka bättre med någon helt ny.

Jag har läst på väldigt lite, jag tror nästan det blir roligare att få utforska och lära sig hur systemet fungerar. Senast jag spelade Monster Hunter, förutom en kort session med Monster Hunter Tri, var det första spelet på Playstation 2, men jag vill minnas att jag spelade det väldigt lite. Så det blir kanske tredje gången gillt nu.

Lite egna Brickheadz

Shaana Hsienko Edwendi

Brickheadz är ett ganska uppenbart försök av Lego att kopiera framgångsreceptet med Funko Pop, de där stirrande figurerna som föreställer precis alla figurer i alla filmer, alla böcker, alla spel och allt. Till och med namnet är så där irriterande fjantigt. Men det finns en viss potential i att försöka destillera ner en karaktär till en väldigt strikt designform, så jag byggde några egna. Brickheadz har standardiserade mått och väldigt få bitar används till armar och ben, så det gäller att välja noggrant. Störst detaljrikedom läggs förstås på huvudet så där kan man pyssla på rätt länge.

För Shaana var det besvärligaste att hitta silverdelar till rustningen. Hsienko var enklare, men jag gjorde ett litet avsteg från standarddesignen för att det såg märkligt ut om hon stod bredbent med delad klänning. Där gick också de sista silverbitarna åt. Edwendi hade förstås mest problem med hatten. Rent formellt skär hatten av lite för mycket av huvudet men om den skulle vara skalenlig skulle den vara större än henne, så det fick duga.

Det återstår att se om jag kommer att göra några fler, men det var en intressant utmaning.

Omslag på gång

avdank_omslag_wip

Nästa utgåva av Avdank (och den första av Avdank Äventyr) kommer att ha riktiga omslag – det vill säga, inte bara det första och sista kortet. Jag har provat ett nytt tryckeri och de kan erbjuda bra kortkvalitet och kartongomslag till ett lägre pris än det förra. Det blir bara lite extra jobb att konvertera om alla bilder. Men när jag började pyssla med PDF:en till omslagen stod det snabbt klart att den gamla inte höll måttet. Dessutom såg Äventyr så mycket bättre ut med en ritad bild.

Så nu håller jag på som bäst med att rita en ny bild även till Avdank, och eftersom det är ett spel som handlar om tävlingar så kunde jag inte gärna komma undan med att rita bara en av hjältarna. Så jag dammade av ett foto som jag tog i Japan 2001 och ritade en helt ny variant av en bild jag gjorde ungefär då. Fast istället för fokus på Shaana (som får Äventyr alldeles för sig själv) så ville jag visa upp lite saker:

* Att Nimbrin (dvärg) och Basilika (halvling) är rejält mycket mindre än övriga.
* Att Pim hejar på Talath.
* Att det är C’Heiron som är värdshusvärden som bakar de legendariska kakorna.
* Att Solana och Elandar är ett par.
* Och att Talath gör precis vad som helst för att vinna.

Vi har ju försökt att klämma in så mycket bakgrunds-lore som möjligt i de små texterna på korten utöver det funktionella. Allt det här har ju faktiskt hänt … någonstans långt borta, för länge sedan.

Bilden saknar ett par figurer (och skuggor) men det börjar i alla fall likna något. Nerskalad till kortleksstorlek kommer man säkert inte ens att märka hur mycket jag slarvade med bakgrundsfigurerna …