När den enorma korpen sveper ner för att föra ditt värdelösa lik från de odödas hospital säger den ingenting, men om den gjorde det hade det kunnat vara ett citat från Babylon 5.

You will know pain. And you will know fear. And then you will die. Have a pleasant flight.

Om du tyckte att läget var dystert i Demon’s Souls är det dags att börja bunkra upp på lyckopillren nu. Dark Souls är en rak uppföljare i allt annat än namnet, men i en annan värld. Här finns inget tryggt Nexus att återvända till mellan varven utan bara enstaka lägereldar som kan erbjuda en viss återhämtning. Och spelet använder samma sorts mekanik där man måste kämpa sig tillbaka till ett levande skick, bara för att förlora allt så fort man dör igen. Skillnaden är att i Demon’s Souls kunde du åtminstone springa omkring som ett skimrande spöke men här är du bokstavligen ett vandrande lik, vars enda skillnad från det odöda packet du slåss mot är att vissa av de drag du gav din hjälte kan urskiljas även i döden.

Dark Souls är fascinerande. Det är fascinerande svårt och fascinerande elakt, skoningslöst som bara riktigt frustrerade japaner kan få till det. Precis som sin föregångare kan det belöna ett modigt anfall i ena sekunden bara för att bryskt ha ihjäl dig när du gör minsta lilla misstag. Ingen fiende är svag nog att kunna ignoreras och att tappa tålamodet är en dödsdom. Det kan vara frustrerande och framkalla svordomar i långa banor, men samtidigt är det få saker som är lika stora som skräcken när man möter en boss och triumfen när man vinner. Och även om det ofta blir två steg framåt och ett tillbaka, så blir man sakta starkare och kan riskera livet några gånger för svåråtkomliga vapen.

En annan aspekt som gör det här spelet så strålande är valfriheten. Spelets olika klasser ger tillgång till helt olika spelstilar. Det kan kännas tryggt att vandra runt som krigare i tung rustning och tåla mer stryk, men jag provade också att strippa ner min vandrare till byxorna och köra en mer Prince of Persia-influerad spelstil med blixtsnabba attacker och en pilbåge som komplement. Det finns också ännu mer stealth-baserade klasser, motsvarigheter till paladiner och förstås magiker med eller utan närstridsförmåga.

Det diskreta onlineläget har också förbättrats. Det går fortfarande att besöka andra spelares världar, för att hjälpa eller för att jävlas, när de går runt i levande form. Men det hela har blivit mer omfattande nu. Det går att gå med i tre fraktioner som specialiserar sig på olika saker: både som medhjälpare och banemän men också specifikt för att jaga rätt på de spelare som utmärkt sig genom att vara mest elaka själva. Med hjälp av en lista som även fungerar som topplista kommer de svinigaste spelarna att få det hett om öronen. Det finns också andra små finesser, som att utrustning man dumpar (vilket egentligen inte längre behövs då man kan bära obegränsade mängder numera) kan resultera i att en demon invaderar någon annan spelares värld. Och för att undvika att man måste sitta och vänta på en medhjälpare innan bossarna går det nu också att rekrytera datorstyrda hjältar som gör det hela betydligt mer överkomligt.

Istället för att vara uppdelat i olika områden utspelas Dark Souls i en kontinuerlig värld, smart ihopknuten för att göra det möjligt att snabbt ta sig fram och tillbaka via genvägar och, senare i spelet, teleportering. Att spelet saknar laddningstider (förutom när man dör och återvänder till den senaste lägerelden) är rätt imponerande, för det är storslagna miljöer och massvis av kreativa bossar att stånga sig blodig mot. Däremot har From Software fortfarande inte satsat särskilt mycket på polering bortom själva stridssystemet. Grafiken hackar i många områden, särskilt om det är mycket effekter. Spelkontrollen är ibland onödigt känslig och bara man andas på handkontrollen kan man svepa iväg ett extra slag som förbrukar den sista staminan och lämnar en vidöppen för att spjut i magen eller två. Det gör frustrationen ännu större, även om det faktiskt oftast är ens eget fel att man får däng igen. Än värre är att spelet låser sig totalt då och då, och kräver en omstart. Tack vare att spelet sparas automatiskt varje gång du gör något av värde så blir det oftast ingen större förlust, men tills det här felet patchas är det ett irritationsmoment som heter duga.

Å andra sidan brukar det vara något man får acceptera i öppna spel av den här typen, och i gengäld får man alltså ett magnifikt spel. Om man verkligen ger sig hän till det här spelet väntar oräkneliga timmar intensiv utmaning och en atmosfär som går utanpå det mesta. Det är fullpackat med innehåll och så varierat att det nästan saknar motstycke. Bara onlineläget erbjuder enorma möjligheter. Den här gången har också From valt att använda peer-to-peer-system för att koppla upp spelare, så i praktiken borde onlinestödet finnas kvar för tid och evighet (till skillnad från Demon’s Souls som fått uppskov så länge det fortfarande är populärt). Kort sagt lär det här spelas under lång tid framöver.

Jag kan konstatera att jag förmodligen aldrig kommer att möta spelets allra värsta bossar. Mitt tålamod är inte tillräckligt stort och mitt blodtryck är inte tillräckligt lågt. Jag kan sörja det faktum att jag inte är hård nog. Men även för mig finns det massvis att avnjuta i det här spelet och förmodligen för dig också, oavsett om du är en ärrad Demon’s Souls-veteran eller en skrajsen nykomling.