Kärt barn har många namn sägs det, och ett av judarnas namn på Gud är El Shaddai. Det är också gamla judiska skrifter som ligger till grunden för den här märkliga men mustiga historien om Guds sändebud i jakten på sju fallna änglar. Det finns säkert några som kommer att reta upp sig på den här tämligen fria tolkningen, men i gengäld är berättelsen om Enoch en av många legender som aldrig kanoniserades i någon av de stora religionerna. Det är därför ett ganska smart sätt att använda den här mytologin och dess karaktärer. Därmed inte sagt att El Shaddai är särskilt bokstavstroget: Enoch själv stack aldrig ner för att banka stjärt och inte heller var den babylonska gudinnan Ishtar inblandad. Men historien med sju fiender som härskar över varsin våning i ett torn är ju enokligen som klippt och skuren för ett spel.
Frågan är ju också om Enoch själv är särskilt historiskt korrekt. Åtminstone tvivlar jag på att texterna beskrev en reslig karl på cirka enoch nitti, med glimmande blont hår, iförd skinande vit rustning och… designerjeans. Jag tror inte heller att nephilim, avkommorna mellan de fallna änglarna och människor, porträtterades som en sorts Hattifnattar. Att de käkade upp varandra och därmed blev mäktigare är däremot, faktiskt, taget direkt från myten.
I grunden är det här är sedvanligt japanskt actionspel av samma stil som Devil May Cry eller Ninja Gaiden. Det är en av skaparna bakom Okami som utvecklat det och det märks. Det är linjärt men grafiskt spektakulärt, enkelt att lära sig med väldigt svårt att bemästra, och inte alltid helt klockrent i plattformandet. Ofta springer man in i strider där fiender ska bekämpas enligt sten-sax-påse-princip, antingen alla på en gång eller enoch en. Men även om kämpandet har ett dolt djup är det aldrig huvudsaken. Nej, El Shaddai är framför allt en visuell historia.
Det finns många spel, framför allt japanska, som bjuder på undersköna vyer och psykedeliska miljöer, men El Shaddai slår nog allt. Och inte nog med det, det är också vansinnigt omväxlande i sin stil. Lyckligtvis har jag inte möjlighet att själv ta bilder, för då skulle det vara frestande att visa upp hela spelet. Det är svårt nog att inte klistra in varenda bild som existerar. Tro mig, det är värt att upptäcka. Grafikstilarna skiftar mellan varje bana och erbjuder hela tiden något nytt, med enoch annan tappad haka mellan varven.
Den grundläggande spelbarheten är däremot mer eller mindre densamma, även om de vanliga miljöerna ibland byts ut mot strikt sidscrollande sektioner och det mitt i spelet blir ett helt annat tempo i några av de snabbaste scenerna jag har sett sedan F-Zero GX. Designen är alltid viktigast, ibland till och med på bekostnad av spelbarheten. Även om spelet alltid rullar på i bra hastighet blir det bitvis så stiliserat och konstnärligt att det är svårt att se vart man ska. Fast jag tror inte att det är av misstag. Särskilt inte när man ska slåss mot ett gäng underhuggare medan bossen – en manlig Lady Gaga i turkosa harembyxor – står och juckar mot skärmen i förgrunden…
Att följa Enoch genom den kvasireligiösa berättelsen tillsammans med Lucifel (som, förstås, är en världsvan glidare med ständig mobilkontakt med Gud) är en minst sagt ovanlig upplevelse. Det går att spela på många sätt. Man kan förstås bara plöja sig fram och uppleva, särskilt då spelet sällan låter dig dö. Men efter första varvet låser man upp traditionella poäng- och energimätare och det går då att ge sig på spelets högre svårighetsgrader och bemästra spelsystemet helt och hållet. Det ger en rätt ordentlig hållbarhet, även om jag tycker att plattformshoppandet är lite för oprecist för att verkligen inbjuda till perfektionism. För oss vanliga dödliga håller spelet en intensiv helg, inte så mycket mer.
I teorin skulle El Shaddai kunna bli startpunkten för en fascinerande serie baserad på förkristen mytologi. Nu vet nog både du och jag hur det brukar gå med ambitiösa nya titlar, särskilt om de bjuder på udda grafikstilar och saknar flerspelarlägen (hur det nu skulle fungera här, Moses som nerladdningsbar extrafigur?). Förhoppningsvis har jag fel, för El Shaddai: Ascension of the Metatron är en frisk fläkt i en överbefolkad genre.
