Sedan den första betatesten för åtta och ett halvt år sedan har det hänt mycket i World of Warcraft. Man kan ha åsikter om mängden och fördelningen av innehåll, men det går inte att förneka att spelet som helhet har blivit cirka sju gånger bättre sedan de första stapplande stegen. Jag kommer aldrig att sakna den timlånga väntan på att få ihop en grupp till Deadmines, slitet med att trolla fram nog med vatten och mat till 40 personer i Ahn’Qiraj eller resan fram och tillbaka mellan Tanaris/Un’Goro och Darnassus i en serie mindre genomtänkta uppdrag. Men även om spelet generellt har gått i en positiv riktning finns det ändå saker som jag saknar.

En gång i tiden fylldes våra väskor av småprylar som var unika för vår klass. Jägare hade ett helt koger bara för pilar och blev tvungna att prioritera om sina väskor utifrån det. Magiker släpade runt på runor för att kunna bistå med portaler till höger och vänster, och en rogue behövde en uppsättning gifter för att kunna vara som mest effektiv. Allt sånt här är borta idag. Jag saknar det lite. Det krävde lite extra planering och skiljde en bra spelare från någon som inte hade någon koll överhuvudtaget. Jag såg alltid till att farma ihop lite extra fjädrar åt min magiker för att kunna utnyttja deras Slow Fall i strategiska ögonblick. Senare när det fanns en Glyph för att slippa fjädrar överhuvudtaget valde jag den framför andra mer taktiska val, bara som en extra krydda. Nu kan varenda magiker falla långsamt bäst de vill.

Jägare brukade vara något alldeles extra. Det var därför jag gjorde en sådan som min tredje karaktär, för att prova på den unika upplevelsen. Det var ingen tillfällighet att jägare fick ett taskigt rykte. Inte nog med att de kunde ha användning för praktiskt taget all utrustning, det var också en enorm skillnad mellan en optimerad jägare och en fullständig nybörjare. Inte nog med att man fick leta rätt på bästa möjliga pilar och fixa sin utrustning i övrigt, att ha ett djur med sig var bokstavligen en hel vetenskap. Först och främst att kunna kontrollera djuret i strid parallellt med sig själv och styra det effektivt för att dra undan fiender och fördela skadan. För det krävdes också en massa skötsel. Djuret i sig måste fångas och sedan tränas upp till rätt nivå. Det måste matas med rätt sorts mat för att hålla sig i trim och inte vilja rymma. Sen, för att lära djuret nya färdigheter var man helt enkelt tvungen att leta rätt på och fånga andra djur med de egenskaperna, träna med det djuret tills man själv lärde sig förmågan och sedan lära den vidare till sitt ordinarie djur. Några av spelets bästa ögonblick var när jag gav mig på alldeles för farliga motståndare, ensam, bara för att kunna tämja dem och få en färdighet lite tidigare än normalt. Allt det här gjorde att jägare verkligen kändes som enstöringar som lade mer tid på sitt djur än sina kompanjor – som det borde vara.

Det är en liten grej, men lite av samma tanke gällde även magiker. Ungefär i samma veva som jägare blev trista (i Wrath of the Lich King) fick magiker möjlighet att permanent använda en vattenelementar, så jag tog gladeligen chansen. Nu kunde även magiker avvärja oönskad uppmärksamhet genom en användbar men förbrukningsbar medhjälpare. Efter ett tag hittade jag ett förbisett trick som gjorde att man kunde döpa sin elementar som vilket husdjur som helst. Då tog jag i ordentligt och hittade på ett passande namn, av samma typ som i Jojo’s Bizarre Adventure. Det var en vattenelementar, så ett lämpligt tarotkort är förstås månen (The Moon är även vattenrelaterad i serien). Sen bör man också ha en färg som passar varelsen, och Blue Moon eller Green Moon är alldeles för ordinärt. Efter att ha sökt på synonymer till olika blånyanser kom jag fram till Cerulean Moon som har en bra rytm, och döpte högtidligt min medhjälpare. Sen fixade Blizzard buggen som lät oss göra det. Men magikern ropar fortfarande dess namn när jag frammanar den, vilket säkert förbryllar mina medspelare.

Det sägs att det fortfarande finns skattkistor i spelet. Jag är dock skeptisk. Förr i tiden brukade de finnas lite här och där, och det var alltid en krydda i tillvaron. I en instance visste man alltid att det vankades något värdefullt föremål, och det var (återigen) en unik färdighet som gjorde rogues, smeder eller ingenjörer eftertraktade. Utanför dem var det ännu mer spännande. Man såg den där kistan stå lockande längst inne i fiendens läger. Helt plötsligt fick striden en annan innebörd. Det gällde att ta hand om fienderna så snabbt som möjligt, innan någon annan kom förbi och knyckte den. På samma ämne kan jag också nämna nycklar i allmänhet. Det var omständligt att behöva kalla den enda inloggade spelaren i gillet som hade bemödat sig att fixa en nyckel till Upper Blackrock Spire, men de spelarna hyllades allmänt som de allra mest framstående och förutseende.

Jag saknar också Zul’Gurub, fortfarande, efter flera år. Mer än något annat var det stället som kom att definiera min rädupplevelse. Den förkortade nöjesparksattraktionen som finns nu kommer inte i närheten. Komplexiteten i striderna och den snirkliga resan runt hela området var på en helt annan nivå än Molten Core, som egentligen mest var en gear check och en förvuxen utväxt av Blackrock Depths. Kronan på verket var förstås de unika skatterna som nu är borta för evigt, om de inte öppnar upp det igen som någon Caverns of Time-grej.

Slutligen saknar jag de ofärdiga, knäppa, opolerade delarna av spelet. När World of Warcraft släpptes 2004-2005 var det inte klart på långa vägar, och det fanns fortfarande ställen som inte fyllde någon funktion och som därför var exotiska och spännande. Vad som helst kunde hända. Karazhan var en märklig skräckupplevelse, som ett övergivet hus vid en skogsväg som ingen längre går på. Gamla Darkwhisper Gorge var en mörk, farlig plats, där enstaka spelare ibland tvingades utforska för klass-specifika uppdrag, eller där modiga nattalver kunde hitta stora rikedomar av thorium. Och man ska inte tala om Azshara. Det var omständligt att ta sig runt, men förutom enstaka spelare som vallfärdade till Hydraxian Waterlords var det öde och bara vackert i största allmänhet. Jag tillbringade mycket tid där för att leta mineraler, jaga ovanliga fiender eller bara insupa atmosfären i allmänhet.

Azshara var också hemvist för en av spelets exklusiva världsbossar, Azuregos. Ursprungligen var det en bedrift att upptäcka att han ens dök upp, för att sedan snabbt mobilisera hela sitt gille för att besegra honom innan någon annan blandade sig i. Spelade man sedan på en PVP-server fick det hela ytterligare en dimension. Längre fram i spelet blev Azuregos och andra drakar en lämplig utmaning för en ensam spelare som ville testa sig till det yttersta. Men i samband med Cataclysm försvann till slut de sista av de här unika bossarna. Nu finns det enstaka högtidsrelaterade specialbossar, men de betraktas numera som kuriosa. Jag saknar tiden då hela gillesschemat kunde vältas upp och ner för en chans att få några av spelets mest unika skatter.