Nu när nästa Xbox och Playstation nästan garanterat är minst två år bort, att döma av dels Microsofts nya Halo-satsning, Sonys allmänna pengaproblem och ett rykte om att företagen kommit överens om att avvakta, borde marknaden ha dragit en lättnadens suck. Nog för att det är kul med ny teknik, men det finns också klara fördelar med att bygga vidare på etablerade format.
Man brukar kunna se fyra faser i en konsols livstid. Den första brukar inte vara mycket värd. Då släpps det mest snabba konverteringar från äldre format och kanske någon enstaka stor nysatsning. För Xbox 360 rådde den här perioden det första året. Visst, Oblivion och GRAW var väl enstaka höjdpunkter men det kändes egentligen som att det var först med Gears of War som konsolen verkligen kom igång. Sen öste det bara på. Nästa period kommer en rad stora titlar, nya spel som Mass Effect och Bioshock, det experimenteras med lite mer riskabla spel som Mirror’s Edge. Därefter följer en lite längre period där det släpps uppföljare till gamla serier och de som lyckats väl av de nya. Det kanske inte är lika mycket innovation men en jämn, hög kvalitet. Nästa fas, att döma av tidigare generationer, börjar först när nästa konsol släppts. Då kommer dagens format att börja tyna bort och få enstaka sena höjdartitlar, lite sportspel och en massa billigt dravel.
Nu verkar det alltså som att den här mogna tredje perioden kommer att förlängas ordentligt. Men den här gången behöver den inte bli onödigt förutsägbar, just tack vare Playstation Vita och Wii U. Med nya format blir det också mer utrymme för nytänkande, särskilt med tanke på de nya kontrollmöjligheterna. En del idéer kommer att vara exklusiva till de nya formaten men många spel kommer också att visa sig kunna konverteras till de äldre, och därmed tillföra nytt blod där. Det här underlättas ju också av att formaten är mer lika än någonsin.
Att döma av E3 kan vi ju mer eller mindre avfärda DS, PSP och Wii nu, åtminstone i väst. Det lämnar sex format där bara 3DS ligger steget bakom. Vita, Playstation 3, Xbox 360, Wii U och PC må ha skillnader men det handlar om smådetaljer i det stora hela. Rent tekniskt går det att göra likadana spel till alla formaten, det är bara en fråga om texturkvalitet, upplösning och liknande.
Därmed finns det en större marknad för ett givet spel. Om det inte är helt nödvändigt med exempelvis Kinect-stöd eller sjukt högupplösta texturer kan praktiskt taget alla spel bli multiplattformstitlar, vilket minskar riskerna för utgivare. Förhoppningsvis kommer det också att leda till större trygghet, att vi inte får se lika många utvecklare gå omkull och att det kanske finns utrymme för lite risktagande. Även om det vore kul med nya superdetaljerade spel vågar jag fortfarande inte tänka på vad det kan innebära för den här industrin, att döma av hur skakigt det har varit på sistone.
Om det stämmer har vi ett par riktigt stabila år att se fram emot. Marknaden mår bra av att tjäna pengar, det går inte att driva en förlustaffär hur länge som helst. Låt konsolkriget kallna ett tag och njut av att alla har bra spel att spela. Och vad gäller nästa generation… den som väntar på något gott…
Den stora nackdelen är väl att spel som Beyond Good & Evil 2, Virtua Fighter 6 och Epics nya Unreal Engine-titlar med största sannolikhet kommer att få vänta.