Xeodrifter dök upp gratis på PSN för ett tag sedan, men jag har inte varit tillräckligt sugen på att testa det förrän nu. Och jag tror att jag hade rätt i min tveksamhet. Xeodrifter känns, åtminstone till en början, väldigt menlöst. För det första begriper jag inte estetiken. Det är som om utvecklarnas främsta förebild var Castlevania: Harmony of Dissonance, vilket innebär gigantiska pixlar och grälla färger (ursprungligen för att synas på den mörka GBA-skärmen) samt ett simpelt 8-bitssoundtrack.

Annars är det i mångt och mycket ett Metroid-spel, men även där har man missat poängen. Den minimala huvudpersonen rör sig alldeles för snabbt och oprecist, och jag stör mig ohyggligt på att hoppen är digitala – det går inte att finjustera höjden som i Mega Man-spelen, vilket är ett problem när man tillämpar Mega Man-liknande bossmönster. Med det trånga perspektivet händer det också alldeles för ofta att man får smyga sig fram för att inte kuta eller falla rakt in i en fiende som inte syntes. Spelkänslan påminner tyvärr mer om Blaster Master, som också var lite för sladdigt för sitt eget bästa. Gimmicken att kunna hoppa in i bakgrunden är också lite ogenomtänkt då det inte går att exakt avgöra vart man landar.

Vart och vartannat indiespel använder retropixlar och försöker återskapa klassiska spel idag, och konkurrensen är värre än någonsin. Väldigt få utvecklare förstår exakt vad som gjorde de här spelen så bra. Shovel Knight och Axiom Verge är två väldigt lyckade exempel. Xeodrifter är inte ett.