Leo Ieiri har släppt en superfärsk ny musikvideo här:
Faktum är att i skrivande stund har den legat ute i mindre än en kvart. ”Usotsuki” är en av låtarna på nästa skiva, Naked, som jag skrev om tidigare. Och den är rätt bra, om än inte lika medryckande som en del andra av hennes senare verk.
En av artisterna som samarbetade med Sarah Alainn på en av de senaste skivorna är Ayaka Hirahara. Hon har varit etablerad i Japan sedan 2004, men var ny för mig. Jag hittade några bra låtar på Itunes, men eftersom Ayaka har bytt utgivare verkar inte hennes tidigare skivor finnas lätt tillgängliga online. Och tre av hennes skivor med titlarna My Classics lät väldigt spännande. Ett av hennes bidrag till samlingsskivan var ”Jupiter”, en fräsch tolkning av Gustav Holsts klassiska musik, och jag ville gärna ha mer av den typen. När jag hittade sex av skivorna på Ebay till ett överkomligt pris, inklusive två av My Classics, var det bara att slå till. Detta är vad jag hittade.
Jag råkade fånga en livesändning med Leo Ieiri där hon berättade om sitt kommande album, Naked, vilket antingen är ett ogenomtänkt eller genialt namn eftersom det är aningen olämpligt att googla. Albumet släpps i februari och kommer att innehålla flera av hennes senaste singlar som ”Kawaii Hito”, ”Lemon Soda” och ”Pain”. Däremot verkar fenomenala ”Sora to Ao” inte komma med, den fanns istället på hennes tioårsjubileumsskiva tidigare i år. Hon spelade några sekunder av ”Boyfriend” från sin mobil, det verkar bli en gitarrlåt.
After another successful Kickstarter campaign and a long wait, it’s finally here. The subtitle of Christopher Tin’s fourth major album is An Extinction Elegy, and that becomes very obvious when listening to this album. The previous ones have had different themes, but have generally celebrated humanity in different ways. Even To Shiver The Sky, which described the way flight was used for warfare, ended on a positive note with Russian and American texts talking about the wonders and possibilities of space.
Before One was announced, Sarah Àlainn performed in a live show with three other artists, which was released on CD with the somewhat cumbersome title Shionogi Music Fair – La Diva TV Live. Sarah was joined by Ryoko Moriyama, Seiko Niizuma and Ayaka Hirahara, neither of whom I had encountered before. Moriyama is a folk singer who has released some classics in her long career. Niizuma is mostly a musical artist, having performed in Miss Saigon and Les Miserables. Hirahara is a pop singer who performed the ending theme of Okami and has recorded a version of ”Inochi no Namae” from Spirited Away.
After a long and painful wait, Sarah Àlainn released her latest album One this friday, and it’s been running on repeat pretty much since. The physical album is still unavailable on import sites, so I grabbed it off Itunes in the meantime.
While I yet haven’t been able to import the La Diva album where Sarah sang with three others, I’m assuming that this is the same version from there. I can understand why everyone wants to make their own version of ”Bohemian Rhapsody”, possibly the greatest song ever written. Sarah sings the ballad parts beautifully without necessarily mimicking Freddie’s vocals, and the arrangement is slightly more classical in style rather than the rock opera of Queen. However, the mid section is ridiculous and only Queen can make it ridiculous in the right way. So the result is an epic, beautiful ballad with a rather silly part in the middle.
Som om det inte räckte med ett nytt ABBA-album så bjuder också 2021 på den minst sagt mäktiga Beatles-dokumentären Get Back. Det var ursprungligen tänkt som en TV-produktion men rann nästan ut i sanden tills det blev en dokumentär om arbetet bakom Beatles sista skiva (kronologiskt), Let It Be, och deras sista konsert på taket till Apple-studion, men det var en mycket kortare version som dessutom inte funnits tillgänglig på länge.
Peter Jackson fick möjlighet att grotta ner sig i allt material som filmades ursprungligen och sätta ihop den här mastodontdokumentären. Vanligtvis skulle jag tycka att åtta timmar är för mycket för det mesta, men kan Tim Rogers ägna sex intressanta timmar åt Tokimeki Memorial så kan Peter Jackson få ut åtta timmar av världens förmodligen främsta band och deras struliga resa till ett färdigt album, bitar av nästa och brottstycken av vad som skulle bli deras respektive solokarriärer.
Det första intrycket av de två nya ABBA-låtarna var märkligt. Efter trettionio år, i princip hela min livstid, sedan de släppte sin sista skiva, borde det vara ren en närmast religiös högtid. Men först kändes det lite som ett antiklimax. Efter att ha lyssnat på ”I Still Have Faith In You” och ”Don’t Shut Me Down” mer eller mindre oavbrutet sedan dess har jag dock insett att båda är spektakulära, de kräver bara lite mer av lyssnaren. Särskilt ”Don’t” är klassisk ABBA på de bästa sätten, med en finurlig text som slingrar sig runt en mysig melodi med alla beståndsdelar som man förväntar sig. Möjligen är vissa av referenserna från ”Dancing Queen” lite väl mycket fan-service men resultatet är strålande. Och ”I Still Have Faith In You” har samma pampiga musikalballadkänsla som ”Thank You For The Music” eller ”I Wonder”.
Veckans utannonsering av ett nytt ABBA-album fick mig förstås på glatt humör. ABBA blev mitt favoritband för ganska exakt trettio år sedan när jag köpte en kassettbandssamling (!) med många av deras höjdare. Och även om de inte riktigt är det längre, så finns det väldigt mycket bra att höra. Fast det är trist att bara rabbla de mest kända låtarna, även om det finns många höjdare där med. Så låt mig berätta om några mindre kända. Därför diskvalificerar jag omedelbart låtlistan från ABBA Gold:
Det här skulle ha varit de fem bästa låtarna med Sarah Alainn, men jag kunde omöjligen välja bort någon av dem, så vi kör på sju. Alla de här sju är strålande exempel på hennes sång och jag har svårt att välja en favorit. Något som är uppenbart är att Yasunori Mitsuda åstadkommer mästerverk tillsammans med Sarah. Jag blev däremot lite överraskad när jag upptäckte att Sarah har skrivit texten till många av de största låtarna. Hon har också skrivit musiken till flera utmärkta stycken som ”Shadows of Time”, ”Venetian Glass” och ”Animus”, men de når inte riktigt toppskiktet. Sarah Alainn finns förstås på Itunes och Spotify.