Jag råkade fånga en livesändning med Leo Ieiri där hon berättade om sitt kommande album, Naked, vilket antingen är ett ogenomtänkt eller genialt namn eftersom det är aningen olämpligt att googla. Albumet släpps i februari och kommer att innehålla flera av hennes senaste singlar som ”Kawaii Hito”, ”Lemon Soda” och ”Pain”. Däremot verkar fenomenala ”Sora to Ao” inte komma med, den fanns istället på hennes tioårsjubileumsskiva tidigare i år. Hon spelade några sekunder av ”Boyfriend” från sin mobil, det verkar bli en gitarrlåt.
Kategoriarkiv: Musik
Review: The Lost Birds by Christopher Tin
After another successful Kickstarter campaign and a long wait, it’s finally here. The subtitle of Christopher Tin’s fourth major album is An Extinction Elegy, and that becomes very obvious when listening to this album. The previous ones have had different themes, but have generally celebrated humanity in different ways. Even To Shiver The Sky, which described the way flight was used for warfare, ended on a positive note with Russian and American texts talking about the wonders and possibilities of space.
Sarah Àlainn and friends: Shionogi Music Fair – La Diva TV Live
Before One was announced, Sarah Àlainn performed in a live show with three other artists, which was released on CD with the somewhat cumbersome title Shionogi Music Fair – La Diva TV Live. Sarah was joined by Ryoko Moriyama, Seiko Niizuma and Ayaka Hirahara, neither of whom I had encountered before. Moriyama is a folk singer who has released some classics in her long career. Niizuma is mostly a musical artist, having performed in Miss Saigon and Les Miserables. Hirahara is a pop singer who performed the ending theme of Okami and has recorded a version of ”Inochi no Namae” from Spirited Away.
Sarah Àlainn #7: One
After a long and painful wait, Sarah Àlainn released her latest album One this friday, and it’s been running on repeat pretty much since. The physical album is still unavailable on import sites, so I grabbed it off Itunes in the meantime.
While I yet haven’t been able to import the La Diva album where Sarah sang with three others, I’m assuming that this is the same version from there. I can understand why everyone wants to make their own version of ”Bohemian Rhapsody”, possibly the greatest song ever written. Sarah sings the ballad parts beautifully without necessarily mimicking Freddie’s vocals, and the arrangement is slightly more classical in style rather than the rock opera of Queen. However, the mid section is ridiculous and only Queen can make it ridiculous in the right way. So the result is an epic, beautiful ballad with a rather silly part in the middle.
The Beatles: Get Back
Som om det inte räckte med ett nytt ABBA-album så bjuder också 2021 på den minst sagt mäktiga Beatles-dokumentären Get Back. Det var ursprungligen tänkt som en TV-produktion men rann nästan ut i sanden tills det blev en dokumentär om arbetet bakom Beatles sista skiva (kronologiskt), Let It Be, och deras sista konsert på taket till Apple-studion, men det var en mycket kortare version som dessutom inte funnits tillgänglig på länge.
Peter Jackson fick möjlighet att grotta ner sig i allt material som filmades ursprungligen och sätta ihop den här mastodontdokumentären. Vanligtvis skulle jag tycka att åtta timmar är för mycket för det mesta, men kan Tim Rogers ägna sex intressanta timmar åt Tokimeki Memorial så kan Peter Jackson få ut åtta timmar av världens förmodligen främsta band och deras struliga resa till ett färdigt album, bitar av nästa och brottstycken av vad som skulle bli deras respektive solokarriärer.
Voyage är märkligt mäktig
Det första intrycket av de två nya ABBA-låtarna var märkligt. Efter trettionio år, i princip hela min livstid, sedan de släppte sin sista skiva, borde det vara ren en närmast religiös högtid. Men först kändes det lite som ett antiklimax. Efter att ha lyssnat på ”I Still Have Faith In You” och ”Don’t Shut Me Down” mer eller mindre oavbrutet sedan dess har jag dock insett att båda är spektakulära, de kräver bara lite mer av lyssnaren. Särskilt ”Don’t” är klassisk ABBA på de bästa sätten, med en finurlig text som slingrar sig runt en mysig melodi med alla beståndsdelar som man förväntar sig. Möjligen är vissa av referenserna från ”Dancing Queen” lite väl mycket fan-service men resultatet är strålande. Och ”I Still Have Faith In You” har samma pampiga musikalballadkänsla som ”Thank You For The Music” eller ”I Wonder”.
De udda ABBA-favoriterna
Veckans utannonsering av ett nytt ABBA-album fick mig förstås på glatt humör. ABBA blev mitt favoritband för ganska exakt trettio år sedan när jag köpte en kassettbandssamling (!) med många av deras höjdare. Och även om de inte riktigt är det längre, så finns det väldigt mycket bra att höra. Fast det är trist att bara rabbla de mest kända låtarna, även om det finns många höjdare där med. Så låt mig berätta om några mindre kända. Därför diskvalificerar jag omedelbart låtlistan från ABBA Gold:
Sarah Alainns sju bästa
Lämna ett svar
Det här skulle ha varit de fem bästa låtarna med Sarah Alainn, men jag kunde omöjligen välja bort någon av dem, så vi kör på sju. Alla de här sju är strålande exempel på hennes sång och jag har svårt att välja en favorit. Något som är uppenbart är att Yasunori Mitsuda åstadkommer mästerverk tillsammans med Sarah. Jag blev däremot lite överraskad när jag upptäckte att Sarah har skrivit texten till många av de största låtarna. Hon har också skrivit musiken till flera utmärkta stycken som ”Shadows of Time”, ”Venetian Glass” och ”Animus”, men de når inte riktigt toppskiktet. Sarah Alainn finns förstås på Itunes och Spotify.
Leo Ieiri: Sora To Ao (singel)
Av förklarliga skäl har många artister dragit ner på takten med nya album. Ikimono-gakari har precis släppt ett nytt (som är på väg hit just nu), men Leo Ieiri har inget utannonserat. Däremot släppte hon en ny singel nyligen, ”Sora To Ao”. Och det är en riktig höjdare. Jag gillar svängen i verserna, och refrängen lyfter på ett helt annat sätt än mycket av hennes senaste. Smakfulla stråkar sätter extra krydda, särskilt i bryggan inför den sista refrängen. Riktigt bra!
The three masterpieces of Christopher Tin
As part of the Kickstarter campaign for To Shiver The Sky, Christopher Tin made a set of all three albums available. And since I only had the first two downloaded and because they are some of my favourite albums ever, I obviously jumped at the chance to get a signed set. And it is finally here.
I’ve written about To Shiver The Sky and the first two previously (in Swedish) and there isn’t much to add. All three contain some amazing music by a great composer, and while I still prefer the more varied tone of Calling All Dawns and The Drop That Contained The Sea, the last album is constantly growing on me and is even more refined technically.
It’s worth listening through the entire albums, and many of the tracks form a complete movement so that it’s hard to separate them. But here, in order of appearance, are my six favourite parts. Because it would be too hard to pick just one from one of them.
* I’ve listened to so many versions of ”Baba Yetu” over the years that it’s hard to pick a favourite, but that’s also the appeal. It doesn’t matter if it’s the original version from Civilization IV, or the album version performed by the Soweto Gospel Choir, or versions by Alex Boyé or Peter Hollens, or Angel City Chorale’s full concert performance, or the Stellenbosch University Choir, or the performance Tin conducted himself at Llangollen. It’s always filled with joy and constantly reinvents itself.
* The final four tracks of Calling All Dawns form an amazing suite across four languages and cultures. This is Tin at his most unique and pleasant, inviting people to explore new horizons. The most glorious part is ”Hamsafar”, sung beautifully in Farsi, but all of it is great. The interleaving of the very masculine, traditional Maori dances and the bright, uplifting choir parts of ”Kia Hora Te Marino” makes for a very rewarding combination.
* The Drop That Contains The Sea has a similar structure as the previous album but saves its singular masterpiece ”Iza Ngomso” for a bit. It’s a constant barrage of beautiful voices and some delightful flourishes in the middle bridge, like the little flute that sends chills down my spine.
* ”Waloyo Yamoni” finishes off the album in style, with a single 12 minute track that introduces several different themes before combining them all in a powerful conclusion. It’s like a short story in itself, and once the initial theme returns at the 9 minute mark it’s all fantastic from there.
* The opening 18 seconds of To Shiver The Sky are perfect: promising greatness and delivering over the next couple of minutes. Not only is ”Sogno di Volare” possibly the single strongest theme of Tin’s creations and the separate opening track magnificent, it’s used to great effect to cap off ”The Fall” and the poignant end of ”Oh, the Humanity”. The sky is shivering and so am I.
* The brief but powerful ”The Power of the Spirit” flows seamlessly into the epic ”We Choose to go to the Moon” at the end of To Shiver The Sky, and after the bleak, war themed section that reflected the early 20th century, these tracks create a hopeful story for the future. Despite the fact that the text of both songs originated during the Cold War, it’s worth remembering and celebrating that there is indeed a crew of American and Russian fulfilling Kennedy’s words in the International Space Station at this very moment. The final two minutes crescendo into a fittingly epic end for this trilogy of albums … for now.
You may recognize that these fantastic parts form large sections of these three albums. Yes. That’s my point.