Jag hade faktiskt glömt att Leo Ieiri också släppte en ny skiva i april förra året. För den var ganska svår att lägga på minnet. Med Duo blir Leo betydligt mer experimentell än tidigare. Det är mer avskalat och möjligen mer originellt, men i genrer som jag inte är så förtjust i. Många av låtarna har en utpräglad 80-talskänsla, men mer new wave än vad jag brukar uppskatta. Ibland, som med ”Jiku” känns det nästan som om Leo försöker ge sig på Queens märkligare progressiva rocklåtar. ... Läs hela texten

Jag har hunnit ifatt utgivningen av Leo Ieiris musik och tidigare i år släpptes Time, det femte albumet. Efter ett nästan fläckfritt We var frågan om hon kunde hålla samma höga kvalitet, och svaret är nej. Det märkliga är att jag inte kan peka på en enda låt som är dålig, men det kunde jag inte med We heller. Men jag hittar inte heller någon riktig favorit heller. Vi får finstämda ballader (”Arikitari desu ga” och ”Binetsu”), powerballader (”Inori no Melody” och den inledande ”Zutto, Futari de”), några utstuderat anime-aktiga låtar (”Harukaze”, ”After Dark” och ”Fantasy”) och så några utstickare som ”Relax” och ”Tokyo”. ... Läs hela texten

Wow! Alla Leo Ieiris skivor hittills har haft flera riktigt bra låtar, men We är en sån där skiva som nästan helt saknar brister. Det börjar med ”Bokutachi no Mirai” som är en triumferande popdänga med skönt flyt i texten och fantastisk refräng. Leo påminner här lite om en ung och kaxig Carola, vilket fungerar för mig som växte upp med den musiken. Nästa, ”Brand New Tomorrow”, inleder med ett ösigt piano och en melodi som hämtar någon slinga från ”Final Fantasy”-ledmotivet, men den här låten är också en höjdare. Efter dem kommer en fantastisk lugn ballad i form av ”Kimi Ga Kureta Natsu”, vilket följs av den enda lite sämre låten på första halvan, ”Koukotsu”, som egentligen är okej men har ett lite stressigt tempo för en annars avslappnad låt vilket inte riktigt passar ihop. ... Läs hela texten

Leo Ieiri fortsätter med sina korthuggna titlar och den tredje skivan heter kort och gott 20 (som Leo själv var då). Den känns lite mer seriös och inte lika skrikig om den föregående. Leo är fortfarande kaxig, som i den dundercharmiga ”Junjou”, men det känns mer självsäkert och mindre uppkäftigt. Överhuvudtaget är skivan mer varierad, med både lugna finstämda stycken som ”Little Blue” och ”Last Song”, och ösigare sådana som ”Two Hearts” och ”Miss You”. ... Läs hela texten

Leo Ieiris första skiva Leo var fullpackad med höjdarlåtar trots att hon inte ens var fyllda arton när den släpptes. Sedan jag recenserade den har jag hittat ännu fler favoriter på den inklusive ”Second Dream” och ”Mister”. Mindre än ett och ett halvt år senare kom uppföljaren A Boy.

Ska jag vara riktigt ärlig så är det lite svårt att skilja på många av låtarna här, men det har nog delvis att göra med att jag förstår alldeles för lite av texterna. Men väldigt många stycken på den här skivan har ett liknande upplägg: relativt lättsamma verser och sen riktigt mäktiga refränger. Det gäller ”Ijiwaruna Kamisama”, ”Kibou no Hoshi” och ”Kimi ni Todoke”, där den senare har den bästa sången. Även ”Message” har ett liknande upplägg, men inleder direkt med refrängen. Allihop är bra men alltså lite likartade. Ungefär halva skivan är däremot inte alls lika bra. I låtar som ”Too Many” och ”Papa & Mama” blir det lite för mycket arg rebellpop, och ”Carnival” är bara jobbig. ... Läs hela texten