Kategoriarkiv: Serier

Transformers: Mer Än Ögat Kan Se

Ades Media (som skickade mig dessa böcker för recension) fortsätter plocka guldkornen från drygt trettiofem år av Transformers-serier, och nu är det dags att ge sig in i den numera legendariska More Than Meets The Eye, givetvis översatt med Mer Än Ögat Kan Se. Det är också namnet på det första albumet i serien, men jag tänkte berätta om de tre första på samma gång.

Det går inte att överdriva hur viktig James Roberts är för Transformers-berättandet. Bob Budiansky tog fram namn och hela konceptet, och Simon Furman var den första som faktiskt försökte skriva episka historier kring (let’s face it) leksaksreklam, men James Roberts klev in och revolutionerade hela alltet. Det var inte givet. Dreamwave återupplivade Transformers-serien på 2000-talet och hann börja brodera ut en del bra idéer, inklusive mer fokus på den tidiga historien på Cybertron. När IDW tog över serien började de om från början och Simon Furman skrev en ganska spännande historia med inslag av filmernas teman. De hade också en del fascinerande idéer som att Megatron förde sitt krig i faser, där ”fas sexorna” var löjligt starka Decepticons som personligen utplånade civilisationer när han inte behövde dem längre. Men i stort sett var det samma gamla historia: Optimus, Bumblebee, Prowl och Ironhide mot Megatron, Starscream, Soundwave och Shockwave kommer till Jorden och fortsätter sitt krig. Men när James Roberts började skriva formligen exploderade berättelsen, och det blir så tydligt i IDW-samlingarna där den ordinarie, småtrista serien gick parallellt med hans. ... Läs hela texten

Transformers: Jakten på Matrixen

Den nya boken och några av de gamla numren från 1990.

Svenska Ades Media har hunnit översätta ett par Transformers-samlingar vid det här laget, och jag har en hel bunt att gå igenom (tack till förlaget som skickade dem för recension). De flesta kommer från James Roberts fenomenala IDW-serier, där jag redan hade recenserat Wreckers Sista Strid. Men här är faktiskt en del av Marvels klassiska Transformers-serie från åttiotalet, i en lika påkostad volym.

Det är troligen svårt att göra ett kliniskt klipp från serien. Det var ofta korta historier, oftast rätt lösryckta för att introducera nya karaktärer (och leksaker), och efter några månader ersattes de med nya allt eftersom leksakerna dök upp på hyllorna. Eller inte, för reklamen på baksidan var alltid helt i otakt med karaktärerna inuti. Nåväl. ... Läs hela texten

Nausicaä of the Valley of the Wind – mangaversionen

nausicaä01

Trots att det rent formellt inte är en Studio Ghibli-film brukar Nausicaä of the Valley of the Wind räknas som en av dem, och även en av de bästa. Hayao Miyazaki var tidigt i karriären involverad i både anime (som tecknare åt andra studior) och som manga-tecknare. 1982 fick han i uppdrag att skapa en serie till tidningen Animage och från början var det inte meningen att det skulle bli en film. Men Nausicaä blev snabbt extremt populär, och man började anpassa berättelsen i de första sisådär tvåhundra sidorna till filmformatet. Resten är alltså historia.

Men serien fortsatte, och trots avbrott då och då när Miyazaki var som mest upptagen med Studio Ghibli, så fortsatte serien att publiceras i Animage ända fram till 1994. Seriens avsnitt har sedermera publicerats i olika samlingsvolymer. Den jag köpte samlar seriens sju volymer i två rejäla böcker. Serien är mestadels svartvit, men det finns ett antal extremt snygga fullfärgsbilder från tidigare omslag. Med i boxen finns också en ihopvikt poster.

Det jag märker rätt snabbt är att den första volymen av Nausicaä i stort sett anpassades ordagrant till filmversionen. Många scener är hämtade därifrån rakt av, och mycket av regin finns på plats redan i serien. Vi följer förstås Nausicaä, en ung prinsessa och utforskare i det lilla riket som nätt och jämnt håller sig vid liv på gränsen till giftskogen. När ett främmande luftskepp kraschar i dalen blir den plötsligt centrum för en konflikt. I stora drag gäller det även serien, men filmen har gravt förenklat både karaktärer och handling. Det finns visserligen en hel del historia som antyds, och filmen har fortfarande ett stort djup, men serien har så mycket mer.

Det som avslutar filmen inträffar överhuvudtaget inte i serien, även om några enstaka scener finns med i en annan form. Istället tar Nausicaäs äventyr fart på riktigt, och hon fortsätter ut i världen. Samtidigt följer vi prinsessan Kushana och hennes slemmige medhjälpare Kurotowa, som båda var ganska rättframma antagonister i filmen men får betydligt större komplexitet här. Hon är bara en del av en kejserlig familj som allihop konspirerar mot varandra, och dessutom finns ytterligare ett rike som filmen inte ens nämner, som styrs av en religiös kult där både dess ledare och några av prästerskapet blir viktiga spelpjäser i berättelsen, inklusive den väldigt intressante Charuka. Det finns också två separata folkgrupper som har ett parallellt samhälle här, och dessutom flera isolerade platser där andra krafter råder.

Förutom att sidokaraktärerna växer något enormt, så får också Nausicaä en mer komplicerad roll. Hon har visserligen sin närmast övernaturliga empatiska kraft och hela rollen i den där profetian som antyds i filmen, men blandas också in i den cyniska politiken och tvingas ibland bokstavligen kämpa för sin sak. Ibland tycker jag nästan att det blir för mycket, och hennes enda egentliga brist är att hon är för god för sitt eget bästa, men Miyazaki ger henne ändå en trovärdig personlighet. Kushana är också en väldigt stark karaktär, vars ondska naggas en hel del i kanterna när man får lära känna henne. Yupa får också utrymme att vara en fullständig badass som också bara antyds i filmen, fast det är lite komiskt att han tydligen ska vara 30 år gammal. Jag menar, karln är uppenbarligen minst det dubbla.

Hela vägen är Nausicaä fenomenalt tecknad. Den varierar en aning från volym till volym och troligen utifrån Miyazakis arbetsbelastning just då, men bitvis är den ett rent mästerverk. Nämnas bör att serien bitvis är väldigt brutal, och det är med god marginal Miyazakis mörkaste och mest nedstämda berättelse, även om det finns en hel del ljusglimtar. Det är också tydligt att han också fortsatte att hämta inspiration från den här berättelsen till sina senare filmer, och en del scener från Mononoke och Howl har tydliga förebilder här. Sen har förstås Nausicaä inspirerat många andra berättelser, inklusive förstås Final Fantasy men också rätt uppenbart Horizon: Zero Dawn.

Nausicaä of the Valley of the Wind är närmare 1100 sidor lång, men jag plöjde igenom den bara på några dagar eftersom det är nästan omöjligt att sluta läsa. Man dras med i berättandet och måste nästan tvinga sig att stanna upp för att faktiskt uppskatta teckningarna. Om du överhuvudtaget är intresserad av manga är det här ett måste. Om du gillar Studio Ghiblis filmer är det här ett måste.

Transformers: The IDW Collection Phase Two #11

En gång i tiden var det enkelt med Transformers. Autobots mot Decepticons, de goda mot de onda, inga konstigheter. Det handlade dessutom bara om de tjugo figurerna som gick att köpa i leksakshyllorna, resten gick och dog lite snabbt. Nu när jag plöjde igenom det senaste samlingsalbumet på en sträckläsning långt in på natten (för bra var det!) började jag nästan längta tillbaka till den tiden. För numera är det ibland lite väl komplext. Låt se.

Blackrocks mystiska företag samarbetar med Marissa Faireborns jordförsvar som samarbetar med USA:s president som samarbetar med Kina och alla är typ allierade med Galvatron som är allierad med Soundwave som helt plötsligt blev polare med Cosmos (en Autobot, om du inte har stenkoll på det). Arcee och Sideswipe och Alpha Trion är på sitt håll på väg mot Jorden, medan Jazz och Kup och Sky Lynx och Jetfire är tillfångatagna, medan Optimus Prime har skaffat en ny kompis och är på väg till Jorden också. Och då har vi inte ens diskuterat vad Starscream eller Windblade håller på med, plus att Optimus och Starscream har några combiner-kompisar. Plus att några godtyckliga Decepticons under Needlenose vill hjälpa Galvatron. Plus att ett avsnitt täcker Dinobots (fortfarande utan Grimlock sedan många år). Och allt detta bara i avsnitten i den ordinarie serien. Det hela kulminerar i ett minst sagt oväntat karaktärsskifte som nästan, nästan är helgerån. Ja, jag pratar om Optimus Prime.

Megatron å andra sidan har vuxit in i sin nya roll. Avsnitten från More Than Meets the Eye avslutar en långdragen sidostory, då Decepticon Justice Division äntligen kommer sig för att straffa det största sveket av alla: att Megatron blev en Autobot. Jag är inte lika förtjust i de här karaktärerna som många andra, och när de lurar iväg Megatron och kärnstyrkan från The Lost Light till ett bakhåll blir det både en hel del action och utrymme för en massa karaktärsutveckling. Megatron trimmas ytterligare och är numera en helt fantastisk, komplex personlighet. Möjligen är det lite väl många oväntade återkomster på samma gång som förtar lite av dramatiken, men samtidigt får vi faktiskt en upplösning på historien som helt ändrar status quo för serien. Och dessutom en rejäl cliffhanger som kommer att göra det extra plågsamt att vänta på nästa del.

Som vanligt är More Than Meets the Eye den överlägset bättre serien, med välskriven dialog och fascinerande klurigt berättande som fortfarande, efter del 50, fortfarande hämtar in referenser och bygger ut detaljer som hela tiden funnits i bakgrunden men inte tidigare har förklarats. Vi får till exempel veta ödet för Rewinds förlorade partner Dominus Ambus, och vem som Tarn egentligen var tidigare. Återigen är det en styrka med den här serien som bygger så mycket på nyskapade eller outforskade karaktärer så att det finns utrymme för överraskningar.

En liten brist med IDW:s serier som helhet är dock dess ovana för övervåld. De har visat att det är väldigt svårt att döda en Transformer, men samtidigt är det extremt vanligt att folk blir skjutna genom huvudet eller bröstet och sedan mår hyfsat bra lite senare. Det gör det väldigt svårt att engagera sig eftersom man inte vet hur man ska reagera. Var det just någon som dog, eller blir de räddade i sista sekunden på nästa sida?

Transformers på svenska: Wreckers Sista Strid

wreckers_04

Det var ett tag sedan vi hade Transformers på svenska. Dreamwaves serier översattes under något år medan de publicerade Armada-serier och den första biten av deras egna G1-baserade historia. Sedan 2006 har IDW gett ut sina Transformers-serier och alltså överträffat den ursprungliga utgivningen med sisådär nio år, dessutom med flera parallella utgivningar. Men de har inte varit översatta, förrän nu. Den lilla utgivaren Ades Media har översatt och publicerat en brokig del av Transformers-mytologin: de första delarna av More Than Meets The Eye under namnet Mer Än Ögat Kan Se och nu senast också Jakten på Matrixen, som var en av berättelserna från Marvels 80-talsserie. Deras allra första val var dock den kanske bästa Transformers-berättelsen någonsin: Last Stand of the Wreckers. Även om urvalet är brokigt så är det alltså minst sagt kvalitativt!

Jag nämnde Last Stand of the Wreckers lite kort när jag recenserade del sex av IDW-böckerna för, herregud, åtta år sedan. Men efter att ha återkommit till just den berättelsen gång på gång börjar det stå klart att det är en fenomenal berättelse som förtjänar att omnämnas igen, och, inte minst, att översättas till svenska i en praktisk utgåva som samlar allt extramaterial.

En kort synopsis sammanfattar läget: tack vare ett svek pågår en stor upptrappning runt om i galaxen, även om Megatron snart (i den då pågående serien) skulle besegras. På fängelseplaneten Garrus-9 slåss Fortress Maximus (den största Transformern någonsin, ni vet) mot anfallande styrkor, men slås ner när psykopaten Overlord anländer och tar kontroll över Decepticons där. Tre år senare har Autobots äntligen samlat sig och ska ta itu med Garrus-9 genom att skicka Wreckers, en elitstyrka känd för sina tveksamma metoder. Eftersom de behöver förstärkningar rekryteras fyra nykomlingar, som allihop i Transformers-sammanhang är fullständigt okända: Pyro, Rotorstorm, Ironfist och Guzzle.

Det som följer är ohyggligt vackert, tack vare Nick Roches detaljerade men tydliga teckningar, men samtidigt makabert. Wreckers upptäcker snart att Overlord förvandlat hela planeten till ett bisarrt tortyrexperiment både för de kvarvarande Autobot-vakterna och för de Decepticons som följde honom eller befriades från fängelset. Dessutom har Wreckers fått order att hitta ”Aequitas”, vad det nu är, vilket ska visa sig ha rätt rejäla konsekvenser. Jag behöver inte ens beskriva det själv, för det sköter serien själv så bra (i Johan Boströms för övrigt utmärkta översättning):

”Det här är historien om Wreckers sista strid. Historien om tio soldater och en fripassagerare som äntrade dödens dal. Kanoner till höger, kanoner till vänster, kanoner rakt framifrån, muller och dån. En historia om uppoffring och svek, och om bra folk som dog helt i onödan.” Att den här sekvensen citerar Lord Alfred Tennyson säger väl en del om nivån på författandet i den här Transformers-berättelsen.

Efter själva historien kommer en stor mängd extramaterial. Dels två delar av den separata historien som behandlar Kups återkomst och som förklarar en del av bakgrunden till Last Stand. Det finns extra artwork, skisser och karaktärsprofiler skrivna ungefär som i de gamla Marvel-serierna. Sen tillkommer också en rad miniberättelser, dels i form av enstaka tecknade sidor och också en del långa skrivna berättelser som på ett ovanligt sätt (för Transformers) går in på djupet i karaktärernas tankar. Här presenteras dels förklaringar till en del detaljer i Last Stand, men den geniale (och galne) James Roberts petar också in ledtrådar inför kommande utvecklingar. Den längsta berättelsen, ”Kulor”, introducerar till och med en karaktär som överhuvudtaget inte var med men visar sig ha en viktig roll.

Här finns dock ett rejält korrekturfel i min utgåva. Ett par stycken är inklistrade två gånger, vilket får hela texten att förskjutas och gör så att styckesavdelarna (Autobot-loggor) kommer mitt i texten, vilket gör det svårare att se när berättelsen skiftar till en annan del. Värre är att den sista halvsidan, ungefär, saknas, och vi får inte läsa upplösningen på Ironfists berättelse.

Med undantag för det måste jag ändå applådera Ades Media som gjort en bra utgåva med, som sagt, en mycket bra översättning. Wreckers Sista Strid är ett väldigt bra sätt att kliva in i det moderna Transformers-berättandet eftersom det, till skillnad från More Than Meets The Eye, är en sammanhållen historia som inte kräver så värst mycket förkunskaper plus att man inte behöver köpa tio dyra samlaralbum för att hänga med. Om du någonsin har gillat Transformers eller om du bara undrar varför jag härjar så mycket om berättelser om trettio år gamla plastleksaker, kolla in den här boken. Så kommer du att förstå.

Transformers: The IDW Collection Phase Two #10

Wow! Arton samlade album har det blivit och ändå är inte IDW:s utgivning i närheten av att vara färdigsamlad. Den senaste boken har anlänt och jag plöjde givetvis igenom den snarast möjligt. Vad har del tio av fas två att erbjuda?

De olika parallella berättelserna är upphackade ganska ordentligt här, mestadels eftersom de gick ihop rätt mycket. I huvudsak är det Windblades miniserie, den pågående Transformers-serien och så More Than Meets the Eye, plus den fristående Sins of the Wreckers som dock krånglar ihop det hela genom att plocka in många karaktärer från den pågående berättelsen.

Windblade är egentligen mestadels en del av standardserien och handlar om Combiner Wars, som var tänkt att berätta om de leksaker som släpptes just då. I det här albumet möter vi Victorion, en nyskapad kvinnlig combiner som röstades fram av fansen något år tidigare, men det är en ganska menlös historia i avsnittet Combiner Hunter som inte ger gänget någon egentlig personlighet och bara några sidor action. Victorion pryder också omslaget. I övrigt är Windblades serie en rad besök på de olika Transformers-kolonierna för att försöka återförena alla, och där får vi tillfälle att blanda friskt av kontinuiteterna.

Windblade själv kommer ju från Caminus som till stor del är befolkat av kvinnliga Transformers. Vi har också fått möta gänget från Velocitron som kommer från den gamla Transformers Cybertron-leksaksserien (2005). Tidigare, när Drift först presenterades, visade det sig också finnas en planet för de japanska G1-figurerna från tidigt 90-tal, och i hans senare äventyr stötte i på en massa typer från Robots in Disguise (cirka 2000). Här möter vi i tur och ordning Beast Wars-karaktärerna från 1996 (Cheetor, Dinobot och så vidare), ett litet gäng Micromaster Combiners, cirka 1990, och så en flotta med Beast Machines-figurer från sent 90-tal ledda av Elita-One. Ett fåtal av de här fick ju nya leksaker ungefär i samma veva men det är kul att man inte är främmande för att låna in från hela Transformers-mytologin även när det inte ska säljas plast. Själva berättandet är dock ganska hattigt och relationen mellan Windblade och Starscream börjar gå på tomgång.

Sins of the Wreckers är något annat. Det är en uppföljare till den FENOMENALA Last Stand of the Wreckers, men kopplar till den pågående serien. Prowl hade som bekant bränt sina broar med Optimus Prime, men har sedan försvunnit, och Arcee försöker hitta honom tillsammans med Kup. Det visar sig att Verity, tjejen som var huvudperson i den ALLRA första Transformers-serien från IDW cirka 10 år tidigare, också letar efter Prowl på Jorden av någon anledning, och jakten leder dem till Kanada. Där får de förstärkning av återstoden av Wreckers-gänget inklusive Springer som är tillbaka efter en lång tids rehabilitering, men möter snart ett gäng märkliga motståndare som också råkar vara hämtade från tidigare blandade serier.

Det är generellt ganska bra, men Nick Roches manus är inte lika bra när han inte har hjälp av James Roberts, och hans bilder är inte lika distinkta. Det hela blir en psykologisk thriller med många intressanta bakgrundsfakta avslöjade, men det kommer inte i närheten av Last Stand. Kanske främst beroende på att deltagarna den här gången är välbeprövade och förutsägbara typer som just Springer, Kup, Impactor, Prowl och Arcee. Nykomlingarna Stakeout och Hubcap är mer intressanta, men det här är en Wreckers-historia så det är nog bäst att inte fästa sig vid dem för mycket. Så serien som helhet är bra men inte bäst.

Albumet innehåller också två korta julhistorier som förstås är totalt intetsägande och bara vagt är kopplade till den pågående kontinuiteten, så … okej då.

Slutligen blir det More Than Meets the Eye, som återfår sin sedvanliga kvalitet. Det är inte så många avsnitt men historien går vidare på flera fronter. Vi återbesöker Scavengers-gänget, en samling obskyra Decepticons som här har fått enormt mycket personlighet, och det är fascinerande hur enkelt man kan vända Fortress Maximus till en skurk när det berättas från ett annat perspektiv. Sedan följer några avsnitt där Getaway försöker utnyttja Tailgate för att göra myteri mot Megatron, och i ungefär samma veva utforskas Skids bakgrund. Som vanligt är det snyggt berättat, tydligt tecknat och med utsökta karakteriseringar.

Del tio är alltså ett väldigt solitt album med få brister förutom att Windblade-avsnitten är lite hafsigt tecknade. Vid det här laget är det väl uppenbart att man ändå måste köpa alla för att hänga med, men när det är idel kvalitet är det knappast ett problem. Och jag är väl egentligen mest glad för att Victorion inte var någon höjdare, för jag har inte riktigt råd med ännu en combiner just nu.

Transformers: The IDW Collection Phase Two #9

Under en kort tid ryktades det att IDW skulle upphöra med de här samlingarna eftersom serien nu har slutat och startats om i en ny kontinuitet. Det vore förstås bedrövligt eftersom jag istället skulle behöva leta rätt på en himla massa fristående trade paperbacks. Även om de här böckerna är lite väl långt efter utgivningen (historierna i volym 9 släpptes ursprungligen 2015) så är de himla tjusiga att samla på och ett lagom mastigt format att plöja sig igenom varje gång.

Volym nio bjuder på ganska rättframma äventyr som förstås bygger vidare på de två parallella historierna. Den större delen ägnas åt en blandning av avsnitt från den huvudsakliga Transformers-serien (tidigare Robots in Disguise) och en miniserie döpt efter Windblade, men i praktiken är det samma handling. Ett litet sidospår håller koll på vad som händer på Jorden med omnejd, där en grupp gamla Decepticons under Galvatrons ledning håller på att bygga en rymdbas tillsammans med Blackrock, den gamle mogulen som spelar en helt annan roll här än i de gamla serierna. Men mest handlar det om Cybertron och äventyren där. Starscream är fortfarande ledare för hela planeten och börjar experimentera med en rymdbro, enligt honom själv för att idka handel och stötta de tidigare kolonierna som börjat göra sig påminda och i ett fall ju skickat Windblade och hennes kompanjoner som representanter. Det här är ett tillfälle i berättelsen att vidga karaktärsutbudet en aning och knyta ihop andra kontinuiteter. Till exempel representeras den gamla Cybertron-eran (cirka 2005) av planeten Velocitron där allt görs upp genom racing, och så antyds att även Beast Wars-gänget lever på en egen planet.

Men det är mest inhopp. Transformers vol. 2 fortsätter att vara serien som främst ska sälja leksaker, och det gamla gardet från 30-årsjubiléet (Rattrap, Scoop, Chromia, Starscreams Armada-inspirerade form och så vidare) börjar så smått skjutas undan till förmån för de (då) nya leksakerna i Combiner Wars. IDW-serierna hade ju redan varit inne och nafsat på konceptet och både Menasor och Superion hade förekommit tillfälligt men misslyckats. Klart mer dramatiskt var det att Prowl ju tog över Devastator efter att Scrapper gått och blivit dödad för lääänge sedan. Och så var ju First Aid ordentligt insyltad i den andra serien, More Than Meets The Eye, och skrevs hastigt och lustigt ut från den för att kunna gå ihop med sina kompisar Protectobots, som hittills inte ens varit ett team här. Resultatet? Tja, fyra gigantiska gubbar som står och slår på varandra om vartannat. Som leksaker är allihop utmärkta (vilket har resulterat i att flera av dem står i min hylla nu) men berättandet blir lidande när de slåss mot varandra eftersom hela poängen – att de är tokstora – försvinner när alla är det. Historien är dock inte slut än, så vi får se om Combiner Wars betydde något mer än småbråk.

Tyvärr använde IDW fortfarande Livio Ramondelli alldeles för mycket. Jag kan dock erkänna att hans stil ändrades en aning och förutom det första avsnittet är det väldigt lite av ”glänsande gubbar står still i mörker medan bara deras ögon lyser”. Och ibland kan han teckna rätt väl, problemet är bara att det lika ofta blir märkliga perspektiv och tillknölade ansikten. De avsnitt som tecknas av Sarah Stone och Andrew Griffith är märkbart bättre, mer detaljerade, mer livfulla och är mycket bättre på både personlighet och action, men …

Sen har vi fyra avsnitt av More Than Meets The Eye, som skalar tillbaka det episka och bjuder på lite väl godtyckliga fristående berättelser. Det är som vanligt fullproppat med fantastisk dialog och framför allt Nautica får tillfälle att utvecklas. Som nykomling har hon byggt relationer med flera av skeppets nördigare typer, och hon börjar bli väldigt god vän med Skids. Hela gänget besöker ett annat skepp för att sörja den legendariske Thunderclashs nära förestående bortgång genom att, eh, dansa. Några av dem stannar kvar på efterfesten, bara för att upptäcka att skeppet är invaderat av någon sorts monster. I nästa äventyr utspelar sig hela alltet i en virtuell projektion av en alternativ Jorden där allt fungerar som i en sitcom och hela gänget har tagit sina mänskliga former. Och ja, vi får se hur Megatron skulle se ut som människa. Det hela blir lite väl meta, men åtminstone underbyggt av en del detaljer som James Roberts petade in i berättelsen typ sex år tidigare, vilket måste vara någon sorts rekord i förebådande. Vid det här laget känns det dock som att Roberts blev lite väl experimentell, och förutom tonvis av karaktärsutveckling så har de här avsnitten inte så mycket att erbjuda. Det avslutas med ett besök hos Transformers ”lieman”, en enstöring som håller koll på precis alla som dör, vilket leder till en del självrannsakan hos vissa.

Medan den serien står och stampar händer det i alla fall lite mer i huvudserien, så det är inte direkt bortkastad tid att ta sig igenom de där berättelserna. Men det är definitivt inte en av de starkare samlingarna.

Transformers: The IDW Collection Phase Two #8

Den senaste samlingen av IDW:s fenomenala Transformers-serier är här och del åtta bjuder på en massa godbitar. Det blir några hyfsade stycken av både More Than Meets The Eye och Robots in Disguise, med varsin sidohistoria utöver det. Nämnas bör att Robots in Disguise bytte namn här, till det generella ”Transformers vol. 2” eftersom Hasbro ungefär samtidigt, i början av 2015, lanserade en ny barninriktad leksaks- och tv-serie med det gamla namnet. Och även om det är en logisk följd av den pågående serien så påminner det faktiskt mer om de tidiga avsnitten, då vi får följa mer av det som händer på Jorden. Lika bra att få det överstökat, för det är inte särskilt spännande. Spike Witwicky, tidigare allierad med Autobots, är på rymmen efter att tidigare ha mördat en Constructicon, Scrapper. Säga vad man vill om seriens tendenser att ha ihjäl och återuppliva karaktärer, men när någon verkligen är död så tas det på allvar. Han hänger runt med Jimmy Pink, som minnesgoda läsare känner igen från måååånga år sedan, när Simon Furman startade upp IDW:s nya serier med Infiltration-historien. Under äventyrets gång introduceras också G.B. Blackrock, en gammal klassisk seriefigur som här har en lite mer lömsk gestalt. Åttiotalets serie-Blackrock var en olje- och industrimiljardär men i tidsenlig anda sysslar han nu med högteknologi och sociala medier. Samtidigt letar Prowl, som ju numera är en del av Devastator-gänget, efter den mytomspunna ”Enigma of Combination” som, liksom så många andra Transformers-artefakter, verkar finnas på Jorden. Det gör också Galvatron, som spelar någon sorts tvetydig roll här som allierad med människorna. Och om någon som bara är vagt insatt i Transformers-mytologin har läst det här stycket så märks det nog rätt tydligt att serien har tagit en del oväntade vändningar under de här åren …

Fast det hela är rätt menlöst och inte särskilt snyggt berättat, och känns mer som en uppenbar ingång till vad som skulle bli leksaksserien Combiner Wars. Den här delen av IDW:s serier var alltid fokuserade på att sälja de senaste leksakerna. Annat är det med More Than Meets The Eye. Här har besättningen hämtat sig efter förra bokens cliffhanger där Brainstorm till synes hade dödat allihop. De var bara förgiftade, men den galne vetenskapsmannen har rest i tiden och ingen vet varför, men eftersom han verkar ha varit en Decepticon under täckmantel hela den här tiden antar alla – inklusive Megatron – att han vill resa bakåt i tiden för att stoppa Orion Pax från att bli Optimus Prime och därmed låta Decepticons vinna. Så en brokig skara inklusive många av favoriterna följer efter för att försöka stoppa honom. På vägen knyter den briljante författaren James Roberts ihop detaljer i historien som har varit mysterier sedan fyrtio nummer och flera år tillbaka – det är ett enastående historiebyggande som sällan syns till i populärmedia överhuvudtaget. Som vanligt är det också extremt charmigt skrivet och packat med personlighet.

Sidohistoria nummer ett är Punishment, som ursprungligen släpptes som animerad webbserie men som ändå fungerar bra i traditionellt statiskt format. Det är Livio Ramondelli som återigen besudlar den här serien, men … det kanske beror på ett bättre manus och att historien är något av en deckargåta, men hans mörka stil fungerar faktiskt hyfsat den här gången. Optimus Prime lämnade tidigt Jorden och åkte tillbaka till Cybertron för att kolla läget, och hamnar mitt i en rad mord i utkanten av den stad som håller på att byggas upp igen efter de tidigare årens apokalyptiska händelser. Några extremt obskyra japanska Transformers får spela biroller men annars kretsar det kring Optimus, Windblade och den ganska oanvände Sandstorm. Dinobots får också vara med på ett hörn och eftersom Grimlock fortfarande, sedan många år tillbaka, är försvunnen så är det Slag (numera Slug) som får representera dem. På det hela taget en rätt okej serie även om den inte för den huvudsakliga handlingen vidare.

Och till sist har vi Drift: Empire of Stone. Drift förvisades, tämligen summariskt och orättvist, från Lost Light för ett tag sedan, och har ägnat sin exil åt allmänna hjältedåd. Men Ratchet beger sig iväg för att hitta honom, och blir inblandad i en dramatisk uppgörelse på en främmande planet där två hittills okända Decepticons, Gigatron och Hellbat, försöker återuppliva en armé av stensoldater. Det här är ett genomgående tema i serien just nu: när Megatron och (till synes) Galvatron har valt att lägga ner sina vapen introduceras istället andra Decepticon-ledare som inte så gärna vill få slut på kriget. På ett liknande sätt introducerades Overlord tidigare och blev en extremt minnesvärd karaktär. Vid sidan av den ordinarie handlingen har vi också sett Tarn och hans Decepticon Justice Division, och här introduceras både Deathsaurus, tidigare en Japan-exklusiv leksak som aldrig haft någon direkt roll i serien, och alltså Gigatron, baserad på den populära Megatron-varianten från leksaksserien Robots in Disguise. Som inte har något att göra med IDW:s serie Robots in Disguise ELLER Hasbros nya leksaksserie Robots in Disguise. Förvirrad?

Hur som helst, det här är några ytterligare bra avsnitt som ger lite mer bakgrundshistoria åt Drift och även introducerar några nya potentiella karaktärer. Som vanligt är det mesta som rör More Than Meets The Eye extremt vältecknat och det finns inga riktiga floppar i den här boken, men jag är inte sådär extremt imponerad av upplösningen kring Brainstorm och hans hyss. Det hade potential att bli något verkligt omvälvande men nu återfinner sig status quo igen och livet går vidare.

Bra och dåliga nyversioner

shera_2018

Inget är så hett som nyversioner av klassiska 80-talsserier. Vissa har förstås aldrig försvunnit (som Transformers och Turtles) och vissa har haft försök till nystarter på den här sidan millennieskiftet (Masters of the Universe och Thundercats). Nu kommer ännu en klassiker tillbaka, nämligen She-Ra. Det här var ursprungligen en systerserie (bokstavligen) till Masters of the Universe och knöt in en separat historia och en uppsättning skurkar som sedan skulle bråka även med He-Man. Jag såg aldrig She-Ra-serierna så jag har inga direkta nostalgiska band, men den här nya serien ser inte alls pjåkig ut! Till att börja med ser Adora faktiskt ut att vara sisådär 16 år som hon borde. Ja, både hon och Adam/He-Man skulle vara tonåringar i originalet också. Nej, de såg inte ut så. De gamla vanliga misstänkta har förstås börjat skrika högljutt över att deras barndomsidol (som de garanterat inte såg, möjligen deras systrar) inte längre ser ut som en godtycklig supermodell, men dem kan vi som vanligt glatt ignorera. Jag gillar henne, hon har personlighet och teckningarna är dynamiska. Jag blir nästan sugen att rita en egen liten version.

Men så är det också samtidigt dags för en nytolkning av Thundercats: Thundercats Roar. Den här serien fick alltså en nyversion för ett antal år sedan som var lite mer allmänt anime-aktig men såg rätt okej ut designmässigt. Den här … gör inte det. Originalet var väl visserligen en rätt standardiserad 80-talsserie men nu har man gjort om den till en standardiserad 2010-talsserie. Det finns tjogtals av serier med nästan exakt samma design och de är gräsliga allihop.

Så beror skillnaden i mina omdömen på att jag gillade Thundercats som liten men inte She-Ra? Eller helt enkelt på att nya She-Ra ser bra ut medan Thundercats Roar ser ut som bajs?

Och nästa stora fråga är: när kommer MASK tillbaka?

Transformers: The IDW Collection Phase Two #7

tf_idw07_01

Den förra delen av IDW:s gigantiska Transformers-samlingar innehöll mestadels Dark Cybertron, den historia som smetade ihop de två parallella historierna Robots in Disguise och More Than Meets the Eye. Här skiljs de åt igen, men inte utan en rätt rejäl tillbakablick som etablerar den nya situationen. Och det är både en av de mest sanslösa och samtidigt rimliga händelserna i Transformers historia och fullständigt essentiellt för More Than Meets the Eye, så jag väntar med att diskutera det för att ge dig en chans att backa ut. Okej?

Alltså, om du inte vill veta något extremt oväntat som började i del sex och utspelar sig här, sluta läsa.

Alright. Med det sagt påbörjar Robots in Disguise sin nya historia. Efter allt som har hänt på Cybertron vill Optimus Prime passa på att kolla in Jorden och se att människorna är okej. I den här kontinuiteten så erövrade ju Megatron Jorden under en period och det gick ungefär som väntat. Sen, när han drivits iväg, drevs det på konflikter som kulminerade i att Jazz råkade skjuta en människa, vilket inte blev mer populärt. Det här är i alla fall en ursäkt för att ha med lite människor igen och … eh, det hade jag nog kunnat vara utan. Delvis beror det på att Andrew Griffith inte är särskilt bra på att rita människor, och delvis är jag lite less på konceptet. Ett liknande scenario kördes i Regeneration One, att Optimus återvände långt senare och upptäckte att saker hade eskalerat, men det blir lite krystat här. Det blir också ÄNNU fler tillbakablickar, till tiden innan kriget ens började. Det var ju nämligen så att innan Megatrons och Optimus krig började för fyra miljoner år sedan, så fanns det ett ANNAT krig mellan de tretton Primes.

Helt utan fördelar är det inte. Vi får en del bra karaktärsutveckling, bland annat får Jazz tala ut om sina upplevelser (han reducerades annars till en bakgrundsfigur under större delen av Robots in Disguise). Ett avsnitt där Windblade spelar en hyfsat stor roll (och där en tidigare ”död” karaktär återkommer) är tecknat av Sarah Stone som fortfarande är fenomenal, men i gengäld får vi ett avsnitt av Livio Ramondelli som inte är det. Och så börjar Thundercracker, som har varit borta en längre tid, få en rätt utpräglad personlighet som en wannabe-författare.

Tillräckligt långt ner? Då ger vi oss in på godbitarna. More Than Meets the Eye börjar med rättegången mot Megatron, som i förra samlingen gav upp och bytte sida. Jajamen, Megatron är en Autobot. Och det är ju inte som att det kom plötsligt. Det är snarare en konsekvens av allt som har hänt. Megatron Origins visade att han en gång i tiden hade en genuin anledning till sitt uppror och sedermera inbördeskrig, men att det snabbt gick för långt. Trots detta är han ju ändå ansvarig för miljarder döda under miljontals år, så det finns en del att gå igenom. Det intressanta greppet här är att rättegångsscenerna utspelar sig sex månader innan den reguljära handlingen – där Megatron är den nya kaptenen på Lost Light! Så den övergripande frågan i de första avsnittet är förstås: hur i hela friden hamnade han där?

Under tiden är det ganska traditionellt More Than Meets the Eye. Det är ett märkligt science fiction-fenomen som gör att delar av skeppet (och besättningen) börjar försvinna. Det är massvis av fantastisk dialog och personligheter. Fördelen med Dark Cybertron var att passagerarlistan kunde uppdateras med nya ansikten som ville hoppa på. Nautica och Chromia är två av nykomlingarna och framför allt Nautica blir snabbt en favorit i sitt samspel med Skids och Nightbeat. Hon är möjligen lite väl waifu-fierad som en supernördig och supersmart mångvetare, men det må vara hänt. Jag gillar också att man lyfter fram karaktärer som Mainframe och Riptide, figurer som i praktiken är nyskapade (Mainframe hade en Action Master-figur typ 1992) men som får lite personlighet för första gången. Det är skillnaden mot Robots in Disguise. Här bygger man upp karaktärer som tidigare inte har varit just karaktärer, medan Robots in Disguise kör ganska stenhårt på de uttjatade Optimus/Starscream/Prowl/Soundwave/Constructicons.

Dock finns det några brister här också. Jag stör mig på att man via en extremt osannolik slump lyckas återuppliva en karaktär vars död var oerhört stark tidigare i serien. Trots att serien alltså bygger på okända figurer verkar det ändå vara omöjligt med långtgående konsekvenser. Det är också lite för mycket av Decepticon Justice Division, en grupp nyskapade (för serien) Decepticons som är praktiskt taget oövervinnerliga och som alla är livrädda för. Men jag antar att man måste skapa nya fiender när de gamla har blivit kompisar. Och så är de sista avsnitten av Atilio Rojo inte riktigt lika klockrent tecknade som Alex Milnes. En sista plot twist, som bygger på saker som planterades redan fyra år tidigare, gör dock att jag absolut vill veta vad som händer härnäst.

På det hela taget alltså ett bra album med några riktigt bra serier som mestadels är vältecknat. De här serierna släpptes ursprungligen 2014 och serien kommer inte att ta slut förrän senare i år, så jag har minst fyra år kvar att läsa de här samlingarna (och det som ofrånkomligen kommer sedan). Och så länge det är så här välskrivet har jag inget emot det. Det enda problemet är att man blir ruskigt förtjust i en massa Transformers som jag annars hade kunnat låta bli att köpa. Smart tänkt, Hasbro.