För tjugotre år sedan hände det omöjliga: spelvärldens största ärkerivaler, de två Osaka-baserade 2D-fightingmästarna Capcom och SNK, gjorde plötsligt gemensam sak och inledde några år av intensivt samarbete. Det första resultatet var SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash (stavningen på den titeln varierar dock till och med på omslaget) till SNK:s bärbara Neo-Geo Pocket Color. Upplägget var uppenbart inspirerat av Pokemon, där man får välja en av två generiska ungdomar som ska tävla mot andra för att bli den allra bästa och samla dem alla. Det finns också två versioner (SNK och Capcom, förstås) med lite olika startuppsättningar och perspektiv. Men istället för att tränga in Ryu och Mai i någon sorts bollar (vilket i och för sig hade varit underhållande) handlar det om ett fiktivt kortspel i ett någorlunda fiktivt Osaka där alla dyrkar SNK och Capcom.
Kategoriarkiv: Retro
The A500 Mini närmar sig
Så det visar sig att den kompletta listan spel var rent önsketänkande. Den senaste tiden har teamet bakom mini-Amigan utannonserat en rad nya spel som mestadels inte stämmer med vad som föreslogs. Project X och Qwak är de enda som matchade, och det kan nog vara ett sammanträffande och inte så osannolikt eftersom Team 17 är med på tåget.
Men nu är det bara tre platser kvar och många klassiker som saknas. Moonstone, Cannon Fodder och Turrican 2 skulle verkligen tillföra mycket, för att inte tala om Pinball Fantasies eller Lemmings. Men jag tror också att man behöver vara realistisk. Med tanke på att Factor 5 säljer en Turrican-samling lär de inte ge bort Turrican 2 hit, och spel som Super Stardust och Lemmings tillhör ju numera Sony, medan Sensible Soccer, Mega-Lo-Mania och Cannon Fodder numera ägs av EA, vilket säkert komplicerar saken.
Mer om The A500 Mini
Nu går det att förboka The A500 Mini på svenska sajter, och jag har förstås lagt min bokning redan. Den här lilla burken är extremt lovande och kommer alltså även att stödja egna filer, vilket gör att jag kommer att digitalisera hela mitt gamla bibliotek och stoppa in. Men de medföljande spelen är förstås också viktiga, och ett obekräftat rykte säger att detta blir de 25 spelen:
Alien Breed 3D
Alien Breed SE’92
Arcade Pool
Another World
ATR: All-terrain Racing
Battle Chess
Cadaver
Cannon Fodder
Gods
Kick Off 2
Mego lo Mania
Moonstone: A Hard Days Knight
Pinball Dreams
Project-X SE’93
Qwak
Simon the Sorcerer
Slam-Tilt
Speedball 2: Brutal Deluxe
Super Cars II
SuperFrog
Super Stardust
The Chaos Engine
Worms: The Director’s Cut
Zool: Ninja Of The ’nth Dimension
Amiga 500 Mini släpps nästa år
Lämna ett svar
Ja! Äntligen har A500 Mini blivit officiellt bekräftad efter antydningar på teamets hemsida. Det är en liten kompakt version som har en separat mus och handkontroll, samt möjlighet att koppla in ett externt tangentbord. Den kommer att ha 25 spel, varav de första 12 är utannonserade:
Alien Breed 3D
Another World
ATR: All Terrain Racing
Battle Chess
Cadaver
Kick Off 2
Pinball Dreams
Simon The Sorcerer
Speedball 2: Brutal Deluxe
The Chaos Engine
Worms: The Director’s Cut
Zool: Ninja Of The ’nth Dimension
Capcoms splittrade nostalgi
Jag skrev tidigare om hur i princip alla Neo-Geo-spel går att få tag på – om man köper dem separat på Switch eller Xbox. Samtidigt finns det just nu tre olika separata Neo-Geo-maskiner som var och en har en uppsättning spel, men definitivt inte alla. Så vilken du än köper i slutändan så kommer du att sakna en massa. Och för mig blir då istället valet att inte köpa någon.
Capcom börjar ha samma problem med för många separata utgåvor av ungefär samma arkadspel. Låt oss se:
Spela Amiga idag
Amigan var en fantastisk burk när det begav sig, och som den nya Turrican-samlingen visade med all önskvärd tydlighet är många av spelen fortfarande fullt spelbara. Till skillnad från många andra 16-bitarsformat har inte Amigan fått en mini-version (än, mer om det längre ner), men väldigt många av spelen finns faktiskt att få tag på i moderna nyversioner. Du får alltså leta runt lite, men många Amiga-höjdare går att få tag på.
På Steam hittar du massvis av konverterade titlar. Hur väl de fungerar vågar jag inte kommentera, men troligen används någon Amiga-emulator. Cinemaware Anthology är ett fett paket som inkluderar klassiker som Defender of the Crown, It Came From The Desert och Wings! Vill du enbart köpa Wings så finns också en separat remastrad version. Bitmap Brothers har också släpps några av sina titlar som Chaos Engine och Speedball 2. Gillar du Lucasarts gamla äventyrsspel finns de flesta, inklusive Amiga-spelen Monkey Island 1&2, Loom och Zak McKracken. I samma genre finns även Simon the Sorcerer, dock troligen den snyggare PC-versionen, men ändå. Även en del mer udda spel som Battle Chess, Prehistorik och Titus the Fox finns nyutgivna på Steam.
Turrican Flashback
After famously crashing and burning with Lair on Playstation 3 and having a bunch of promising games cancelled, Factor 5 is finally back, or at least sort of. They’re releasing a set of ports of their classic Turrican games, but in a complicated way. Two physical limited editions are collecting all five main games (Turrican, Turrican 2, Turrican 3/Mega Turrican, Super Turrican and Super Turrican 2) plus variations, but the downloadable Turrican Flashback collection only features the first four. Even though I’m a big fan, I was a bit annoyed by this setup, but eventually bought it to show my support if nothing else. While I dislike the ”release old game to see if there’s any interest” thing, I do want a new Turrican. But hey, why not do a Kickstarter like everyone else?
Recension: SNK vs Capcom: The Match of the Millennium
Lite sammanhang först. Numera går det att få hyfsat respektabla portningar av alla tänkbara fightingspel till bärbart format, och fullständigt perfekta emuleringar av en del riktiga klassiker. Men så har det inte alltid varit. Under hela Game Boy-eran var bärbara fightingspel ett skämt, på spelarens bekostnad. Att spela Street Fighter II till Game Boy, eller för den delen Mortal Kombat II till Game Gear, var fullständigt meningslöst. I bästa fall var kontrollen inte fullständigt trasig, i sämsta fall gick det knappt att se vilka tolv gulgröna pixlar som skulle föreställa Chun-Li.
SNK vs Capcom: The Match of the Millennium var därför minst sagt revolutionerande när det släpptes 1999. SNK hade värmt upp med en rad nytolkningar av sina klassiska spel till Neo Geo Pocket Color, denna magnifika lilla burk, men när de inledde sitt fullständigt otänkbara samarbete med Capcom satsade de verkligen allt, och det här var så trippel-A som ett spel kunde bli på det formatet. Men hur håller det 22 år senare?
Spelkänslan är förstås det viktigaste. Neo Geo Pocket Color hade världens kanske fortfarande bästa mikrojoystick, som ingen sedan dess har lyckats imitera. Den gjorde det extremt enkelt att trycka in superattacker och göra långa kombinationer, delvis förstås tack vare en väldigt generös spelmotor men också på grund av den sanslösa precisionen. Och i konverteringen till Switch kommer man inte ifrån att spelkontrollen blir mycket, mycket sämre. Styrkorset fungerar hjälpligt och jag kan faktiskt få till både dubbelkvartscirklar, helvarv och diverse SNK-kringlor, men det är inte varje gång. Använder man istället analogspaken känns det aningen som på Pocket Color, fast som om spaken hade varit nästan avbruten. Resultatet är ett spel som visserligen har samma sköna spelkänsla men som tappar den perfekta kontrollen.
Med det sagt så finns det ändå en hel del att utforska. Det huvudsakliga läget är en kort story som också den är oväntat påkostad, med variationer beroende på om du spelar en SNK- eller Capcom-figur. Mellan striderna blir det korta sekvenser med charmigt tafflig engelska, och man får möta alla tänkbara konstellationer av fiender. Du kan själv välja om du vill spela med en ensam figur, med två i tag team eller med tre i klassiskt King of Fighters-läge. Det finns också tre former av supermätare, lite som det senare Capcom vs SNK 2:s ”grooves”. Det kulminerar med en brutal strid mot Bison och Geese, för att sedan, om du har skött dig bra, en final mot Evil Ryu eller Orochi Iori.
Allt eftersom du spelar låser du sedan upp nya karaktärer, och det fullständiga utbudet är smått strålande. Förutom de vanliga misstänkta som Kyo, Iori, Mai, Terry, Ryu, Ken, Zangief och Chun-Li, så hittar vi också roliga favoriter som Leona, BB Hood och Akari. Totalt finns 26 spelbara karaktärer, så redan där finns mycket att pyssla med. Jag uppskattar också smådetaljer som att många har specifika dialoger med varandra och att det går att sätta namn på sina egna favoritteam.
Men spelet hade också ett väldigt påkostat sidoläge där Rimururu respektive Karin leder dig igenom olika specialtävlingar, som antingen består i att besegra vanliga motståndare eller att spela ett av fyra minispel. Här hittar vi dels Metal Slug-gänget som får skjuta Mars-folk, dels Felicia i ett DDR-inspirerat musikspel, dels Jubei Yagyu som ska hugga bambu, och så Ghosts’n Goblins-Arthur som ska samla skatter utan att hoppa på Red Arremer. Komplexiteten är visserligen ungefär på Game & Watch-nivå, men det är ändå lite beroendeframkallande och jag minns att jag ägnade hela sommaren 2000 åt det här. Inte nog med äran, du vinner också poäng som låser upp ytterligare superattacker åt varje karaktär.
En automatisk brist med bärbara fightingspel, förutom att de alltså oftast var värdelösa, var att det var väldigt svårt att hitta en verklig motspelare. Jag minns att jag faktiskt lyckades arrangera några matcher, under en spelträff i Stockholm. I den här versionen har man faktiskt lagt ner lite arbete, och om du har två handkontroller inkopplade och väljer Versus-läget så öppnas helt enkelt två fönster, som om du hade två Neo Geo Pocket Color bredvid varandra. Ännu roligare, om du spelar direkt på konsolen så kan ni sitta på varsin sida och ha en egen skärm, som om det var en cocktail-arkad. Nu är det väl inte optimalt just nu att träffas och spela, men ändå.
Utöver den finessen är det en ganska enkel emulering. Du kan välja bakgrund från ett antal olika Neo Geo Pocket-färger, och jag körde förstås på den silvriga som jag själv hade (tillsammans med en genomskinlig och, vill jag minnas, en blå kamouflagefärgad). Det går också att zooma fritt, men jag känner att spelets pixlar inte riktigt mår bra av fullskärmsläget. Det finns också en rätt sjysst simulering av originalskärmens struktur. Lyckligtvis simuleras inte skärmens brist på belysning.
Det är alltså en rätt sjysst konvertering av ett fenomenalt spel, som dock lider en hel del av spelkontrollen. I efterhand är det lätt att glömma hur vansinnigt långt före sin tid det här var. Det dröjde ytterligare tre år, till den strålande konverteringen av Street Fighter Alpha 3 till Game Boy Advance, innan det ens var någon poäng med att spela bärbara fightingspel på något annat än SNK:s format, och sen tog det några år till innan vi fick en stabil version till PSP också. Och med all respekt till de spelen, så kom de aldrig i närheten av det här spelets charm, variation och perfekta spelkänsla. Men så här långt senare är det mest bara en kul kuriositet.
Det mest intressanta idag är väl att SNK och Capcom lyckats komma överens igen, vilket bådar gott inför framtiden. De båda SNK vs Capcom: Cardfighters-spelen har troligen åldrats ännu bättre än det här och skulle vara precis lika bra idag om de släpptes på nytt – Cardfighters 2 översattes ju aldrig när det begav sig. Att båda företagen har utannonseringar kvar i sina respektive fightingserier innebär också att vi skulle kunna få några extremt oväntade gästspel. Och kanske, kanske, kanske, kan det en dag bli tal om Capcom vs SNK 3.
Jag testar SNES Classic Mini
Jag har haft den i flera år vid det här laget, men det blev aldrig av att faktiskt testa alla spelen. Den här minikonsolen har fördelen, och nackdelen, att så många av spelen är odödliga klassiker som jag faktiskt vill spela igenom hela vägen. Det gör att spelen som jag inte hade riktigt lika mycket nostalgi för har fått vänta. Men nu ville jag passa på att jämföra den med Mega Drive Mini och PC Engine Mini, så låt oss se vad som väntar i det här utbudet. Det är det överlägset minsta, med hälften så många spel som Segas konsol (troligen helt och hållet ett sammanträffande), men troligtvis också det överlägset bästa.
Contra III: The Alien Wars
Det börjar kanske vara ett mönster med de här retrosamlingarna, men om jag spelar ett spel och förlorar alla liv den första minuten så har jag numera väldigt svårt att engagera mig nog för att komma vidare. Contra III, eller Super Probotector som det hette, är aningen snällare än Contra: Hard Corps på Mega Drive, och därför mycket roligare. Här får man i alla fall en liten tripp innan liven tar slut.
Donkey Kong Country
Jag tror att jag aldrig kom överens med det här spelet på grund av den grundläggande lögnen som det bygger på. Den förrenderade grafiken var visserligen snyggt animerad men faktiskt mindre imponerande än välgjord pixelanimerad grafik. Det var också ofta sladdrigt i kontrollen och allmänt mörkt och grötigt. Men visst, det har också många kvaliteter och håller hyfsat än idag vilket alltid är något.
Earthbound
Earthbound är ett märkligt spel. Det känns som en indietitel, vilket kanske beror på att indierollspel som Undertale ofta hämtar mycket inspiration från det. Det har många roliga idéer och har ohyggligt mycket personlighet, men det är också ett ganska gammaldags rollspel med en del knepigheter som jag inte riktigt uppskattar. Det blir en hel del springande fram och tillbaka i onödan, vilket gör att jag tappar sugen trots all charm.
F-Zero
Det var till stor del ett grafikdemo, men som en av 3-4 titlar (det var väl Super Mario World, Pilotwings, Sim City och det här?) till premiären hade F-Zero en tung last att bära. Och det var verkligen imponerande då, på barndomshemmets 14-tums-Philips (lögn, jag spelade det aldrig på den), men uppskalat på en 47-tummare är det bara extremt flimrigt och ger mig omedelbar huvudvärk.
Final Fantasy VI
Men här snackar vi odödlig klassiker. Ett av Squares mäktigaste rollspel någonsin med ett fenomenalt soundtrack och en spelbarhet som var så fullproppad med udda detaljer att jag fortfarande inte har sett allt. Jag tror jag är inne på min femte eller sjätte ofullständiga genomspelning i den här utgåvan, men att jag fortsätter att börja om säger väl en del om hur strålande det här är.
Kirby Super Star
En samling minispel, som om man hade försökt göra ett spel av sidoaktiviteterna i Smash Bros utan att faktiskt ha med själva fajtandet. Det känns väldigt billigt, och efter de fenomenala NES- och Game Boy-spelen begriper jag inte varför de krånglade till det så här.
Kirby’s Dream Course
Kirby, fast i minigolf-format. Jag förstår inte varför det här spelet existerar.
The Legend of Zelda: A Link to the Past
Och så ännu en megaklassiker som inte har åldrats en dag. Trots, eller kanske tack vare, en ganska återhållsam grafisk stil är det fortfarande extremt stilrent och detaljerat än idag, och spelbarheten och designen är fullfjädrade. Jag gillade aldrig Ocarina of Time, och håller fortfarande det här som det bästa i serien och ett av världens bästa spel någonsin.
Mega Man X
Det är inte riktigt lika bra som Mega Man 2, men Mega Man X är fortfarande ett av de bästa i serien. Jag köpte det faktiskt till PC och spelade allra mest där, och det moderniserade upplägget kändes väldigt fräscht då, när serien i praktiken bara var fem år gammal i Sverige. Grym musik, grym spelkänsla och extremt stilig grafik.
Secret of Mana
Här är jag lite mer delad. Det här spelet har en hel del charm, men jag faller inte riktigt för designen som känns mer gräll än i uppföljaren. Fortfarande ett solitt spel med ett bra soundtrack, men det tillhör inte toppskiktet på konsolen.
Star Fox
Det heter faktiskt Starwing. Faktiskt. Men bortsett från det är det här fortfarande ett överraskande spelbart actionspel, trots 14 bildrutor i sekunden och skepp som består av tio polygoner. Det här är också ett spel som verkligen dominerade min tillvaro, trots att jag inte ägde det själv förrän långt senare. Förutom enstaka hackiga och ännu fulare 3D-spel på Amiga var det mitt första spel som verkligen visade vart framtiden var på väg.
Star Fox 2
Det var visserligen en glad överraskning att det här spelet äntligen fick släppas officiellt. Men jag har väldigt svårt att gilla det. Jag gillar inte att upplägget är mer komplicerat. Istället för rättframma actionbanor har det öppna omgivningar, och Super FX2-chipet är absolut inte i närheten av att kunna göra konceptet rättvisa. Jag gillar inte heller hela tower defense-grejen. En intressant kuriositet men inte mer.
Street Fighter II Turbo: Hyper Fighting
Ah, den gamla goda tiden när ”fler stjärnor” betydde ”mer fart” (på något konstigt sätt) vilket sedan också betydde ”bättre”. Jag minns att jag hade svårt att motivera att bränna över tusen kronor på att importera det här spelet, vilket också var ett klokt val när jag bara något år senare kunde köpa en nästan arkadperfekt version av Super Turbo.
Super Castlevania IV
Ännu en fantastisk klassiker. I efterhand betraktas det som en nerdummad version av Castlevania, men jag vill påpeka att de tidigare spelen var knappt spelbara. Det här spelet var åtminstone överkomligt, och de gångerna jag hade tillgång till en SNES brukade jag springa och hyra Super Castlevania IV och sakta traggla mig igenom det. Musiken är oförglömlig, och som en tidig SNES-titel gjorde spelet det väldigt svårt att bara vara en Amiga-ägare.
Super Ghouls’n Ghosts
Efter att ha spelat fyra varianter av Capcoms två människofientliga titlar på de här fyra minikonsolerna finns det inte så mycket mer att säga. Jag kan klara Dark Souls både framlänges och baklänges men Ghosts’n Goblins och Ghouls’n Ghosts får mig att gråta.
Super Mario Kart
Tvåspelarläget tillför en hel del, men annars är det tyvärr samma sak här som med F-Zero. Mode 7-skalad grafik i 256 gånger 224 pixlar uppskalat på 1920 gånger 1080 pixlar orsakad omedelbar ögonblödning.
Super Mario RPG
Det var det sista stora samarbetet mellan Square och Nintendo innan de gick skilda vägar, och ett Mario-spel dessutom. Inte konstigt att det hyllas. Men sisådär tjugofem år senare känns det inte alls lika storslaget. Som i Donkey Kong Country känns den lågupplösta förrenderade grafiken mest grötig, och det är ett ganska regelrätt rollspel trots en del finurliga idéer.
Super Mario World
En del av mig ville inte riktigt acceptera hur magnifikt det här spelet var, delvis för att jag inte hade en SNES. Visserligen så var ju Super Mario Bros 3 ett mästerverk som NES:en överhuvudtaget inte borde ha pallat med, så steget kändes inte så gigantiskt. Men efter att ha väntat i tre långa år på trean och sedan få det här året därpå kunde hypen aldrig komma i närheten. Det är dock ett mästerligt designat spel som i princip saknar svagheter.
Super Metroid
Ett av världens i särklass bästa spel, och precis lika bra 2020 som 1994. Mer behöver inte sägas.
Super Punch-Out!!
Det här är en egentligen en mer arkadtrogen konvertering av det ursprungliga spelet än en ren uppföljare, men utan någon större nostalgi för det har jag svårt att se charmen. De gigantiska tecknade karaktärerna känns dåligt animerade – som vanligt leder större detaljrikedom också till högre krav på animation. Med fler tekniker blir det också inte lika tydligt som originalet, men det kan i och för sig bero på att jag har spelat det otroligt mycket mindre.
Yoshi’s Island
När det här släpptes var det fortfarande legitimt att experimentera med uppföljare, och som uppföljare till Super Mario World är Yoshi’s Island mer experimentellt än de flesta. Fast jag är inte helt övertygad. Jag har spelat Yoshi betydligt mer i Smash Bros än här, men samma grundläggande spelkänsla leder till att han känns fladdrigare än Mario, och det där med att kasta ägg känns lite omständligt. Dock fortfarande ett extremt fantasifullt och kreativt spel med en helt egen design.
Ja, det var kanske uppenbart. Men det är inte en slump att SNES:en har flera av spelen som regelbundet utses till tidernas bästa. Trots att konsolen i praktiken, i Sverige, hade en kommersiell livstid mellan cirka 1992 och 1996, hann den få ohyggligt många klassiker (även om, om vi ska vara ärliga, många av de här spelen aldrig kom hit). Jag menar, Super Metroid, Super Mario World, Super Castlevania, A Link to the Past och Final Fantasy VI, och så Star Fox, Mega Man X och Yoshi’s Island som en liten extra bonus.
Visst saknas ett gäng klassiker, som jag pratat om tidigare. Men SNES Classic Mini är ändå i särklass bland de här retrokonsolerna. Att så många av spelen håller lika bra efter tjugofem år är ett tydligt bevis på dess kvalitet.
Jag testar Mega Drive Mini
Jag har äntligen fått tid att sätta mig ner med min japanska Mega Drive Mini och plöja mig igenom spelutbudet. Betygen är förstås satta utifrån hur mycket glädje jag har av dem idag, inte hur bra de var när de kom, och om jag sågar din barndomsfavorit så får du väl härja om det på Twitter eller nåt.
Alisia Dragoon
En tidig Game Arts-skjutare med ganska cool grafik och ett ösigt upplägg, men det är ruggigt svårt och om du förlorar så är det bara att börja om från början.
Assault Suit Leynos/Target Earth
Närmast ospelbart svårt mech-actionspel där det regnar fiender och attacker från första sekunden, och din ammunition räcker inte långt. Det har fått en remake och kanske är en klassiker i det dolda, men så mycket tid tänker jag inte ge det.
Beyond Oasis/Story of Thor
Ett sent och tämligen komplext actionrollspel med klara Zelda-vibbar, men ett mer intressant stridssystem. Möjligen är det lite för komplext för sitt eget bästa där varje knapp har minst två-tre funktioner, men det skapar också ett kul djup. Musiken är dock bedrövlig – vad gjorde Yuzo Koshiro egentligen? Med bättre ljud hade jag nog velat spela igenom hela, nu blir jag tyvärr snabbt less.
Castlevania Bloodlines
Ett stabilt sidosteg för serien som erbjöd två spelbara karaktärer och många coola grafiska effekter, och framför allt ett makalöst soundtrack av Michiru Yamane (hennes första i serien). Det kan inte mäta sig med fyran eller Rondo, men det är det inte många spel som kan.
Columns
Segas svar på Tetris innan de snubblade över Puyo Puyo, och … det är ganska segt och trist. Varianten med vertikala block har gjorts betydligt bättre. Den extremt trånga spelplanen gör också spelet väldigt stressigt så fort man kommer någon nivå upp, och man behöver spela helt utifrån hur nästkommande bit ser ut. Inte värt att lägga någon större tid på idag.
Comix Zone
Det var extremt imponerande när det släpptes – för konsolen åtminstone. Att springa runt i serierutor och banka monster var väldigt nyskapande och är väl egentligen fortfarande det, och det har en del charm än idag. Men det är lite för oförlåtande och kan vara frustrerande då energimätaren inte alls räcker långt.
Contra: Hard Corps
Jämfört med Contra III är det här ett spel som går på uppåttjack, och liksom Gunstar Heroes är det sanslöst ösigt. Problemet är att det också är sanslöst svårt, och de futtiga liven räcker inte långt. För två spelare som verkligen vill ha något att bita i är det dock fortfarande en höjdare.
Darius
Det här är faktiskt en nutida konvertering som aldrig släpptes på Mega Drive när det begav sig. Darius är snäppet snällare än de samtida Gradius och R-Type, men fortfarande ett ruggigt utmanande spel. Den här versionen är också välgjord med extremt smidig grafik och bra musik.
Dyna Brothers 2
Okej, det här är en av nackdelarna med att ha den japanska versionen. Det här är någon sorts strategi/basbyggarspel, helt på japanska. Nästa!
Dynamite Headdy
Ett av Treasures tidigare och mindre kända spel är ett intensivt och färgstarkt plattformsspel med en docka i huvudrollen. Med utbytbara huvuden finns det massvis med tillfällen till galna situationer och Treasures typiska bossfajter. Jag tycker inte riktigt att det håller lika bra som Gunstar Heroes, men visst är det fortfarande kul.
Game to Kanzume Otokuyou
En samling med spel som ursprungligen släpptes via Sega Channel, den tidiga modemtjänsten, och som därför är extremt simpla. De flesta är av typen ”mitt första tv-spel” och skulle gå att bygga i Dreams på tio minuter, men Flicky är ett gammalt och ganska kul Sega-spel som håller ett litet, litet tag i alla fall.
Ghouls’n Ghosts
Visst är det märkligt hur nostalgi fungerar. Jag minns hur min kompis körde det här spelet på sin splitternya Mega Drive, och det kändes makalöst snyggt. Så här cirka trettio år senare är det fult som stryk, och har förstås seriens traditionella supersvåra ospelbarhet som grund. Enbart för masochisterna.
Golden Axe
Det här var en superklassiker när det begav sig, och även om det inte har åldrats så jätteväl, så är det fortfarande fullt spelbart och underhållande en stund. Tyris Flare är också sannolikt den näst första kvinnliga spelhjältinnan jag träffade på, efter Samus.
Gunstar Heroes
Okej, nu snackar vi! Det här var Treasures genombrott och fortfarande ett briljant actionspel som går i tusen knyck från första sekunden. Det är också extremt tekniskt polerat, har bra musik och en oavbruten kavalkad av fantasifulla bossar och märkliga spelidéer. Väl värt en genomspelning än idag, särskilt om två spelare har tillfälle att samarbeta. Det är också betydligt mer överkomligt än det fullständigt sadistiska Contra.
Landstalker
Några år innan Story of Thor släpptes det här isometriska actionrollspelet, som visserligen känns ganska simpelt idag men som ändå är tämligen stabilt. Det ger mig bokstavligen idéer till vad som skulle gå att göra i Dreams, för vem som helst skulle kunna slänga ihop något liknande med moderna verktyg, men visst, det är lite charmigt.
Langrisser II
Det är lite komiskt att den engelska översatta menytexten pratar om spännande story, när spelet sedan är helt på japanska. Langrisser II är ett strategispel i stil med Fire Emblem och säkert jättebra, men alltså.
Lord Monarch
Och så gav oss Falcom det komplexa strategispelet Lord Monarch som, åtminstone i ett supertidigt skede, påminner om Civilization. Återigen helt på japanska. Nästa!
Mado Monogatari
Anar jag en viss anhopning av japanska titlar här? Det här är en dungeon crawler typ Eye of the Beholder, med gullig grafik, och helt på japanska.
Mega Man: The Wily Wars
En av konsolens stora överraskningar både då det först släpptes och när det dök upp i den här samlingen. Det var länge en eftersökt raritet och inte så konstigt, då det är en Super Mario Allstars-liknande samling med de tre första Mega Man-spelen i upphottade 16-bitarsversioner. Mekaniken är praktiskt taget orörd, och med små skillnader går det att spela precis som originalspelen. Även om det ursprungliga Mega Man 2 fortfarande är snäppet tajtare är det här fantastiskt kul, som omväxling om inte annat.
Monster World IV
Ett av konsolens senare titlar som dessutom aldrig översattes förrän 2012. Jag kan inte direkt säga att det är lika efterlängtat som Trials of Mana eller Star Fox 2 när det gäller exklusiva 16-bitarstitlar, men väldigt trevligt är det. Det är ett Metroidvania-aktigt spel med intressant mekanik som kretsar kring hjältinnans flygande husdjur, som går att använda för allt möjligt. Det är en tydlig föregångare till lättsammare spel som Shantae, och fortfarande väldigt spelbart. Det ska få en 3D-remake snart som ser horribel ut, men lyckligtvis finns ju originalet kvar.
M.U.S.H.A.
Ett oväntat spelbart vertikalt scrollande shoot’em up, med en rejäl mech som snabbt lastar på sig tunga extravapen. Jag brukar föredra vertikala shooters just eftersom de sällan bryr sig om omgivningar utan bara fokuserar på fiender i massor, och det här är inget undantag. PC Engine-minikonsolen är fullproppad med spel av den här typen men här känns det lite mer som något extra.
Party Quiz Mega Q
Ett frågesportsspel, på japanska. Förutom det automatiskt ospelbara i det, är detta en klassiker som bör få plats på en sån här samlingskonsol? När typ Sonic saknas?
Phantasy Star IV
Det här är en superklassiker som brukar nämnas i samma andetag som Final Fantasy VI, men åtminstone till en början har jag svårt att se det. Även om Alys är en tämligen cool hjältinna och spelet har en del coola nymodigheter som inställningsbara standardattacker och tjusiga bilder i mellansekvenserna, så känns det stelt och gammaldags på många andra sätt. Ljudet är också långt från Nobuo Uematsus eller Yasunori Mitsuda klassiska toner. Så jag fegar nog till med en trea på det här.
Powerball/Wrestleball
Kalla det vad du vill. Jag kallar det en ren och skär ripoff av Speedball, som helt saknar det spelets spelkänsla och grymma design. Och av inga mindre än Namco! Patetiskt!
Puyo Puyo 2
Skillnaden mellan det stela och trista Columns och det här, är att Puyo Puyo 2 är fullproppat med charm och har några små tillägg som gör blockstaplandet betydligt roligare, bland annat en smart mekanik för att stoppa fiendens blockattacker. Det påminner mig om Puzzle Bobble 2, och även om det inte är fullt lika genialt är det ändå riktigt trevligt.
Puzzle & Action: Tant-R
Bakom titeln döljer sig oväntat ett partyspel i stil med Wario Ware eller Bishi Bashi Special, med en rad enkla men rätt roliga minispel. Och det är baserat på Bonanza Bros, en av Segas mer obskyra klassiker. Det här är riktigt trevligt, men som vän av ordning måste jag bara undra: varför fick inte själva Bonanza Bros vara med?
Rent-A-Hero
Rent teoretiskt kan det här nog vara kul, men det är ytterligare en heljapansk titel med en massa rollspelsinslag, så …
Road Rash 2
Det är väldigt märkligt att Sega gjorde sig besväret att licensiera det här spelet av EA när man själva har så många klassiska racingspel. Road Rash 2 är relativt spelbart med tanke på hur urgammalt och primitivt det är, men särskilt kul är det inte i längden. Även om det händer betydligt mer på skärmen är det också bedrövlig framerate.
Shining Force
Ännu ett animeinspirerat rollspel, den här gången med strategistrider. Hade jag spelat det när det begav sig hade jag nog älskat det, även om det är fullproppat med troper. Nu känns det lite för gammalt för att vara värt besväret.
Slap Fight MD
Bakom det märkliga namnet gömmer sig ett stabilt vertikalt shoot’em up som använder samma uppgraderingssystem som i Gradius, där man får välja om man vill ha enklare grejer snabbt eller spara till något bättre. Stabilt men opersonligt.
Snow Bros
Förutom ovanstående som tillhörde deras specialitetgenre gjorde också Toaplan en del annat, som till exempel den här varianten på Bubble Bobbles enskärmsarkadspel. Snow Bros påminner mer om Parasol Stars i känsla, där man behöver kasta en massa snöattacker på fiender för att rulla in dem i snöbollar och sedan rulla dessa över skärmen. Det är fullt funktionsdugligt men opersonligt med ganska gräslig design.
Sonic the Hedgehog 2