Jag gillar taktiska rollspel, men jag tenderar att aldrig spela klart dem eftersom de brukar ta en miljon timmar. Den här gången kanske det blir av, för Tactics Ogre Reborn är fenomenalt. Och det är fascinerande, för det är ju faktiskt ursprungligen ett SNES-spel. Reborn är baserat på PSP-versionen (som släpptes när konsolen var död här), som var baserat på Playstation-versionen, som aldrig släpptes här, som var en uppdaterad version av SNES-spelet. Men i grunden är det fortfarande precis samma spel, med samma handling, samma karaktärer och samma strider. Och hade jag kunnat spela det när det begav sig, det vill säga 1995, så hade det förmodligen varit ett av mina favorit-SNES-spel genom tiderna.
Kategoriarkiv: Retro
Evercade firar fem år
Evercade har nu funnits i fem år, och har just nu 616 spel fördelade på en hel drös kassetter. Det firar man med fem nya utannonseringar.
Först ut är Roguecraft DX, en uppdaterad version av ett modernt Amiga-spel. Det är ensamt på sin kassett, det första sådana sedan Full Void, och då förväntar jag mig verkligen en riktig höjdare. Det släpps i augusti tillsammans med den första Neo-Geo-samlingen.
I september släpps sedan två Taito-samlingar. Det är lite, lite anmärkningsvärt eftersom Taito tidigare hörde till den exklusiva skaran (tillsammans med Capcom) som bara tillät sina spel inbyggda och inte som kassetter. Men själva spelen är inte så intressanta om man redan äger både en Taito Egret II Mini och Super Pocket-varianten: Taito Arcade 1 har Bubble Bobble, Space Invaders, The Legend of Kage, Growl, Don Doko Don, Chack’n Pop, Pirate Pete, Raimais och Colony 7, och bara det sistnämnda finns inte redan på dem. Taito Arcade 2 har sedan Operation Wolf, The New Zealand Story, Rastan, Elevator Action, Liquid Kids, Kiki Kaikai, Volfied, Alpine Ski och The Electric Yo-Yo, där de två sista är nya. Visserligen hade jag tänkt byta ut min Super Pocket, så det kanske vore bra att kunna köpa Bubble Bobble separat, men å andra sidan, behöver jag en tionde version av det spelet?
Evercade: Codemasters Collection 1
Eftersom EA numera äger Codemasters (och därmed Sensible Software) så kunde inte A500-gänget få in några av deras spel på sin maskin, och Evercade-kassetten slutade tillverkas i förtid. Var det värt att leta rätt på den för dubbla priset? Det finns ju ändå sjutton spel på den, inklusive några riktiga klassiker. Låt oss testa alltihop och se om det är värt att sörja vad som troligen blir EA:s nästa offer.
Bee 52
Jag vill minnas att Jeff Gerstmann var rätt brutal mot det här spelet i sin genomgång av samtliga NES-spel, men det är inte uselt. Menlöst, möjligen, men det har sin lilla charm. Det är ett shoot’em up där man flyger ett bi som ska samla på sig nektar, samtidigt som man skjuter vilt mot spindlar, gräshoppor, myror och annat otyg. Med en eskalerande arsenal värdig ett Cave-spel är det en ganska bisarr historia, men det är knappast värt att spela någon längre stund. 2/5
Ett år med Evercade: de bästa och sämsta kassetterna
På drygt ett år har det blivit väldigt mycket Evercade. Det inser jag när jag ser min stapel på 18 kassetter (snart 19), ungefär en tredjedel av alla som har släppts. Samtidigt är det ett väldigt samlarvänligt format, där varje kassett är så pass billig att det lätt blir ett impulsköp. ”Bara ett till”-faktorn är hög, och så går ju faktiskt spelen att sälja vidare. Nypriset är 250-300 kronor, och på Tradera kan du sälja de flesta spelen för 100-200 kronor, förutom enstaka titlar som stuckit iväg till runt 700. I praktiken kan vi nog inte räkna med att senare spel blir särskilt värdefulla. Som vanligt gällde det att ha hoppat på tåget innan det blev alldeles för populärt, och det var nog innan 2024. Jag ser dock lyckligtvis att intresset verkar högt, och Blaze fortsätter ju att prångla ut två kassetter inte riktigt varje månad men nästan.
Recension: Suikoden I&II HD Remaster
När jag spelade igenom Suikoden för ett antal år sedan, troligen på min Vita, var det fortfarande ett utmärkt spel. Men redan då kändes det gammalt. Och även om jag hade påbörjat en genomspelning av tvåan så hade jag inte kommit mig igenom det på sistone. Kunde det verkligen vara så att de här spelen hade åldrats?
Men när jag drar igång Suikoden i den här upphottade versionen känns det redan fräscht. Det beror till stor del på porträtten. När Junko Kawano ursprungligen ritade porträtten till Suikoden för ganska exakt trettio år sedan och de blev inscannade för att rymmas på några futtiga pixlar vardera på en lågupplöst Playstation-skärm gjorde det knappast någon glad. Visst, jag gillade porträtten redan då, och det var några av de första som pushade mig mot att anamma en anime-stil på det jag ritar, men det var väldigt mycket god vilja som behövdes för att se vad det skulle föreställa. Nu är allt omritat och knivskarpt, och jag förstår inte alls hur Kawano lyckades göra detta parallellt med Eiyuden Chronicle. Kanske förklarar det varför båda spelen blev försenade. Men utöver det blev varenda bakgrund omritad, och resultatet är utmärkt. Suikoden I hade ganska smetiga bakgrunder som kändes halvt förrenderade, men nu är de mycket bättre.
Neo-Geo-spel på Evercade
I år utökar Evercade sina samarbeten, och störst av dessa är SNK. I juli kommer den första kassetten: Neo-Geo Arcade 1. De sex spelen på den är av blandad kvalitet.
- Metal Slug är förstås alltid kul, även om det första spelet är lite sönderspelat.
- The King of Fighters 2000 är ett märkligt val, inte ett av de bästa men ändå helt okej.
- Shock Troopers är bra i största allmänhet.
- Magician Lord har jag spelat väldigt lite, men som plattformsspel är det lite ovanligare i sammanhanget.
- Sengoku är ganska medelmåttigt, men okej beat’em up.
- Ironclad är mig totalt okänt, då det enbart släpptes på Neo-Geo CD. Det har konverterats till andra format, men originalet kostar fortfarande över 15 000 kr.
Men i samma veva kommer det också en ny Super Pocket, alltså en bärbar minikonsol med 14 inbyggda spel. Eftersom jag har spelat mig ganska less på min Taito-version, så känns det lockande att byta. Här är det ännu fler udda men spännande spel.
- Alpha Mission 2
- Blazing Star – ska vara det bästa shoot’em up:et på formatet
- Fatal Fury Special
- King of the Monsters 2
- Last Resort
- Metal Slug X – ett av de bästa i serien
- Mutation Nation
- Over Top – isometrisk racing
- Samurai Shodown 2 – det bästa i serien, om än uttjatat
- Sengoku 3 – troligen det bästa beat’em up:et på formatet
- Shock Troopers 2nd Squad
- Soccer Brawl
- The Last Blade – inte lika bra som tvåan men inte heller lika uttjatat
- Top Hunter – kul plattformsspel
Rent spontant känns det som den starkaste varianten, trots att det saknar Bubble Bobble och Puzzle Bobble.
Nästa minikonsol blir en fullstor Amiga 1200
Retro Games har precis berättat att deras nästa minikonsol blivit försenad på grund av produktionsproblem, men att det kommer att bli en Amiga 1200 i full skala. Och det finns väl en viss logik i det. De släppte tidigare en mini-Commodore 64 som saknade tangentbord, och sedan en fullstor version. Och så släppte de en mini-Amiga 500. Och lyckligtvis blir det ingen fullstor version av den, för den är ett gigantiskt stycke plast.
Amiga 1200 är betydligt mindre och kompaktare, men ändå väldigt stor. Det kommer att behövas väldigt mycket strategiskt placerade vikter för att den nya ”The A1200” inte ska fladdra iväg i vinden.
Evercade: Data East Arcade 2
B-Wings
Det här tidiga shoot’em up:et från 1984 har inget med Star Wars att göra. Det verkar ha ett ganska smart system där man bygger upp sitt skepp med nya delar, men tyvärr är det ohyggligt svårt att komma någonvart. Det går också att dyka ner på ett lägre plan, men det hela är alldeles för oöverskådligt. 1/5
Crude Buster
Året är 2030. Efter att New York förstördes i en kärnvapenattack för tjugo år sedan har ruinerna styrts av ett gäng beväpnat med futuristiska vapen och muterade monster: Big Valley. Men nu är det dags att skicka in två biffiga typer som kan spöa alla: Crude Busters. Handlingen är sensationellt ostig och spelet är ungefär likaså. Det är ett beat’em up, men istället för det typiska perspektivet är det här rakt från sidan. Spelkontrollen är extremt styltig, men Crude Buster får mycket charm av att nästan allt går att plocka upp och slåss med eller kasta – lyktstolpar, tunnor med radioaktivt avfall, övergivna bilar och förstås själva fienderna. Det är macho-pucko på ett sätt som får Duke Nukem att framstå som höjden av självmedveten coolhet, och värt att spela om inte annat för att påminna sig om att på 90-talet tyckte man faktiskt att sånt här var asballt. 2/5
Evercade: Toaplan Arcade 4
Även om det redan finns tre Toaplan-samlingar, så var det minst sagt oväntat att del 3 och 4 skulle släppas inom bara några veckor från varandra. Den här fjärde utgåvan innehåller ännu fler mer blandade spel, men också några till av Toaplans klassiska shoot’em ups.
Dogyuun
Dogyuun är ett typiskt sådant. Det släpptes parallellt med Truxton II, och det har samma sorts detaljerade grafik och kreativa bossar. Faktum är att det känns ännu lite coolare, och faktiskt lite mer lättillgängligt än till och med Vimana som var tänkt att vara lite enklare. Det har visserligen också checkpoints, men fiendernas rörelsemönster och skott känns lite mer överkomliga i det här spelet. Annars är det tämligen rättframt: skifta mellan fyra olika vapen genom att plocka upp uppgraderingar i rätt färg, och samla på dig tillfälliga smartbombs som gör enormt mycket skada i rätt ögonblick. Det här är inte ett spel jag har hört talas om förut, men det känns som en bortglömd klassiker. 3/5
Evercade: Toaplan Arcade 3
Jag har lyckats ignorera de första två Toaplan-samlingarna. Min erfarenhet säger mig att de äldre spelen inte passar mig – de är sådär gammaldags omöjliga och inte ens genom att stoppa in ett oändligt antal virtuella femkronor kommer jag vidare. I den här samlingen finns dock flera av Toaplans senare spel, strax innan de splittrades till ett flertal klassiska utvecklare som Cave, så det borde vara spel som jag har lättare att uppskatta.
Batsugun och Batsugun: Special Version
Vi börjar starkt med de här två titlarna, som i princip är samma spel i grunden. Special Version är aningen mer förlåtande men går också att spela igenom flera gånger på raken med nya varianter, vilket gör det till den egentliga enda versionen man behöver. Det här var det första bullet hell-shoot’em up:et, och mycket av det som senare skulle prägla Caves fantastiska shmups fanns redan här. Jag testade nyligen konverteringen av Saturn-spelet, som i sin tur samlade båda de här varianterna. Saturn-versionen var egentligen snäppet bättre, och rensade bort en del slowdown. Eftersom det här är arkadutgåvorna så är det bitvis småhackigt vilket är lite störande, som om spelet går i 59 fps. Men det är fortfarande ett riktigt bra spel, och det har i princip inte åldrats på 30 år. Även om jag föredrar en del av Caves titlar så är detta en sann fröjd. Och även om du kan nöta dig igenom spelet genom att bara stoppa in nya låtsaspengar, så är det en gigantisk utmaning att lära sig att klara det på en enda femkrona. Det fungerar också tekniskt sett lika bra till Super Pocket, men där blir den pyttelilla skärmen en begränsning, det är helt enkelt svårt att se alla skott i tid. Där tror jag dock att Evercade EXP har en stor fördel eftersom man kan spela spelen i vertikalt läge. Det skulle jag också rekommendera till detta spel. 4/5