Jag gillar taktiska rollspel, men jag tenderar att aldrig spela klart dem eftersom de brukar ta en miljon timmar. Den här gången kanske det blir av, för Tactics Ogre Reborn är fenomenalt. Och det är fascinerande, för det är ju faktiskt ursprungligen ett SNES-spel. Reborn är baserat på PSP-versionen (som släpptes när konsolen var död här), som var baserat på Playstation-versionen, som aldrig släpptes här, som var en uppdaterad version av SNES-spelet. Men i grunden är det fortfarande precis samma spel, med samma handling, samma karaktärer och samma strider. Och hade jag kunnat spela det när det begav sig, det vill säga 1995, så hade det förmodligen varit ett av mina favorit-SNES-spel genom tiderna.
Jag valde egentligen mellan tre spel: Triangle Strategy och Unicorn Overlord är ju också populära. Men jag är glad att jag valde originalet. Det har ohyggliga mängder djup med tonvis av olika enheter att välja på, tonvis av vapen, möjlighet att rekrytera monster, möjlighet att uppgradera vapen, och varenda enhet går ju förstås också att justera i detalj om du till exempel vill ha en krigare som fokuserar på tunga tvåhandsvapen eller klassisk svärd och sköld eller kanske en kombination med pilbåge för mer flexibilitet.
Sen är handlingen också oväntat bra. Det här var Yasumi Matsunos andra spel, och redan då hade han samma känsla för dialog och komplexa historier. Handlingen är inte heller förutbestämd: beroende på dina val blir resultatet helt annorlunda. Spelet är proppfullt med karaktärer och allihop är förstås beskrivna i detalj. Matsuno var också ett gigantiskt Queen-fan, vilket visar på god smak. Tactics Ogre kommer ju från Ogre Battle, som hade undertiteln March of the Black Queen. Det här spelet har motsvarande undertitel Let Us Cling Together.
På ett sätt är det här också en föregångare till Final Fantasy XII, även om det inte utspelar sig i Ivalice. Karaktärerna är designade av Akihiko Yoshida, och är ordentligt uppfräschade i de moderna versionerna men fortfarande i hans typiska stil som vi känner igen från Vagrant Story och Final Fantasy Tactics. Och musiken, som är ohyggligt bra, komponerades av Hitoshi Sakamoto. Jag har aldrig riktigt noterat vad han har gjort, men han är överallt. Bloody Roar, Radiant Silvergun, Final Fantasy Tactics, Armed Police Batrider, Vagrant Story, Legaia 2, Gradius V, Grim Grimoire, Odin Sphere, Valkyria Chronicles-serien, Final Fantasy XII, Dragon’s Crown… mannen är ju en legend! På så sätt är Tactics Ogre, lämpligt nog, lite som Queen II – ett tidigt verk som visar att alla inblandade hade fantastisk talang redan från början.
Jag har ingen aning om hur långt det här spelet är. Jag är en bra bit in i kapitel fyra och handlingen börjar reda upp sig, men samtidigt öppnades just två stora (valfria?) dungeons att utforska, så det finns nog mycket kvar att göra. Jag vet inte om det kommer att bli jobbigt svårt, men hittills är det precis lagom. Jag har varit rätt noggrann med att hålla alla karaktärer uppdaterade, men framför allt inte bytt ut en massa vapen bara för att de nya gör lite mer skada. Det är nämligen väldigt viktigt att använda statusar som poison och silence. Det är kanske den enda bristen, att de gör så stor skillnad i striderna att det blir svårt att spela på andra sätt. Men förutom det är detta ett mästerligt strategirollspel som må vara trettio år gammalt men knappt har åldrats en dag.