Kategoriarkiv: Retro

Taito Egret II Mini är läskigt lockande

Jag har lyckats hålla mig från att köpa ett miniarkadspel. Det börjar finnas extremt många nu, allt från separata joysticks med inbyggda spel (Neo-Geo och Capcom till exempel), till aningen nerskalade fristående spel som Arcade1UP, till den senaste raden av miniatyrkabinett med SNK:s mini-MVS och Segas Astro City. Sega har också ett till Astro City på gång i höst med fokus på shoot’em ups (något jag dock insett mina begränsningar i, efter PC Engine-samlingen). Lyckligtvis har de flesta haft någon irriterande brist. Taitos nya kabb Egret II Mini är dock närmast hittills. Jag går in på japanska Amazon och kikar gång på gång, och sen kommer jag på mig själv och stänger fliken. ... Läs hela texten

Konami förväntar sig för mycket av mig

Häromåret öppnade Konami en prylbutik för diverse licensierat krafs baserat på sina klassiska titlar. Jag var inte starkare än att jag var tvungen att handla lite. Det blev en dekorativ Symphony of the Night-kudde (som jag aldrig har använt till något), två trevliga t-shirts och en Suikoden-mössa (som jag använder regelbundet). Men priset var sanslöst högt och till råga på allt så skickades de tre typerna av grejer från tre ställen, så jag fick tre paket och därmed förstås också tredubbel importavgift från vårt älskade Postnord. Så mitt fanboy-krafs blev extremt dyrt till slut. För att strö salt i såren så utannonserade Konami en rea bara veckan efter. Tack för den. ... Läs hela texten

Recension: SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash

För tjugotre år sedan hände det omöjliga: spelvärldens största ärkerivaler, de två Osaka-baserade 2D-fightingmästarna Capcom och SNK, gjorde plötsligt gemensam sak och inledde några år av intensivt samarbete. Det första resultatet var SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash (stavningen på den titeln varierar dock till och med på omslaget) till SNK:s bärbara Neo-Geo Pocket Color. Upplägget var uppenbart inspirerat av Pokemon, där man får välja en av två generiska ungdomar som ska tävla mot andra för att bli den allra bästa och samla dem alla. Det finns också två versioner (SNK och Capcom, förstås) med lite olika startuppsättningar och perspektiv. Men istället för att tränga in Ryu och Mai i någon sorts bollar (vilket i och för sig hade varit underhållande) handlar det om ett fiktivt kortspel i ett någorlunda fiktivt Osaka där alla dyrkar SNK och Capcom. ... Läs hela texten

The A500 Mini närmar sig

Så det visar sig att den kompletta listan spel var rent önsketänkande. Den senaste tiden har teamet bakom mini-Amigan utannonserat en rad nya spel som mestadels inte stämmer med vad som föreslogs. Project X och Qwak är de enda som matchade, och det kan nog vara ett sammanträffande och inte så osannolikt eftersom Team 17 är med på tåget.

Men nu är det bara tre platser kvar och många klassiker som saknas. Moonstone, Cannon Fodder och Turrican 2 skulle verkligen tillföra mycket, för att inte tala om Pinball Fantasies eller Lemmings. Men jag tror också att man behöver vara realistisk. Med tanke på att Factor 5 säljer en Turrican-samling lär de inte ge bort Turrican 2 hit, och spel som Super Stardust och Lemmings tillhör ju numera Sony, medan Sensible Soccer, Mega-Lo-Mania och Cannon Fodder numera ägs av EA, vilket säkert komplicerar saken. ... Läs hela texten

Mer om The A500 Mini

Nu går det att förboka The A500 Mini på svenska sajter, och jag har förstås lagt min bokning redan. Den här lilla burken är extremt lovande och kommer alltså även att stödja egna filer, vilket gör att jag kommer att digitalisera hela mitt gamla bibliotek och stoppa in. Men de medföljande spelen är förstås också viktiga, och ett obekräftat rykte säger att detta blir de 25 spelen:

Alien Breed 3D
Alien Breed SE’92
Arcade Pool
Another World
ATR: All-terrain Racing
Battle Chess
Cadaver
Cannon Fodder
Gods
Kick Off 2
Mego lo Mania
Moonstone: A Hard Days Knight
Pinball Dreams
Project-X SE’93
Qwak
Simon the Sorcerer
Slam-Tilt
Speedball 2: Brutal Deluxe
Super Cars II
SuperFrog
Super Stardust
The Chaos Engine
Worms: The Director’s Cut
Zool: Ninja Of The ’nth Dimension ... Läs hela texten

Amiga 500 Mini släpps nästa år

Ja! Äntligen har A500 Mini blivit officiellt bekräftad efter antydningar på teamets hemsida. Det är en liten kompakt version som har en separat mus och handkontroll, samt möjlighet att koppla in ett externt tangentbord. Den kommer att ha 25 spel, varav de första 12 är utannonserade:

Alien Breed 3D
Another World
ATR: All Terrain Racing
Battle Chess
Cadaver
Kick Off 2
Pinball Dreams
Simon The Sorcerer
Speedball 2: Brutal Deluxe
The Chaos Engine
Worms: The Director’s Cut
Zool: Ninja Of The ’nth Dimension ... Läs hela texten

Capcoms splittrade nostalgi

Jag skrev tidigare om hur i princip alla Neo-Geo-spel går att få tag på – om man köper dem separat på Switch eller Xbox. Samtidigt finns det just nu tre olika separata Neo-Geo-maskiner som var och en har en uppsättning spel, men definitivt inte alla. Så vilken du än köper i slutändan så kommer du att sakna en massa. Och för mig blir då istället valet att inte köpa någon.

Capcom börjar ha samma problem med för många separata utgåvor av ungefär samma arkadspel. Låt oss se: ... Läs hela texten

Spela Amiga idag

Amigan var en fantastisk burk när det begav sig, och som den nya Turrican-samlingen visade med all önskvärd tydlighet är många av spelen fortfarande fullt spelbara. Till skillnad från många andra 16-bitarsformat har inte Amigan fått en mini-version (än, mer om det längre ner), men väldigt många av spelen finns faktiskt att få tag på i moderna nyversioner. Du får alltså leta runt lite, men många Amiga-höjdare går att få tag på.

På Steam hittar du massvis av konverterade titlar. Hur väl de fungerar vågar jag inte kommentera, men troligen används någon Amiga-emulator. Cinemaware Anthology är ett fett paket som inkluderar klassiker som Defender of the Crown, It Came From The Desert och Wings! Vill du enbart köpa Wings så finns också en separat remastrad version. Bitmap Brothers har också släpps några av sina titlar som Chaos Engine och Speedball 2. Gillar du Lucasarts gamla äventyrsspel finns de flesta, inklusive Amiga-spelen Monkey Island 1&2, Loom och Zak McKracken. I samma genre finns även Simon the Sorcerer, dock troligen den snyggare PC-versionen, men ändå. Även en del mer udda spel som Battle Chess, Prehistorik och Titus the Fox finns nyutgivna på Steam. ... Läs hela texten

Turrican Flashback

After famously crashing and burning with Lair on Playstation 3 and having a bunch of promising games cancelled, Factor 5 is finally back, or at least sort of. They’re releasing a set of ports of their classic Turrican games, but in a complicated way. Two physical limited editions are collecting all five main games (Turrican, Turrican 2, Turrican 3/Mega Turrican, Super Turrican and Super Turrican 2) plus variations, but the downloadable Turrican Flashback collection only features the first four. Even though I’m a big fan, I was a bit annoyed by this setup, but eventually bought it to show my support if nothing else. While I dislike the ”release old game to see if there’s any interest” thing, I do want a new Turrican. But hey, why not do a Kickstarter like everyone else? ... Läs hela texten

Recension: SNK vs Capcom: The Match of the Millennium

svc01

Lite sammanhang först. Numera går det att få hyfsat respektabla portningar av alla tänkbara fightingspel till bärbart format, och fullständigt perfekta emuleringar av en del riktiga klassiker. Men så har det inte alltid varit. Under hela Game Boy-eran var bärbara fightingspel ett skämt, på spelarens bekostnad. Att spela Street Fighter II till Game Boy, eller för den delen Mortal Kombat II till Game Gear, var fullständigt meningslöst. I bästa fall var kontrollen inte fullständigt trasig, i sämsta fall gick det knappt att se vilka tolv gulgröna pixlar som skulle föreställa Chun-Li.

SNK vs Capcom: The Match of the Millennium var därför minst sagt revolutionerande när det släpptes 1999. SNK hade värmt upp med en rad nytolkningar av sina klassiska spel till Neo Geo Pocket Color, denna magnifika lilla burk, men när de inledde sitt fullständigt otänkbara samarbete med Capcom satsade de verkligen allt, och det här var så trippel-A som ett spel kunde bli på det formatet. Men hur håller det 22 år senare?

Spelkänslan är förstås det viktigaste. Neo Geo Pocket Color hade världens kanske fortfarande bästa mikrojoystick, som ingen sedan dess har lyckats imitera. Den gjorde det extremt enkelt att trycka in superattacker och göra långa kombinationer, delvis förstås tack vare en väldigt generös spelmotor men också på grund av den sanslösa precisionen. Och i konverteringen till Switch kommer man inte ifrån att spelkontrollen blir mycket, mycket sämre. Styrkorset fungerar hjälpligt och jag kan faktiskt få till både dubbelkvartscirklar, helvarv och diverse SNK-kringlor, men det är inte varje gång. Använder man istället analogspaken känns det aningen som på Pocket Color, fast som om spaken hade varit nästan avbruten. Resultatet är ett spel som visserligen har samma sköna spelkänsla men som tappar den perfekta kontrollen.

Med det sagt så finns det ändå en hel del att utforska. Det huvudsakliga läget är en kort story som också den är oväntat påkostad, med variationer beroende på om du spelar en SNK- eller Capcom-figur. Mellan striderna blir det korta sekvenser med charmigt tafflig engelska, och man får möta alla tänkbara konstellationer av fiender. Du kan själv välja om du vill spela med en ensam figur, med två i tag team eller med tre i klassiskt King of Fighters-läge. Det finns också tre former av supermätare, lite som det senare Capcom vs SNK 2:s ”grooves”. Det kulminerar med en brutal strid mot Bison och Geese, för att sedan, om du har skött dig bra, en final mot Evil Ryu eller Orochi Iori.

Allt eftersom du spelar låser du sedan upp nya karaktärer, och det fullständiga utbudet är smått strålande. Förutom de vanliga misstänkta som Kyo, Iori, Mai, Terry, Ryu, Ken, Zangief och Chun-Li, så hittar vi också roliga favoriter som Leona, BB Hood och Akari. Totalt finns 26 spelbara karaktärer, så redan där finns mycket att pyssla med. Jag uppskattar också smådetaljer som att många har specifika dialoger med varandra och att det går att sätta namn på sina egna favoritteam.

Men spelet hade också ett väldigt påkostat sidoläge där Rimururu respektive Karin leder dig igenom olika specialtävlingar, som antingen består i att besegra vanliga motståndare eller att spela ett av fyra minispel. Här hittar vi dels Metal Slug-gänget som får skjuta Mars-folk, dels Felicia i ett DDR-inspirerat musikspel, dels Jubei Yagyu som ska hugga bambu, och så Ghosts’n Goblins-Arthur som ska samla skatter utan att hoppa på Red Arremer. Komplexiteten är visserligen ungefär på Game & Watch-nivå, men det är ändå lite beroendeframkallande och jag minns att jag ägnade hela sommaren 2000 åt det här. Inte nog med äran, du vinner också poäng som låser upp ytterligare superattacker åt varje karaktär.

En automatisk brist med bärbara fightingspel, förutom att de alltså oftast var värdelösa, var att det var väldigt svårt att hitta en verklig motspelare. Jag minns att jag faktiskt lyckades arrangera några matcher, under en spelträff i Stockholm. I den här versionen har man faktiskt lagt ner lite arbete, och om du har två handkontroller inkopplade och väljer Versus-läget så öppnas helt enkelt två fönster, som om du hade två Neo Geo Pocket Color bredvid varandra. Ännu roligare, om du spelar direkt på konsolen så kan ni sitta på varsin sida och ha en egen skärm, som om det var en cocktail-arkad. Nu är det väl inte optimalt just nu att träffas och spela, men ändå.

Utöver den finessen är det en ganska enkel emulering. Du kan välja bakgrund från ett antal olika Neo Geo Pocket-färger, och jag körde förstås på den silvriga som jag själv hade (tillsammans med en genomskinlig och, vill jag minnas, en blå kamouflagefärgad). Det går också att zooma fritt, men jag känner att spelets pixlar inte riktigt mår bra av fullskärmsläget. Det finns också en rätt sjysst simulering av originalskärmens struktur. Lyckligtvis simuleras inte skärmens brist på belysning.

Det är alltså en rätt sjysst konvertering av ett fenomenalt spel, som dock lider en hel del av spelkontrollen. I efterhand är det lätt att glömma hur vansinnigt långt före sin tid det här var. Det dröjde ytterligare tre år, till den strålande konverteringen av Street Fighter Alpha 3 till Game Boy Advance, innan det ens var någon poäng med att spela bärbara fightingspel på något annat än SNK:s format, och sen tog det några år till innan vi fick en stabil version till PSP också. Och med all respekt till de spelen, så kom de aldrig i närheten av det här spelets charm, variation och perfekta spelkänsla. Men så här långt senare är det mest bara en kul kuriositet.

Det mest intressanta idag är väl att SNK och Capcom lyckats komma överens igen, vilket bådar gott inför framtiden. De båda SNK vs Capcom: Cardfighters-spelen har troligen åldrats ännu bättre än det här och skulle vara precis lika bra idag om de släpptes på nytt – Cardfighters 2 översattes ju aldrig när det begav sig. Att båda företagen har utannonseringar kvar i sina respektive fightingserier innebär också att vi skulle kunna få några extremt oväntade gästspel. Och kanske, kanske, kanske, kan det en dag bli tal om Capcom vs SNK 3.