Hasbro har gått från klarhet till klarhet med först Combiner Wars och sen Titans Return när det gäller att återskapa båda kända och totalt bortglömda klassiska figurer. Nästa serie blir Power of the Primes och här blir det lite av varje. Både kombinationsteam som i Combiner Wars och separata småfigurer som blir tillbehör. Jag skymtar till och med småfigurer som stoppas in i rustningar som sen blir vapen – en kombination av Pretenders och Targetmasters. Sedan tidigare har radarparet Darkwing och Dreadwind varit på gång och nu på Hascon bekräftades en massa till, inklusive en ny Optimus Prime och de första två från kombinationsgruppen Terrorcons, nämligen Hun-Grrr och Rippersnapper.
Sarah Alainn släpper filmalbum
Sarah Alainn är redan på väg att släppa sin femte skiva, Cinema Music. Det är lustigt det här med parallellen till Sofia Källgren, som har en liknande stil och som tidigare släppte Cinema Paradiso som dessutom innehöll två av samma låtar (titelspåret och ”Now We Are Free”). Sarah har ju också tidigare gjort ”Prayer” som också fanns där.
Det är delvis befintliga låtar. ”Kimi o Nosete”, ”Let It Go” och ”Shadows of Time” finns på tidigare album. Skillnaden lär bli att de här är inspelade med symfoniorkester. Jag är också extremt sugen på att få höra hennes tolkningar av Lea Salongas klassiska ”On My Own”, Celine Dions ”Beauty and the Beast” (som även här är en duett med Peabo Bryson) och Whitney Houstons ”Always Love You”. Det är bokstavligen några av tidernas största sångerskor hon försöker matcha här.
Transformers Titans Return: Overlord
I början av nittiotalet var Transformers första storhetstid över, och utbudet började spreta rejält. I USA hade det dalat snabbare och många sena G1-figurer kom överhuvudtaget inte dit. I Europa fanns intresset dock kvar ett tag till, kanske tack vare den utmärkta serietidningen som gick till 1991. På baksidan av de sista numret fick vi reklam för udda figurer men också en gigantisk gestalt, Overlord. Han var en Powermaster, som den nya Optimus Prime, men hade TVÅ motorer som förvandlades till småfigurer, och själv blev han både två fordon och en bas. Men han dök upp för sent för att vara med i någon sorts media.

Recension: Warriors All-Stars
Det här är egentligen ett ganska märkligt spel. Konceptet är att en massa figurer från Dynasty Warriors, Samurai Warriors och andra Koei Tecmo-spel möts och gör det de kan bäst, det vill säga slåss mot varandra och tusen ansiktslösa trupper. I Warriors Orochi 3 finns det enligt uppgift 145 spelbara karaktärer, inklusive gäster som Jeanne d’Arc (via Bladestorm), Momiji från Dead or Alive och, av någon bisarr anledning, Sophitia Alexandra. Så därför känns Warriors All-Stars som ett ganska stort kliv bakåt, även om det blandar om ännu mer.
Review of Figuarts Rashid
I didn’t care much for the initial two figures in the new Figuarts Street Fighter line, even though they were well made. Ryu and Chun-Li already have hundreds of figures between them (well, arguably Chun-Li has that herself) and they’re not really favourites. Third one out was Cammy and I don’t care too much for her either. It was very unexpected to see Rashid there, however. Unexpected and very welcome. Ever since the beta, I’ve been enjoying playing with this carefree Emirati playboy, using his devastating kicks and spinning attacks. It was also great to see him take a big role in the story mode. But I wouldn’t have guessed that he would get such a prominent figure so soon.
Sanslös filmauktion på gång
Sitter du på några tiotusentals kronor, eller kanske ännu mer, som du absolut inte vet vad du ska göra av? Känner du ett behov av att äga ett stycke filmhistoria? Då har Prop Store något för dig! Om nitton dagar hålls en jätteauktion med massvis av exklusiva, äkta prylar direkt från några av tidernas största filmer och tv-serier. Jag bläddrade genom katalogen och hittade exempelvis:
* Peter Venkmans Ghostbusters-overall
* Häxmästarens från Angmar krona
* Trinitys trenchcoat från The Matrix
* Datas jacka från The Goonies (lite liten för mig, annars hade jag banne mig blåst hela besparingarna!)
* Omslaget till sportjournalen från Back to the Future 2
* Den franske riddarens hjälm från Monty Python and the Holy Grail
* Jules plånbok från Pulp Fiction
* Robocop 2-dräkten
* Scarface-målningen (inklusive skotthål)
* Storyboards från A New Hope
* C3PO:s mask
* Y-Wing-modell
* Thors Mjölner
* Magnetos hjälm
* Star Lords mask
* Catwomans (tv-seriens) dräkt
* Jokerns dräkt från 1989-filmen
* Conans svärd
* Jeff Goldblums öra från The Fly

Recension: Superhot VR
Har du någon gång spelat laser tag i något underhållningskomplex? Du vet, en mörklagd lokal, neonljus och rök, och så den där ohyggliga värken i vadmusklerna dagen efter, eftersom man normalt inte är van vid att kommandohuka bakom hinder, åtminstone inte i verkligheten.
Den upplevelsen är kanske den närmaste jämförelsen jag har till att spela Superhot VR, men man skulle lika gärna kunna jämföra det med att hamna mitt i de mest intensiva actionscenerna i en rad filmer. Superhot VR följer samma grundläggande koncept som det ordinarie spelet men är helt och hållet anpassat till förutsättningarna i VR. Tiden rör sig bara när du gör det, men du kan bara använda det som finns i närheten. Därför finns det inga analoga rörelser – spelet kräver och är helt beroende av Move-kontrollerna. En annan sak det kräver är utrymme, ju mer desto bättre. Även om du generellt är stationär så följer spelet alla rörelser du kan utföra framför kameran och du behöver ofta huka dig undan skott, helst utan att välta soffbordet.
Inte illa Menat
Jag har inte riktigt fastnat för någon av nykomlingarna i säsong två av Street Fighter V, men kanske beror det mest på att jag inte har hunnit spela så mycket. Akuma är Akuma. Kolin är faktiskt roligare än vad jag trodde, men måste absolut spelas med hennes originalkostym istället för pälskappan. Ed är inte alls min grej, men coolt att han fungerar som en Tekken-figur. Och så Abigail, som är stor och korkad och märklig, men betydligt mer personlighetsfylld än vad det verkade först.
Det allra största Legot
Ja, och så var den officiellt utannonserad. Ryktena började bli löjligt detaljerade och häromdagen läckte några bilder efter en annars extremt tajt hajpperiod. Men nu kan vi alltså konstatera att Lego firar fyrtioårsjubiléet för Star Wars med sitt största bygge någonsin, till det högsta priset någonsin.
Den nya Millennium Falcon verkar vara generellt i samma storleksordning som den gamla, men eftersom den kostade 30.000 kronor har jag ingen här att jämföra med. Givetvis är utsidan mycket mer detaljerad tack vare dels många fler bitar och dels många nya bitar. Den här är ytterligare tvåtusen bitar större än föregångaren och det mesta har hamnat på utsidan men det finns också två mindre interiörer med dels en korridor och dels rastrummet med det där spelbrädet. Och så förstås cockpit, som den här gången har specialtryckta kupoldelar istället för att bara ringa in framrutan med pinnar.
En första bild med Intuos Pro
Efter att ha ritat så mycket på sistone blev jag inspirerad att ta nästa steg, bort från min urgamla Wacom-platta som jag tror var en Volito. Så jag köpte mig en rejäl uppgradering: Wacom Intuos Pro (medelstorleken). Efter en hyfsat smidig installation har jag inte egentligen testat några riktiga ritverktyg av den högre klassen. Troligen skaffar jag mig Painter Essentials till att börja med. Men jag tänkte jämföra med mitt gamla Photoshop utan att trimma in pennan särskilt mycket.
Jag kan konstatera att det är mycket lättare att dra hyfsat raka, jämna linjer. Jag behöver inte heller trycka särskilt hårt, vilket var det största problemet med den gamla. Så med enklast möjliga medel provade jag att färglägga en av mina oanvända bilder och förutom att linjerna ser alldeles för homogena ut så är jag nöjd hittills. Det gick överlag mycket snabbare än förut att färglägga också. Jag tror att jag och min Intuos kommer att bli väldigt goda vänner …