Ready Player One var rutten

Någonstans på ytan skulle man väl kunna tro att Steven Spielbergs Ready Player One, baserad på en bok av Ernest Kline, skulle vara något för mig. I en framtida dystopi (som egentligen inte är så värst dystopisk, jag har sett värre) lever alla mestadels i en virtuell verklighet där den största sysselsättningen, förutom att spela FPS och få folk att explodera i kaskader av mynt, för, ni vet, tv-spel, är att samla ledtrådar baserade på nördtrivia för att hitta skatten som VR-världens skapare gömde. Fast när jag försökte läsa boken klarade jag inte mer än fem sidor innan jag höll på att kräkas av alla popkulturreferenser. Kommer du ihåg Donkey Kong? Alltså, Duran Duran alltså. Michael Jackson, ooooh. Atari 2600. Nu kom jag alltså inte längre, men även med historien som film kände jag att jag ville lämna salongen efter den första halvtimmen eller så. Det var också ungefär där filmen slutade att förklara precis hur filmens värld fungerade med en seg berättarröst.

Ready Player One känns som en blandning av Tron, Avatar, The Matrix och Microsofts samtliga Xbox-konferenser någonsin. Det första problemet är att karaktärsdesignen är usel med doft av tidigt tvåtusental. Huvudpersonens avatar, som vi får följa i större delen av filmen, hade kunnat vara hämtad ur Jet Force Gemini eller varför inte Azurik, Kakuto Chojin eller Sudeki. Detsamma gäller den här filmens Trinity, en grrrl-gamer som mycket väl hade kunnat heta VelocityGirl om Microsoft faktiskt hade haft kontroll över manus. Det gör det väldigt svårt att engagera sig – att skådespelarna är medelmåttiga i bästa fall och att dialogen ibland närmar sig Star Wars-prequelnivå gör inte saken bättre. Och det har samma sorts selektiva Phil Spencer-nostalgi där Atari 2600 var coolt, Xbox är coolt och … däremellan hände väl ingenting? Rare gjorde några spel, typ.

Sen är hela handlingen fylld med gigantiska luckor. Jag brukar kunna ha överseende med mycket, men här är det stenkorkat. För det första fungerar inte VR-logiken, alls. En del använder löpband för att röra sig fritt, okej. Men andra står och hoppar runt i sina vardagsrum, medan andra kutar fritt på gatorna (wtf?). För någon som faktiskt använt VR och vält ut ett glas vatten när jag sträckte mig efter en skattkista, nej. Nej, det går inte. Eller en sån sak som när en grupp av Det Onda Företagets VR-trupper blir utslagna efter att ha kutat runt en massa så står de alltid precis relativt till varandra som i spelet. Och vem i hela friden kom på en force feedback-dräkt som faktiskt skadar dig? Och hur kan någon falla eller flyga när VR-världen följer deras rörelser och de bevisligen står hemma i soffan? Och så vidare. Hela grejen med att leta efter tre dolda nycklar, förutom att den är (troligen medvetet) spelig så in i helvete, är också korkat genomförd. Den bygger på att ingen, på flera år, har kommit på fundamentalt grundläggande idéer som att försöka köra åt ett annat håll i ett bilspel eller att utforska spelskaparens personliga bakgrund. Och så är det hela en dystopi för … vadå? Det framgår aldrig någonstans varför folk hellre lever i VR (är Trump möjligen fortfarande president?) förutom att ett spelföretag tydligen har makt och rätt att systematiskt kidnappa och hjärntvätta folk tills … de inte får det längre och farbror polisen kommer. Som i alla dina gamla 80-talsfilmer.

Dessutom är det grötigt och ofta så rörigt att man skulle kunna tro att Michael Bay haft ett finger med i spelet. Det är fullsmockat med referenser men det går knappt att uppfatta många av dem – köp bluray-versionen och kör på 10x slow-motion så kommer du att kunna bocka av dem och sedan inse vilket slöseri med tid det är. Jag såg Battletoads, Minecraft, Halo (Microsoft-konferens, som sagt), förstås Chuckie den onda dockan och så förstås saker man inte kunna missa som King Kong, Tillbaka till Framtiden-bilen och Järnjätten, plus saker som de var tvungna att peka ut (”Det där är motorcykeln från Akira!”) – om man behöver peka ut referenser för att de inte ska missas så är det jävligt dåliga referenser. Och så gjorde någon en Hadoken, och åtminstone Blanka och Chun-Li skymtade förbi. Yay. Vi gamers va?

Några höjdpunkter fanns, faktiskt. Karaktären i-R0k (med brasklapp för stavning) verkade ha insett hur korkat det hela var och betedde sig därefter. Sekvensen med The Shining närmade sig ibland Forrest Gump-nivå i att återskapa befintliga scener och göra något nytt av dem. Och när en Gundam dök upp en kort stund var det rätt coolt, kanske mest för att jag har stått framför en. Men annars, bleh. Hela alltet känns fokustestat till förbannelse och verkar förvänta sig att ”vi gamers” ska hylla den för att det är en film som hyllar oss. Men det är inte en film som hyllar oss, det är en film som rätt cyniskt försöker utnyttja det faktum att åttiotalister är hopplösa nostalgiker som går in på SF-bokhandeln och köper vad som helst som har en Zelda-logga eller Ghostbusters/Back to the Future/ET/Robocop/ni fattar. Säger jag, som för övrigt sitter just nu i min Ghostbusters-t-shirt med ”1984″ i stora feta bokstäver som jag köpte på … SF-bokhandeln.

Det här med att göra massvis av kulturella referenser är inte ens nytt. Wreck-it-Ralph och The Lego Movie och, delvis, Toy Story, har redan dragit i samma strängar. Skillnaden var att de också hade intressanta karaktärer, bra skådisar, fenomenal design och ett vettigt manus. Det har inte Ready Player One.

Det här inlägget postades i Film, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.