Innerst inne fruktade jag att det aldrig skulle släppas. Jag menar, ett hyperanimerat plattformsactionrollspel med drag av både Castlevania, Strider och Muramasa, utvecklat av en enda kille. Någonstans kändes det som att ambitionen skulle överstiga talangen och att Dust skulle förbli vaporware efter alla dessa år.
Men icke. Dean Dodrill har fullföljt sitt uppdrag och har skapat ett smärre mästerverk praktiskt taget ensam, med bara hjälp från ett par musiker och förstås ett gäng röstskådespelare. Och det är mycket riktigt ett fullfjädrat actionrollspel komplett med massvis av olika miljöer, ett helt stall med fiender av olika slag och både ett smidigt level-system, en uppsättning utrustning och föremål att använda samt ett oerhört genomtänkt crafting-system som minimerar onödigt spring.
Ja, Dust är genomtänkt och genomarbetat in i minsta detalj, mer än många fullprisspel utvecklade av jättestudior. Ingenstans under de cirka tio timmarna det tog kände jag mig frustrerad eller irriterad, även om fienderna vällde fram från alla håll. Det beror främst på att den grundläggande spelkänslan är så klockren. Med sitt svärd och tillhörande vindattacker kan Dust både röja upp i fiendehoparna eller närmast flyga fram genom banorna. Lägger man sedan till det flygande pälsdjuret Fidget och hennes magier får man en arsenal som heter duga och kan blåsa bort hela skärmar med fiender på en gång.
Grafiken i sig är fantastiskt vacker, med undersköna tecknade bakgrunder. Dust själv är helt handmålad medan fienderna är animerade i Flash-stil, men då det vanligtvis är ett tiotal på skärmen är det definitivt inget jag stör mig på. Det är inte heller något som drabbar spelbarheten. Dust går i fläckfria 60 fps utom vid ett eller två tillfällen (då det inte ens var särskilt mycket action) vilket gör Dodrills prestation ännu mer imponerande. Sen kan man också lägga till animerade dialoger och ett par tecknade mellansekvenser. Alltihop gjort av en enda kille. Det närmaste jag kan jämföra med, vad gäller både teknik och detaljrikedom, är Rayman Origins. Och där är Dust mestadels i samma klass och ibland snäppet bättre.
Till och med handlingen är välskriven. Grejen med en rävliknande huvudperson med minnesförlust, en flygande pipig kompanjon och ett talande svärd hade lätt kunnat bli smått parodisk, men tack vare bra dialog och utmärkta skådespelare blir inte ens Fidget irriterande. Den grundläggande mörka berättelsen lättas upp ibland av kluriga referenser till andra spel (framför allt Castlevania) och några klockrena skämt. Förutom hela den här grejen med om det överhuvudtaget skulle bli klart så var det min största farhåga, men både Dust själv och sidofigurerna är oväntat sympatiska.
Förutom att Dust egentligen har en ganska hemsk design (varför är både han och hans kläder mintgröna?) och att några av birollerna är lite simpelt tecknade är Dust: An Elysian Tail praktiskt taget perfekt. Klockren spelkontroll, fantastisk musik, övermysig grafik och ett smart spelsystem som plockar från några av de bästa spelen någonsin. Och även om det kan låta som att jag mest är imponerad av den ensamma upphovsmannen, så är det här ett spel som man mäta sig med vilken höjdare som helst, oavsett plattform och antal skapare.
