Recension: Nier Automata

Spel som Nier får inte uppföljare. Det är såna där titlar som är alldeles för udda för att locka någon större publik och som sedan glöms bort och blir rariteter som inbitna fans håller hårt i och gråter en skvätt då och då. Att det fick en uppföljare var den första stora överraskningen. Den första av många.

Det är väldigt svårt att kategorisera Nier Automata. Det är en typisk Platinum-brawler, men också ett rollspel, och ett shoot’em up (nej, två) och mycket annat. Som vanligt sträcker sig den eklektiske spelskaparen Yoko Taros ambitioner långt bortom traditionella genrer. Nu ska jag villigt erkänna att jag spelade på den enkla nivån, efter att spelet abrupt tog död på mig i efter en halvtimme och tvingade mig att börja om från början, mellansekvenser och allt. Nog för att jag gillade Nier, men jag har aldrig varit jätteförtjust i Platinums actionspel och vill inte dra ut på det hela i onödan.

nier_automata_01

Därmed inte sagt att spelet inte har intressanta system. Det är sådär vansinnigt öppet på ett sätt som välkomnar att man har sönder det. Inte särskilt långt in i spelet går det att aktivera chip som helar dig varje gång du slår på en motståndare, och då säger det sista av utmaningen tack och adjö. Förutom när spelet får för sig att direktdöda dig och emperiskt undersöka sambandet mellan avståndet till senaste sparplatsen och antalet kastade handkontroller.

Sett med kritiska ögon är Nier Automata ett extremt litet spel, som återanvänder samma områden om och om igen. Tills man får möjlighet att teleportera runt är det smått irriterande att behöva kuta genom samma öken, samma stadsruin och samma nergångna nöjesfält ännu en gång för att slutföra ett sidouppdrag eller fortsätta med handlingen. Men å andra sidan var Nier precis likadant och det är liksom en förutsättning för att ett så här udda spel ska kunna existera. Med några undantag är det inte heller särskilt snyggt, även om designen alltid är stilren å det grövsta. Man kan tycka vad man vill om karaktärsdesignen men Yoko Taros uppriktiga svar (”Jag gillar snygga tjejer”) är väl bättre än Hideo Kojimas bortförklaringar i alla fall. Spelets absolut bästa karaktär är inte heller någon lättklädd gynoid utan den pacifistiska skrothögen Pascal.

nier_automata_02

Det är också något som är irrelevant i det långa loppet. Nier Automata är knappast upphetsande utan snarare djupt deprimerande. Utgångspunkten är att människorna är utplånade från världens yta med bara en liten bas på månen, och ett utdraget krig mellan utomjordiska robotar och mänsklighetens beskyddande androider gör att det mesta är i ruiner. Och sen blir det värre. Nier Automata är också nyktert nog att inse att chanserna för ännu en uppföljare är rätt små, och innehåller därför sin egna uppföljare. Ja, efter att ha nått ”slutet” är det fortfarande mycket, mycket kvar. Men har man spelat antingen Drakengard-spelen eller Nier så var det väl ingen nyhet.

Jag måste erkänna att det blir lite väl långdraget, delvis eftersom jag inte är superförtjust i stridssystemet och för att miljöerna aldrig egentligen förändras. Några småglitchar och någon krasch (som skulle kunna vara medveten bara för att Taro är en jäkla galning) gör att det inte känns färdigpolerat. Så jag har svårt att kalla det perfekt. Det är väldigt smart och förmodligen djupare än jag ger det cred för, men liksom Nier orkar jag inte riktigt med det. Däremot blev det fyra riktiga slut den här gången och inte bara ett.

nier_automata_03

Den absolut största behållningen är däremot musiken. Herregud. Keiichi Okabe och Emi Evans återvänder från det föregående spelet och resultatet är helt osannolikt bra. Det är inte bara fantastiska kompositioner med ljuvligt vacker sång, det är också smart konstruerat så att samma motiv fortsätter i förenklad version eller mixas ner emellanåt utifrån vad som händer. Soundtracket tillhör de allra bästa någonsin och är en god anledning att spela igenom spelet bara i sig (att köpa det från Itunes kan betraktas som obligatoriskt DLC). Det är också anledningen till att det behöver komma ett Nier 3, hur osannolikt det kan verka.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.