I och med de två parallella serierna More Than Meets the Eye och Robots in Disguise började IDW om på ny kula efter att ha släppt massvis av relativt fristående serier i sin Transformers-utgivning. Det var alltid – mer eller mindre – officiellt men väldigt hoppigt, särskilt när enstaka nummer fokuserade på enskilda karaktärer. Med de nya serierna blev utgångspunkten mer som en tv-serie. I varje del dyker de etablerade huvudpersonerna upp, med diverse gästspel från andra allt eftersom. Det innebär framför allt att det blir mycket mer fokus på karaktärsutveckling och framför allt dialog. Båda grupperna har sina comic reliefs som ofta bjuder på genuina gapskratt, vilket knappast tillhör vanligheterna i en serie som brukar ta sig själv på väldigt stort allvar.

More Than Meets the Eye kretsar kring Rodimus, som blir inspirerad av Drift (IDW:s egenskapade Mary Sue-samuraj) att söka efter Cybertrons Riddare, en legendarisk grupp som sägs kunna rätta till allt som har blivit fel under Transformers historia. Men genast går saker fel, skeppet kraschlandar på en öde planet och måste börja med att söka rätt på förlorade vänner. Samtidigt utforskas klassiska science fiction-troper som ett läskigt odjur som hemsöker skeppet och en mystisk läkarkoloni där saker har gått ordentligt på tok. Även om Rodimus (förstås) har rollen som den allmänt heroiske kaptenen á la Kirk får många andra plats att skina. Bland de relativa nykomlingarna hittar vi Chromedome, som har förmågan att läsa tankar genom att analysera energiflöden, och hans sidekick Rewind, som bokstavligen fick noll utveckling i originalserierna men som här är en nördig arkivist som filmar och lagrar allt han ser. Den dynamiska duon Swerve och Tailgate har inte heller gjort något av vikt förut, men här är Swerve en ostoppbar pratmaskin och Tailgate en mystisk egotrippad lögnare. Och trots att det i teorin bara var Autobots som följde med finns det gott om dynamik, då Whirl är en lömsk och maktmissbrukande före detta elitsoldat, för att inte tala om att Galvatrons medhjälpare Cyclonus råkar komma med.

Överlag gillar jag det. Avsnitten på läkarkolonin känns genuint ruggiga (och påminner om den briljanta miniserien Last Stand of the Wreckers) och eftersom IDW inte är helt främmande till att ha ihjäl etablerade karaktärer känns det oroande för flera gamla favoriter. Jag gillar också att man inte glömmer bort att Transformers är levande robotar och fungerar på lite annat sätt än människor, sett till sina förmågor och fördelar.

Robots in Disguise stannar kvar på Cybertron, som slutligen har erövrats efter att Megatron till synes är borta och det stora hotet D-Void, framkallat av Galvatron, har besegrats. Men trodde någon att det skulle bli enkelt bara för att kriget är slut? Bumblebee och hans medhjälpare måste hantera den stora gruppen Decepticons som nu behandlas som mindervärdiga krigsfångar, och dessutom att den stora skaran neutrala Transformers (det är underförstått att inte alla tusentals robotar valde att kriga på någon av de två sidorna) återvänder till sitt hem och hittar ett ogästvänligt ödeland. Bumblebee försöker leva upp till Optimus Primes förebild genom att bli tuffare, men behöver snart kompromissa och tvingas släppa in Starscream i politikens finrum efter att denne visat god vilja. Hela tiden ifrågasätts varför Autobots egentligen är hjältar, utifrån hur de hanterar sin seger. Det blir inte lättare av att Prowl, den alltid logiska taktikern, börjar bedriva en personlig vendetta tillsammans med den psykopatiska Arcee. Att polismästaren även blir bödel är en oväntad vändning efter hans tidigare historia, och upplagt för problem.

Det är en intressant variant på tidigare berättande. Att det onekligen tröttsamma kriget tog slut eftersom fyra miljoner år innebär helt nya möjligheter. Även här ser jag drag av Battlestar Galactica och i viss mån Babylon 5, då tidigare dödsfiender åtminstone ska låtsas leva tillsammans i någon sorts civilisation. Det är inte riktigt lika spännande som More Than Meets the Eye då den centrala gruppen är de gamla vanliga bekanta: Bumblebee, Prowl, Ironhide, Wheeljack, Starscream, Soundwave, Shockwave… allihop bokstavligen från seriens begynnelse. Men den nya situationen öppnar i alla fall för lite nytänkande. Nykomlingarna Metalhawk (en Japan-exklusiv sen G1-leksak) och Sky Byte (hämtad från den ursprungliga Robots in Disguise-serien från millennieskiftet) erbjuder i alla fall lite nytt blod.

Tecknarna Nick Roche, Alex Milne och Andrew Griffith gör allihop ett bra jobb, även om den senare tenderar att slarva lite med proportioner och ansikten. Däremot gör Livio Ramondelli återigen ett inhopp med ett märkligt, neondrypande avsnitt som är både svårläst och rörigt. Det har visserligen drag av den klassiska tecknaren Geoff Senior, men det påminner om 90-talets effekttokiga Photoshop-serier där tydlighet fick stå tillbaka för specialeffekter.

Phase Two innebär en bra start för två stabila serier, och det ska bli mycket intressant att se vart båda tar vägen. Jag har medvetet försökt undvika spoilers, så jag vet inte alls vad som kommer att hända trots att serierna har gått i ett par år. Däremot är det intressant att notera hur serierna återigen har blivit ett forum för att lansera leksaker. Jag noterar exempelvis att tidigare bortglömda figurer som Skids och Whirl båda dök upp i nya former efter en tid i serien, och den senaste omgången med karaktärer som Arcee, Silverbolt, Sky Byte och Brainstorm är allihop hämtade från IDW. Man kan också notera att flera figurer praktiskt nog råkade byta form till de då aktuella designerna från War For Cybertron-spelen, så visst är Hasbro inblandade för att se efter sina intressen. Och det innebär inte nödvändigtvis att någon är säker bara för att han har en leksak på gång: fråga bara Bombshell…