Det bästa med The Elder Scrolls är att ”första timmarna” aldrig någonsin är samma sak för två spelare. Första kvarten, möjligtvis. Så när jag och Shaana (min krigargudinna passar förstås helt ypperligt som drakjagande Nord) står där på bergssluttningen ser jag till att sikta på något lite längre bort. Jag vill inte till byn som rekommenderas, inte till en början. Så jag börjar promenera iväg längs landsvägen.
Men raskt blir jag distraherad av en hjort. Eftersom jag plockade på mig en långbåge av några inbilska banditer börjar jaktsuget, och jag ägnar de närmaste minuterna åt att förfölja den skadeskjutna hjorten. Desperat försöker den gömma sig på en liten gård men jag sänker den och passar på att låna deras garvningsset för att bereda skinnet. Överhuvudtaget gillar jag crafting-systemet. Det är lättillgängligt och tydligt, och snyggt presenterat i små animationer. Lite senare gör jag en massa uppdrag åt en smed och lär mig samtidigt olika smidessätt.
Men tillbaka till äventyret. Jag vandrar in i byn och beger mig raskt till närmaste smed för att ersätta mitt fjuttiga Imperial Sword med ett riktigt tvåhandssvärd. Lyckligtvis finns ett till salu, och efter att ha sålt bort lite skrot och gjort ett snabbt uppdrag har jag det. Jag undersöker kort ett uppdrag med en varulv men väljer att låta bli för tillfället, och istället beger jag mig norrut mot ett banditnäste, för att hitta prästens tillhörigheter. På vägen råkar jag även hitta ett gammal fort med lite banditer som snällt ger mig mer prylar efter att jag har spetsat dem allihop.
Där uppe blir jag förtjust i smygande och bågskytte, som visar sig vara ett ypperligt komplement till tvåhandssvärdandet. Jag har alltid skapat någon sorts hybridklass och valt ut egna färdigheter i Elder Scrolls och därför gör det inte särskilt mycket att det inte finns några egentliga klasser i Skyrim. Med några överfall med pilbågen tar jag mig snabbt in till prylen jag letar och så beger jag mig tillbaka, och tackar Bethesda för snabbresefunktionen.
Efter att ha administrerat mitt inventorium är det norrut som gäller igen, mot den där andra byn. Jag undviker hon jag skulle prata med och tar istället ett uppdrag av handelsmannen att hämta tillbaka en prydnadsgrej som några banditer har stulit. Jag vandrar upp i bergen och hittar snart templet med mer banditer (det är lite av ett tema, faktiskt). Jag hugger mig ner och börjar snabbt inse att det inte bara är en vanlig banditgrotta utan snarare De Fördömdas Tempel v.2. Fast pusslen är inte direkt kluriga och de odöda krigarna är klart överkomliga, så snart hittar jag guldprylen, ett altare som ger mig en ny drakförmåga och en Dragonstone.
Ute på vägen igen stöter jag på ett gäng krigare som precis håller på att nergöra en sabeltandad tiger. Jag hjälper till och blir rekommenderar att gå med i deras klan. Så efter att ha lämnat tillbaka guldgrejen till en glad handlare går resan vidare norrut.
Jag kommer ut i en dal och på andra sidan den porlande floden ser jag en stad med väldigt klara Edoras-vibbar. Mums. Jag tar mig in och hälsar på Companions, ett följe hedervärda krigare som gärna tar med mig. De vill att jag hjälper till att rensa ut ett näste av (ja, ni gissade rätt) banditer som hemsöker området, men innan dess passar jag på att hälsa på hos jarlen och nämna i förbifarten att jag överlevde en drakattack där i början. Han är något imponerad och visar mig till sin magiske rådgivare för ett uppdrag: gå till ett tempel och hämta en Dragonstone. ”Jaså, den här gamla prylen” säger jag och hivar fram den. Att magikerkillen reagerar korrekt på det imponerar på mig. Men inte så länge, för vips kallas vi till panikmöte.
En drake attackerar tornet i närheten! Jag hänger med den coola dunmertjejen och hennes följe och vi kutar iväg genom natten. Vi kommer fram till ett sönderslaget torn men ingen drake syns till. Vi får dock inte vänta länge, för snart sveper den ner och börjar förvandla oss till chips. Jag får iväg några pilar från tornet men får en eldkvast för besväret, så jag springer ner igen och väntar på ett läge att anfalla. Draken är upptagen så jag kutar fram med tvåhandssvärdet och börjar hacka. Det märker den, och vänder sig mot mig. Här är mina nerver inställda på Dark Souls så jag väntar mig en ond glödgad död, men trots lite sveda gör jag mer skada än vad den gör. SMACK, så sätter jag svärdet i huvudet på den och draken är död.
Här visar sig grundstoryn i Skyrim, att jag är Dragonborn och har kraften att ta drakars färdigheter. Med det i bagaget återvänder jag till staden och kutar upp till jarlen. Han är så imponerad att han utnämner mig till thane och dessutom låter mig köpa hus i staden om jag vill. Sjysst typ. Där måste jag avbryta. Jag har saker som måste göras ikväll och Skyrim är ett sånt där spel som tenderar att dra ut på tiden.
Trots förändringarna känns det som Elder Scrolls ut i svärdsspetsarna och många saker är otroligt förbättrade. Nu är det visserligen nästan sex år sedan Oblivion men det är fortfarande samma gamla vita burk som rasslar fram spelet. Ska jag peka på en enskild jätteförbättring så är det karaktärerna – folk ser faktiskt bra ut nu, för första gången i seriens historia.
Ska jag gnälla lite så är det på konsolversionen. Texturerna är rätt risiga överlag, skuggorna är gryniga och upplösningen är rekordlåg. Det är främst ljussättningen och den allmänna detaljrikedomen som räddar det. Å andra sidan spelade jag Daggerfall mestadels på en 486:a med 66 megahertz och Morrowind på den gamla Xbox, så jag är inte direkt ovan vid att inte kunna maxa ut ett Elder Scrolls. Några spektakulära buggar har jag inte stött på även om jag har hört att de finns.
En sak som däremot är nästan oförlåtlig är snön. Vi snackar sköna miljöer med detaljerade texturer… och så ligger snön som helt kritvita blaffor över alltihop, helt utan struktur, glans eller yta. Det är som om någon hade slängt ut en hink vit pixeliserad färg. I ett spel som utspelar sig praktiskt taget helt i snöiga landskap är det något som jag kommer att störa mig på.
Men förutom det är jag mycket nöjd och bitvis mycket imponerad av Skyrim. Jag hade, delvis medvetet, undvikit att hypa upp mig för mycket för spelet. Men när Bethesda tar i från tårna, då blir det mästerligt. Recension kommer troligen nästa vecka när jag hunnit spela mer.