Ahhh, 2019. Det känns som en evighet sedan. Som höjdpunkten i den första War for Cybertron-serien, Siege, släpptes Omega Supreme under hösten, men eftersom jag hade en Japan-resa planerad ville jag inte beställa honom innan och riskera att han inte hann komma fram innan jag åkte. Så jag for glatt iväg till Japan, och när jag kom hem … var Omega Supreme slut överallt.

Så kunde historien ha slutat, men tydligen ville Hasbro få ut lite mer av den här gubben, så en andra utgåva dök upp under förra hösten, planerad till den här våren. Nu vet man ju aldrig hur det står till med produktionen i det här läget, men jag passade på att beställa honom. Och nu är han äntligen här. ... Läs hela texten

En bieffekt av att Hasbro konstant släpper nya, bättre versioner av sina Transformers-klassiker är att jag blir lurad att köpa dem gång på gång. Blurr fick sin första moderna, välgjorda tolkning för tio år sedan, och den gladde jag mig åt ett tag. Sen blev den versionen rätt rejält utklassad av en ny version i Power of the Primes-serien, så den köpte jag också och trodde att jag skulle vara nöjd.

Men nu har han fått en sista, slutgiltig version (åtminstone tills de kommer sig för att göra en Masterpiece-tolkning av honom). I Studio Series 1986 återskapas karaktärerna från den tecknade filmen i ordinarie leksaksskala men så nära man kan komma originalen. Till skillnad från Hot Rod som jag köpte nyligen är Blurr en Deluxe-figur och därför snäppet mindre, men de passar ändå bra ihop. Blurr är inte heller riktigt lika komplicerad, men förvandlingen har ändå aningen fler steg än vanligt. ... Läs hela texten

Jazz var förstås en av de mest populära karaktärerna i både den ursprungliga tv-serien och serietidningen, och han var sedermera en av få leksaker från 1984 som överlevde massakern i början av filmen (spoiler alert för en trettiofem år gammal film). Ändå var han länge en paria, kanske delvis eftersom hans Porsche-baserade modell inte gick att porträttera längre då Porsche motsatte sig ”krigsleksaker”. Men då och då poppade det upp Jazz-varianter. Han fick en ny karriär som Mazda i Binaltech (som länge var den näst bästa Transformern överhuvudtaget i min samling), han fick en ganska hemsk tolkning i Michael Bay-filmen och även en väldigt fräsch nytolkning i Transformers Universe för tio år sedan. ... Läs hela texten

Det ska bli skönt när den här War for Cybertron-trilogin är över så jag slipper de dubbla underrubrikerna, och slipper köpa var och varannan figur som släpps. Kingdom är det tredje årets undertitel och är en lite godtycklig blandning figurer. Fokus ligger på nytolkningar av Beast Wars-serien med klassiker som Optimus Primal, Megatron, Rattrap och Cheetor, men samtidigt släpps en brokig skara figurer både från den första tecknade filmen (Galvatron och Cyclonus) och helt slumpmässigt från tidigare år (Huffer, Inferno och Tracks). Hasbro har haft problem med att sälja sina djur-Transformers till oförstående kids, men samtidigt vill de ju bygga på hypen från Beast Wars 25-årsjubiléum, så därav den här halvmesyren.

Cyclonus är alltså lite av en outsider, men att han släpps nu, mittemot filmgänget från Studio Series, är knappast en slump. Hans kollega Scourge finns i Studio Series och det är nog nästan godtyckligt vem som hamnade vart. Men det finns en tydlig skillnad. Cyclonus är stor, rejäl och stadig, och känns generellt mer hållbar med aningen mjukare plast. Han följer den tecknade filmens design rätt exakt, med ett lila färgschema som möjligen hade behövt lite mer kontrast. Han påminner faktiskt om Masterpiece Shockwave, som hade samma problem, där originalleksaken var mörklila och silvrig, men som blev mer blekt lila.

Men man får mycket Cyclonus för pengarna. Som en stor Voyager tornar han upp sig över exempelvis Voyager Grapple från förra årets Earthrise, och till och med förrförra årets Leader Shockwave. Hans robotform är stadig och har all normal poserbarhet man kan förvänta sig av en modern Transformer, förutom den i mina ögon ganska onödiga ankeltilten. Han erbjuder också en väldigt välgjord ljuseffekt för ögonen, där minsta lilla ljus bakifrån får hans ögon att lysa rött. Ett tag hade nästan alla Transformers något sånt här, och det är välkommet att se eftersom Cyclonus har en rätt intensiv blick.

Trots sin nästan klumpigt stadiga design har Cyclonus en väldigt komplex förvandling. Benen är mest normala, men det finns en del finess i hur fötterna ersätts av jetturbiner. Överkroppen är mer avancerad. Hans rymdskeppsform är ju extremt långsmal, och inuti hans bröstkorg finns det första steget av noskonen. Där fäller man sedan ut nästa steg, och sedan det sista, i ett komprimeringstrick som får ryska trädockor att blekna i jämförelse. Sedan täcks alla glapp upp och resultatet blir ett anmärkningsvärt stilrent och stort rymdskepp som bara saknar en pytteliten Galvatron i cockpit.

Jag brydde mig egentligen aldrig om Cyclonus förrän hans fantastiska roll i More Than Meets The Eye, och jag har längtat efter en riktigt välgjord klassisk version. Den här uppfyller alla kriterier. Möjligen är plasten lite billigare än vad vi har vant oss vid från War for Cybertron, men i gengäld är han alltså också större än genomsnittet. Jag kan också passa på att nämna de nya förpackningarna, där figuren bara syns genom ett litet plastfönster. Eftersom man oftast bara slänger lådan är det positivt att den inte har så mycket onödig plast. Se där, Cyclonus har blivit miljökämpe också på gamla dar.

Studio Series har pågått ett bra tag inom Transformers-utbudet, där idén har varit att erbjuda extremt detaljerade modeller av figurerna från filmerna. Problemet är att det har varit figurerna från filmerna, som konsekvent ser bedrövliga ut, med undantag möjligen för Bumblebee och Blackout. Men i år har man siktat lite annorlunda. Hasbro kom nämligen ihåg att man minsann gjorde en film redan 1986, utan de där bedrövliga plåtskrällena, och lanserar därför i år en serie figurer som i princip skulle kunna passa in i det ordinarie utbudet av klassiska nyversioner, som dessutom pågår för fullt med War for Cybertron: Kingdom. Dubbelt så kul, alltså.

Hot Rod var förstås huvudpersonen i filmen från 1986, och han har fått extra mycket kärlek här på utvecklingsstadiet. Han säljs som en figur i Voyager-skala, men själva figuren är marginellt större än en Deluxe. Det här har varit ett vanligt knep i de senare serierna för att kunna hålla figurerna någorlunda skalenliga men ändå sälja så många dyrare versioner som möjligt. Man kompenserar det delvis med en uppsättning tillbehör som snarare får Hot Rod att kännas som en Masterpiece-figur. Han har sina två typiska pistoler, men också små eldflammor att sätta på armkanonerna (som även fungerar som avgasrör i bilformen). Han har också ett handvapen i form av en såg, möjlighet att fälla ut en liten svets, och så självaste Matrixen med tillhörande ljuseffekt för den där scenen i slutet av filmen. Det enda som möjligen saknas är förmågan att förvandlas direkt till Rodimus Prime.

Men om vi fokuserar på själva figuren så är han anmärkningsvärt trogen förlagan. Det har släppts ett par ganska hemska Hot Rod-versioner genom åren från 2006 och framåt, men den här är praktiskt taget perfekt. Proportionerna är strålande, poserbarheten är utmärkt, målningen är fläckfri och trots att figuren är ganska liten känns han solid i robotform. Han har till och med poserbara fingrar, något som annars aldrig förekommer i den här storleksklassen.

Förvandlingen är också smått vansinnig. Man vänder ut och in på både benen och överkroppen, och nya delar fälls ut för att bättre återskapa bilformen trots att roboten har en mer stiliserad design. Det finns en helt annan motorhuv istället för den som Hot Rod faktiskt har som bröstplåt, och allt sitter ihop riktigt bra. Ett litet problem är väl att alla de små flärparna som täcker över glapp känns väldigt bräckliga, och jag skulle knappast våga sätta den här i händerna på ett yngre fan. Han har mer eller mindre en förvandling av Masterpiece-klass, men eftersom figuren är mindre blir delarna också desto bräckligare. Om du shoppar åt yngre förmågor, sikta kanske hellre på Kingdom-figurerna.

Studio Series har varit lite lättare att få tag på i svenska butiker än de olika War for Cybertron-serierna, så förhoppningsvis kommer det gå att hitta Hot Rod relativt enkelt. Att han är dyrare än en Deluxe (min kostade 469 kr på Heromic) är inte heller så pjåkigt med tanke på att svenska Deluxe-figurer länge kostade minst så mycket med BR och Toys’R’Us befängda priser för några år sedan. En liten Voyager med roliga tillbehör känns också som ett bättre köp än en normal Voyager som fått några onödiga stora tillbehör för att motivera det dubbla priset som Leader-klassen, som med exempelvis Shockwave eller Optimus Prime (som båda är strålande figurer, men onödigt dyra).

Det finns helt enkelt inget att klaga på. Jag är inget jättefan av Hot Rod som karaktär vare sig det handlar om den klassiska G1-serien eller nytolkningarna av IDW, men det här är bara en fullständigt fenomenal Transformer, i princip en Masterpiece-figur till en tredjedel av priset. Bara att tacka och ta emot.

Årets Earthrise-serie har redan bjudit på massor av utmärkta figurer, och det gäller även de senaste. Men jag är inte riktigt lika nöjd med det här gänget.

Arcee släpptes för några månader sedan, men distributionen har varit lite svajig av förklarliga skäl och jag fick inte tag på henne förrän nu. Ungefär samtidigt som hon visades upp avslöjades även en Masterpiece-version av Arcee, men jag undrar om den här ändå inte är bättre, åtminstone relativt sett.

Det grundläggande problemet med Arcee är att hon designades till den första Transformers-långfilmen 1986 och aldrig var tänkt att fungera som leksak. Hon är i princip en slimmad robottjej med små lådor på axlarna. Därför brukar de flesta figurerna helt enkelt fuska hejvilt, eftersom man förstås inte är beredd att göra henne mindre slimmad. Earthrise Arcee är också praktiskt taget en Figma-figur som råkar ha en ihopfälld bil på ryggen. Den vecklas sedan ut och så tränger hon ihop sig under den. Inte mycket till förvandling, men det är i alla fall en riktigt välgjord modell av Arcee, med bra proportioner, färger och poserbarhet.

Hon har hyfsat bra balans trots en jätteryggsäck, men mitt exemplar har lite veka fotleder som skulle behöva en omgång klarlack. Det går också att koppla loss den bakre delen av paketet och använda den som ”hoverboard”, men det blir närmast pinsamt uppenbart att hon i så fall bara står rätt upp och ner på en halv bil. Som statisk figur är Arcee helt okej och tillsammans med de kommande figurerna i Kingdoms-serien och den nya filmbaserade serien är hon förmodligen den bästa versionen av den här karaktären och som representant för Transformers: The Movie.

Sunstreaker dök upp alldeles nyligen och var hett efterlängtad, då han tillhör en av de gamla favoriterna. Jag hade tidigare figuren från 2008, men det är ruggigt uppenbart hur mycket bättre Hasbro har blivit på både mekanisk konstruktion och utveckling av de klassiska designerna sedan dess. Sunstreaker har massvis med personlighet, lysande färgsättning och bra poserbarhet. Förvandlingen är smart gjord, även om den inte kommer i närheten av hans sanslösa Masterpiece-utgåva, och man fuskar lite på ett elegant sätt med att fötterna faktiskt inte blir motorhuven – den sitter helt enkelt på undersidan.

Hasbro har däremot sparat in på andra aspekter. Han har ingen som helst vinge baktill, trots att det finns lämpliga portar för att hålla i en. Han har inte heller något riktigt vapen. Luftintaget går att vika ihop till någon sorts bastardiserat vapen, men det är samtidigt en så viktig del av hans profil. Sen är också den gula färgen inte alls samma ton som den gula plasten, vilket ofta är ett problem. Det syns mindre i verkligheten än det gör på bilder med bra belysning, men är ändå märkbart. Å andra sidan växte jag upp med en Sunstreaker där färgen på taket nöttes bort och jag försökte måla om den själv, så jag har inte så höga krav.

Slutligen har vi Fasttrack, som tillhör undergruppen Weaponizers som har varit ett vanligt förekommande element i War for Cybertron. Idén är att det är standardstora figurer som både har sina egna förvandlingar och också kan splittras upp i diverse småvapen åt de andra. Som en händelse så har de här figurerna också tenderat att vara nytolkningar av olika drönarfigurer som följde med de största basfigurerna: Metroplex, Fortress Maximus, Trypticon och så vidare. Så om du har köpt dem är du lite extra motiverad att komplettera dem med sina kompisar. Fasttrack var ursprungligen en bonusfigur som såldes tillsammans med Scorponok, och som en händelse släpptes ju en ny större Scorponok i år.

Om vi ser honom som en helt egen figur är Fasttrack hyfsat cool ändå. Han går att posera rätt bra och färgerna är lite ovanligt tillbakahållna, förutom då de oranga detaljerna. Modelleringen är tjusig och han har faktiskt tillräckligt med personlighet för att fungera separat, åtminstone som robot. Däremot opponerar jag mig mot att kalla honom en Transformer. Som Weaponizer fuskas det rejält och de flesta av hans former åstadkoms genom att man plockar sönder honom i småbitar och sätter ihop på ett annat sätt. Nu kunde man ju ta loss armarna på den ursprungliga Fasttrack, men ändå. Det var 1987, nu är det 2020. Som komplement till Scorponok passar han dock bra, så jag är ändå rätt nöjd.

Det råkade vara smidigare att beställa hela sortimentet på en gång, så utöver Sunstreaker och Fasttrack fick jag också Runamuck och Trailbreaker. Tills vidare sparar jag dem oöppnade tills jag vet om jag vill ha kvar dem, men Runamuck är en välgjord och efterlängtad nyversion av en gammal sidokaraktär som hade en hyfsat stor roll i de första numren av IDW:s moderna Transformers-serier. Det är dock irriterande att hans brorsa Runabout, den svarta bilen, enbart säljs som exklusiv specialversion. Som vanligt numera är det himla svårt att få ett komplett gäng.

Trailbreaker använder samma grundläggande konstruktion som Hoist, som jag förstås gillade. Egentligen har Trailbreaker den snyggare designen, men jag gillar Hoist mer och jag har inte riktigt behov av att ha båda två. Om jag ger mig på att komplettera hela 1984 års rollista blir det här samlandet ännu dyrare.

De tre figurerna är i alla fall överlag välgjorda med bra designer, men allihop har irriterande brister som håller dem borta från det absoluta toppskiktet. Earthrise har ändå varit en utmärkt serie och inför nästa år är både huvudserien Kingdoms och filmfigurerna från 1986, som ersätter Bay-filmernas figurer i Studio Series, väldigt köpvärda. Så det fortsätter att vara dyrt med Transformers, på gott och ont.

Det senaste året har varit rätt påfrestande på många sätt, och en liten bidragande faktor är att Hasbro släppt en fenomenal uppsättning Transformers i form av Transformers: War for Cybertron – Earthrise, men samtidigt gjort en stor del av karaktärerna extremt svåra att få tag på. Det har alltid funnits exklusiva figurer som släppts i begränsad utgåva via specifika försäljare, men i och med Earthrise är det i princip hälften som är mer komplicerade att hitta. Och en annan viktig skillnad är att det tidigare nästan alltid rörde sig om udda färgvarianter eller extremt obskyra karaktärer. Jag har egentligen inget emot att exempelvis Seacons släpptes via Generation Selects, eftersom det vore onödigt och otaktiskt att fylla hälften av en ordinarie series utbud i butikerna med märkliga havsmonster i turkos och rosa, som bara några enstaka 90-talsnostalgiker vill ha.

Men så har vi alltså Earthrise, där klassiska karaktärer som Grapple, Hoist, Wheeljack och Cliffjumper dök upp på din närmaste Lekia tillsammans med Starscream och så sent som idag hittade jag även den vita bilen Runamuck, vilket betyder att även Sunstreaker och Trailbreaker finns där någonstans. Trevligt.

Men vill du ha tag på Ironhide eller Prowl så är det enda alternativet att beställa dem via Amazon. Eller snarare, det var det, nu får du betala det mångdubbla priset på Ebay för alla är förstås sålda. Prowls kompanjon Bluestreak är exklusiv till Walgreens, i USA förstås, och det är oklart om han har någon europeisk release alls. Om du gillade den extremt välgjorda Starscream och vill skaffa hans kollegor så blir det ännu besvärligare. Thrust finns bara på Target liksom ett paket med Skywarp och Thundercracker, och Ramjet och Dirge hittar du i ett annat Amazon-exklusivt paket. Gissa om de finns kvar i lager.

Och det är inte allt. Ratchet är ju som bekant en höjdare, men han säljs enbart via Amazon i ett paket med den okända Lifeline – och går inte heller att hitta. Och självaste Bumblebee säljs exklusivt via Walmart i USA, vilket gör honom ännu bökigare att få tag på här.

Extremt populära figurer som Prowl, alla Seekers och Bumblebee, figurer som är exklusiva för vissa regioner, och så en pandemi som gör det omöjligt att besöka butiker och dessutom försenar leveranser till höger och vänster. Det gör det nästan omöjligt att få tag på de figurer man vill ha. Det skapar också en stor uppdämd efterfrågan som gör att figurernas scalpas så fort de faktiskt dyker upp, så att priserna trissas upp ytterligare.

Det här är förstås ett i-landsproblem utan dess like och ett väldigt litet problem i det stora hela. Men jag undrar fortfarande hur Hasbro tänker när de splittrar upp sortimentet så här. Grundproblemet ligger väl i att det finns väldigt många eftertraktade karaktärer och att det kanske inte är rimligt att förvänta sig att vanliga butiker tar in allihop, men då tycker jag att det hade varit smidigare med någon sorts central distribution, ungefär som Lego gör med sina stora exklusiva set, där man kan beställa allt på ett ställe och vara hyfsat säker på att få tag i dem om man är ute i god tid, istället för att behöva leta jorden runt för lite färgglad plast.

Det var inte länge sedan jag fick tag på Earthrise-versionen av Smokescreen. Som ett lustigt sammanträff vände Hasbro på steken med de här två karaktärerna. I Siege-utgåvorna var Prowl en vanlig figur och Smokescreen exklusiv. Nu när båda släpps igen går Smokescreen att köpa som vanligt medan Prowl enbart finns i ett Amazon-exklusivt paket tillsammans med Ironhide, som även han har fått en liten uppdatering sedan han släpptes i Siege.

Jag tycker generellt att Hasbro gärna hade fått sikta på nya karaktärer till de båda serierna istället för att släppa måttligt uppdaterade versioner bara ett år senare. Nåväl. Båda två är klassiska karaktärer och jag hade ingen Ironhide överhuvudtaget längre, så det får väl vara värt det lilla problemet. Notera dock att Amazons notoriskt usla svenska portal inte har de här figurerna, så jag fick beställa dem från Tyskland.

Prowl är alltså mer eller mindre samma modell som Smokescreen och förvandlas till en aningen Nissan-inspirerad sportbil i polisdekor. Det finns dock en hel del skillnader. Han har förstås sirener på taket, men också ett annat huvud som mer liknar de ursprungliga leksakerna medan Smokescreen är mer inspirerad av den bastardiserade tv-serien. Deras vapen är identiska men jag bytte ju ut Smokescreens hemska varianter mot Siege-versionens. Prowl saknar helt axelkanoner eftersom, återigen, tv-serien är helig. Fronten på bilen är mer slimmad och mer lik den ursprungliga Datsun 280Z, men märkligt nog har han samma spoiler baktill. Det är alltså lite av en blandning, men detaljerna är välgjorda och Prowl har alltid ett briljant färgschema. De har också lyckats måla honom så att den vitmålade genomskinliga plasten matchar den som är gjuten i vitt, vilket inte alltid är fallet.

Det jag har att anmärka på, förutom de saknade kanonerna, är att benen ser lite sämre ut. Det är petigt att gnälla på det, men när de anstränger sig för att få till allt så nära som möjligt så märks skillnaderna desto mer. Hans lår borde vara metallfärgade för att bryta upp allt det svarta. Och eftersom hans glasrutor är ljusblå istället för nästan svarta, så syns det tydligare att underbenen är väldigt genomskinliga och öppna baktill. Men i det stora hela utklassar han sin Siege-version som jag nu ska sälja så snart som möjligt.

Ironhide då. Han tillhör samma prisklass i deluxe-sortimentet, men är betydligt större än Prowl. Här återanvänds faktiskt mycket av delarna från Siege-versionen, men hela bilmodellen är förstås helt ny. Han är grov och stadig, men inte riktigt lika trogen tv-serien i detaljerna och inte heller, förstås, särskilt trogen den hemska ursprungliga leksaken. Men det är en rolig figur.

De fuskar dock lite med bilformen, där hela taket och några delar av rutorna blir en kravallsköld. Det passar förstås Ironhide som är en tuffing, men jag hade nog hellre sett en mer detaljerad förvandling för att få in bitarna på själva roboten istället. Baktill på bilen hänger också fötterna helt öppet. Om de hade varit målade skulle man möjligen kunna se dem som en lastramp, som rullstolsliften på en taxi-van, men nu ser det klumpigt ut. Och matchningen är sämre mellan de målade och gjutna delarna, samtidigt som panelerna inte riktigt knäpper ihop.

Jag försöker undvika att bara shoppa okontrollerat, för Earthrise är definitivt en av Hasbros bästa Transformers-serier någonsin. Jag hade möjligen kunnat hoppa över Ironhide om han såldes separat, men Prowl var ett absolut måste. Det är också en ordinarie figur som, precis som Smokescreen, nästan kan börja jämföra sig med sin Masterpiece-utgåva, som i sin tur är en av de bästa Transformers-figurerna någonsin. Priserna är inte roliga, även om man hittar de här figurerna i svenska butiker, men Earthrise går från storhet till storhet.

Hasbro öser på med sin Earthrise-serie som är starkt inspirerad av den ursprungliga G1-serien, och medan jag väntar på höstens nyheter passade jag på att köpa den senaste versionen av Optimus Prime. Den här herrn är, egentligen, ingen jättefavorit. Jag har alltid tyckt att Optimus Prime är allt för idealiserad och bäst på allt – han är Superman i Transformers. Så därför kan jag lätt bortse från majoriteten av alla hundratals figurer som dyker upp, inklusive den svinsnygga och svindyra senaste Masterpiece-utgåvan.

Earthrise Optimus Prime är dock en väldigt bra kompromiss mellan lekbarhet och detaljrikedom. Det kom visserligen en Optimus i Siege-serien förra året, som den här versionen återanvänder vissa bitar från, men fördelen med att Optimus är en sån jättefavorit är att Hasbro och Takara alltid lägger mycket krut på honom. Och det här är en smått magnifik figur i den här storleksklassen.

Faktum är att han nästan påminner om en mindre Masterpiece-figur. Förvandlingen av benen är väldigt enkel, med bara bränsletankar som fälls in i låren som finess. Men hela överdelen är superpetig och samtidigt väldigt enkel. Som den förra Masterpiece-figuren är hela den nedre fronten på lastbilen fejkad, och består av ett antal paneler som vecklas ut från insidan av bröstkorgen. Sedan placerar man in resten av delarna – armarna och huvudet, och så sluter man alla paneler runtom för att få den fyrkantiga kabinen. Väldigt elegant.

Lastbilsformen är helt okej, även om släpet känns tunt och lite sladdrigt. Det kan förstås öppnas, och inuti finns den lilla medhjälparen, men ingen Roller. Det går att använda som operationsbädd och koppla loss medhjälparen och ha som jetpack till Optimus, men i princip är det en låda på hjul som är praktisk att ha tillbehör i. En del av rampen går också att ta loss och använda som sköld eller koppla till den här seriens andra kompatibla basfigurer.

Optimus själv är faktiskt inte så stor. Precis som övriga figurer i Leader-utbudet i de här serierna är han i praktiken en Voyager, med släpet i det här fallet som argument för att han ska kosta dubbelt så mycket som exempelvis Grapple. Det är lite fult överlag, och det svider en hel del att betala 799 kronor för en figur som är i samma storleksordning som en för 449, och bara är snäppet större än de stora Deluxe-figurerna Ironhide och Hoist som går på 329. I gengäld är han alltså extremt komplex, och också extremt poserbar. Det är överhuvudtaget en kul figur att bara pyssla med, just eftersom han är så rörlig och lättanvänd, till skillnad från en Masterpiece som man nästan måste ta i med silkesvantar. Med alla smådelar vet jag däremot inte om jag skulle våga sätta honom i händerna på en åttaåring som omslaget rekommenderar.

Men detaljerna imponerar. Småsaker som att armarna är solida från alla håll, att händerna är poserbara men ändå kan hålla i hans vapen, och att fötterna går att tilta för att anpassa sig till underlaget. Och så mest imponerande: trots att hela lastbilsfronten fälls in i bröstkorgen finns det ändå plats för att öppna framrutorna och ta ut en pytteliten Matrix. Det är såna saker som gör att Earthrise Optimus Prime känns som en mer kompakt Masterpiece-figur, och nästan värd det höga priset. Hittar du honom billigare är det bara att slå till.