Nu är den extrainsatta fightinghelgen 2012 slut, och en himla massa fightingspel (och blandade beat’em ups) har det blivit, både gamla och nya. Ovanligt för den här gången var att vi för första gången inte behövde koppla in varken Dreamcasten eller Playstation 2:an. Den här generationen har ju verkligen varit ett uppsving för genren, och det ska bli spännande att se om det varar.

Då så, utan någon inbördes rangordning, här är mina tankar kring helgens spel:

Dead or Alive 5
Rätt ordentligt pervigt och med tveksamt djup, men väldigt lättspelat och rätt fräscht. Jag trodde grafiken skulle kännas äldre än vad den gör. Mila är oemotståndlig och näst efter (likaså rödhåriga) Hilde är hon den klart bästa nykomlingen på länge. Rig är Goh från Virtua Fighter korsad med Cole från Infamous och oerhört trist som karaktär, men halvkul att spela med. Tina går inte att spela med i blandat sällskap. Oväntat involverat story mode. Positiv överraskning.

Super Street Fighter IV: Arcade Edition 2012
Fortsätter att dominera i största allmänhet. Ett stort utbud av intressanta figurer. T.Hawk är en höjdare att spela med arkadsticka. Chun-Lis Tenshokyaku till Kikosho må vara en väldigt simpel kombo men väldigt tillfredsställande att få till. Extrakostymerna är generellt ett slöseri med pengar, jag är glad att jag aldrig orkade köpa alla. Fei-Long i rosa kalsonger är den ultimata trollfiguren.

Soul Calibur V
Konstaterar återigen att storyläget är sorgligt avkapat. I spelguiden finns hintar om så mycket intressanta händelser som vi nu aldrig lär får se. Lyckligtvis är det fortfarande spelmässigt strålande. Det blir aldrig trist att svinga Siegfrieds zweihander, även om jag generellt mest gör det med min egenskapade figur. Den halvnakne muskelmannen Horsehead (ursprungligen en skämtsam testfigur från karaktärseditorn) kommer att bli ett återkommande fenomen i eventuella uppföljare, inser jag nu. Kommer att sakna Ezio i nästa spel. Pyrrhas ”oj, råkade snubbla och sticka dig i magen”-grej blir gammal snabbt. Måste träna mer med Xiba, Mitsurugi och Ivy.

King of Fighters XIII
Det tekniskt svagaste av de moderna 2D-fightingspelen och karaktärsutbudet är fortfarande aningen trist, men vansinnigt skön spelkänsla. Befriande lättillgängligt system. Mai är ohyggligt snabb, så efteråt känns det som att alla andra figurer går i sirap. Jag känner mig väldigt gammaldags när jag väljer bland Kim, Terry, Iori, Leona och Mai (varav Leona är nyast, från 1996) men uppriktigt sagt har spelet få karaktärer som är nyare än 1999 till att börja med.

Aquapazza
Japansk import som är en crossover mellan figurer från diverse datingsimulatorer. Trots det en städad historia med ganska lättillgängliga attacker och en uppfriskande brist på luftkombinationer och specialsystem (hej Blazblue och Arcana Heart!). Bågskyttetjejen Morgan och Haohmaru-kopian Karulau med ett jättesvärd var de jag fastnade för, i övrigt finns ett gäng skolflickor (varav en slåss genom att tappa en hög med böcker eller välta bokhyllor). Också fascinerande att se hur det här spelet som troligen har en minimal budget ändå har vältecknade 720p-sprites och ett rejält stort fightinggäng. Vad är då SNK:s ursäkt?

Samurai Spirits 2: Asura Zanmaden
Sparkade igång Hyper Neo-Geo 64:an av två av dess spel. Asura Zanmaden är fult som stryk, segt, har taffligt ljud och oprecis kontroll. Trots det är det ändå det bästa av SNK:s fyra tredimensionella mordförsök på Samurai Shodown-serien. Om man kisar och står i ett annat rum kan man nästan föreställa sig att det ser ut som det ska. Kreativa alternativa varianter av alla figurer, inklusive ninjan Hanzo Hattori som här kör en komplett uppsättning benbrytarattacker, komplett med röntgenbilder – tretton år före Mortal Kombat.

Buriki-One
Komplett ospelbar experimentell MMA-dynga. Skrattretande ogenomtänkt. Helgens sämsta med god marginal.

Virtua Fighter 5: Final Showdown
Efter Dead or Alive 5 känns animationerna onekligen stelare, men samtidigt är kontrollen fortfarande så fläckfri och exakt. Det är bättre flyt och fler valmöjligheter i varje given situation. Aoi rockar. Så himla praktiskt att man kunde köpa loss alla dräkter på en gång, annars skulle jag aldrig i livet ha orkat låsa upp grejer till figurer som Jeffry eller Taka-Arashi, som nu pimpar rätt fett i sina finkostymer.

Jojo’s Bizarre Adventure
Den nerladdningsbara versionen som dödade Dreamcast är väldigt trevlig att ha på hårddisken. Grafikfiltret fungerar faktiskt rätt bra på de flesta figurerna. Till och med jag börjar tröttna på Mariahs skrattande, men hon är ändå väldigt kul. Abdul är kunglig, kul att han kommer att återvända i Namco-Bandais spel. Det här spelet är trasigt på ett väldigt charmigt sätt. Oraoraoraoraoraoraora!

Marvel vs Capcom
Saknar det lite sedan jag sålde bort Dreamcast-versionen till förmån för tvåan. Brutalt litet karaktärsutbud men några bra val. Ett av de sista CPS2-spelen och bjuder på ren pixelmagi. Synd att Iron Man ersattes av War Machine (licensstrul?). Capcoms sida fick förstärkning av några klassiska hjältar som passade utmärkt i det här knäppa spelet. Det var också sista gången Capcom stoppade in en massa ospelbara figurer som hjälpare för omväxling.

Marvel Superheroes
Betydligt äldre och taffligare än Marvel vs Capcom. Ett märkligt val av figurer med totalt okända Blackheart och Shuma Gorath, och bara tretton figurer totalt gör att det inte håller länge. Anitas skämtvarianter av Donovan Baines attacker var ett stort WTF (näst efter bibliotekarieflickan från Aquapazza helgens största). Märkligt också att varken X-Men: Children of the Atom, X-Men vs Street Fighter eller Marvel Superheroes vs Street Fighter fick vara med i den här ”samlingen”, men det lär väl bli ett Marvel vs Capcom Origins 2…

Dynasty Warriors 7
Jobbade oss igenom ett gäng banor i det nästan oändliga Conquest Mode. Konstaterade att gitarrock konstigt nog hör hemma på kinesiska slagfält. Det är kul att sitta och försöka uttala namn rätt. Spelade med ärkehjälten Zhao Yun, den mysko strategigubben Pang Tong och Lu Meng vars främsta bedrift är att ha besegrat krigsguden Guan Yu.

Blazblue: Continuum Shift Extend
Den ytterligare lite polerade versionen av det här spelet bjuder på en massa figurer jag inte bryr mig om (inklusive en dryge trollkarlsgubben Relius Clover). Taokaka är fortfarande kul att ösa runt med, men jag har inte riktigt fastnat för resten av gänget. Återstår att se om den riktiga trean kan fräscha upp konceptet, men det börjar kännas lite uttjatat nu. Det är också fascinerande hur spelet fullkomligen dryper av mätare och räkneverk för alla möjliga saker jag inte orkar hålla rätt på.

Skullgirls
Ohyggligt högupplösta tecknade sprites och skön atmosfär i allmänhet. Men alltså, sju spelbara figurer i ett spel där man ofta kör tag team. Det blir väldigt många återkommande matchningar där. Börjar få lite kläm på Ms.Fortune och hennes portabla huvud, men gör mest skada med Cerebella och hennes hoppslag. Bakgrunderna är charmiga. Spritetekniken med skuggningar är överlägsen det mesta, även om King of Fighters också har lite smarta trick. Synd bara på figurutbudet, det här skulle kunna vara en höjdare.

Sengoku Basara: Samurai Heroes
Capcoms Dynasty Warriors-kopia är mer extrem på de flesta sätt. Extremt flashiga specialattacker, extremt fri tolkning av historiska förlopp (plus robotsamurajer och maskingevär), en extremt cool Date Masamune, extremt många högtravande och pinsamma tal av Magoichi Saica och extremt många portar som ska öppnas i sega mellansekvenser. Dock ändå rätt roligt.

Street Fighter x Tekken
Ett spel med många frågor. Varför är grafiken dränkt i urin? Varför gör man så lite skada att matcherna alltid avgörs på time over? Varför är extrakostymerna så katastrofalt hemska? Varför måste kommentatorn säga figurernas namn så fort man markerar dem? Varför fungerar inte Hugos kast som de ska? Varför kan inte Hugo, Poison, Rolento och Elena få släppas som DLC till Street Fighter IV där de åtminstone skulle få vara med i ett bra spel? Och varför i hela friden jagas Transformern Seaspray av en neonmammut på Antarktis-banan?

Tekken Tag Tournament 2
Jag skulle vilja skriva om min recension. Det är fullspäckat med figurer, har en massa grafik uppdateringar, har en massa kombinationer att syssla med och är allmänt välgjort. Men jag har helt enkelt inte kul. Det är inte kul när jag förlorar men det är inte heller kul när jag vinner, eftersom det oftast känns som att jag inte förtjänar varken eller. Att ha tagteam-upplägg där man förlorar då ena figuren åker ut är också ett recept på ett dåligt spel, tyvärr (se även: Street Fighter x Tekken).

Lollipop Chainsaw
Det blev ett nytt försök att ta sig an det här spelet. Fortfarande kul i femton minuter, därefter är det bara dialogen som lyfter ett segt och enformigt spel. Man kan tycka att det borde vara mer spännande generellt att jaga zombier som en cheerleader.

Scott Pilgrim vs the World
Ohyggligt charmigt beat’em up som inte förstår sig på det där med checkpoints. Lite segt att spela ända fram till en slutboss men sedan få börja om fyra områden tidigare. Också lite bakvänd gammaldags spelmekanik med ett visst antal liv per bana. Det är lönlöst att börja en ny bana utan att ha tre extraliv. Dock väldigt kul att spela flera samtidigt.