Nu är biljetterna till The Hobbit inköpta och i säkert förvar till nästa onsdag. Det blir en föreställning i vanlig 3D eftersom Östersund och 99% av Sverige inte har kommit på det där med High Frame Rate än. Förhoppningsvis löser det sig. Men jag blir frustrerad av all okunskap och alla felaktigheter. Aftonbladet gjorde ännu ett journalistiskt bottennapp när de rapporterar att det är bäst att ta med spypåsen, för att en person i Nya Zeeland blev åksjuk av filmen. Att det förekommer bland vilka 3D-filmer som helst är förstås ingen anledning att inte locka några extraklick till Sveriges i särklass sjaskigaste ”nyhetstidning”. Jag har också hört alla möjliga diskussioner om att 24 fps är fullt tillräckligt, att det ser sämre ut i högre frame rate och att ”ögat ändå bara kan uppfatta 10-12 bilder per sekund”, vilket låter fullständigt befängt. I så fall var min datoruppgradering som tog Mists of Pandaria från cirka 30 fps till runt 70 helt bortkastad. I så fall är det onekligen ingen skillnad på att spela ensam eller split screen i Dynasty Warriors. I så fall kan bilspel och fightingspel sluta försöka pressa maximal uppdatering och istället nöja sig med 10.

Skillnad på film och spel visserligen, men sedan jag började iaktta det där med panoreringar märker jag hela tiden hur hackig bilden egentligen är i traditionella filmer. Jag ser fram emot att hitta en High Frame Rate-visning, när det nu blir, och så hoppas jag att vi snart slipper den gamla föråldrade tekniken i nya filmer. Bryan Singer har redan sjungit High Frame Rates lov och James Cameron satsar redan ännu högre. Det kan ju också jämföras med hur Christian Nolan och Michael Bay först var skeptiska till Imax respektive 3D, för att sedan inkludera den tekniken i sina senaste filmer när de såg fördelarna. Sen, om fem-tio år, kommer alla att sitta och beklaga sig över att alla gamla filmer känns som PSone-spel och att de vill ha nyversioner…