När jag står framför den heligaste av reliker, den mest aktningsvärda av föregångare, en arkadversion av det första kommersiella spelet Space War, är det en osnuten Call of Duty-skadad skitunge till tioåring bredvid mig som säger till sin pappa: ”Vilket fult spel! Varför är bakgrunden helt svart”? Då vill jag säga åt honom att hans fotorealistiska mördarsimulatorer aldrig hade blivit av om inte folk hade uppskattat Space War för sisådär 35-40 år sedan, alternativt krossa hans huvud mot det solida arkadkabinettet. Jag gör ingetdera, delvis eftersom det vore oartigt och delvis eftersom jag är så upptagen med spelet. Fem knappar modell räknemaskin från 70-talet, en knivskarp svartvit vektormonitor och grym spelbarhet. Jag står på Game On 2.0-utställningen.
Game On 2.0 är en utställning om spel och deras historia som nu finns på Tekniska Muséet i Stockholm, fram till april. Eftersom den är ny och eftersom Gamex pågick under helgen var det packat med folk och långa köer. I nuläget är speltiden begränsad till 50 minuter, vilket inte räcker på långa vägar. Utställningen vill aldrig ta slut och det finns så mycket att testa. Därför rekommenderar jag att du väntar med ett besök. Men ett besök är minst sagt rekommenderat.
Tanken med Game On 2.0 är att besökarna ska kunna spela så mycket som möjligt. Spelstationerna fyller väggarna och ovanför varje tv finns även ytterligare en konsol med spel, som förhoppningsvis kommer att skiftas in förr eller senare (annars vore det ett väldigt slöseri med ett Neo-Geo med King of Fighters ’98 där uppe). Förutom Space War vid ingången hann jag med en massa spel, både gamla bekanta och hittills ospelade klassiker.
De mindre framgångsrika bärbara spelen, inklusive Wonderswan, GP32, N-Gage, Gizmondo och den ogenomtänkt döpta Gamate.
Att ta en svängom i Soul Calibur, Street Fighter III och Super Street Fighter IV var förstås ett måste, men det hann även bli en match i gamla hederliga Street Fighter (även del två fanns på plats, så hela serien var representerad i rad). Tekken Tag Tournament och något Dead or Alive jag inte kastade ett öga på kompletterade utbudet, tillsammans med Virtua Fighter 2 på arkad.
Det blev även lite Combat på Atari 2600, där jag förnedrade ett litet barn med studsande skott längs väggarna. Jag spelade en vända Pitfall, något jag dock har testat på en samling förut. Jag hann spela MSX-versionen av Castlevania (som är ett helt annat spel än NES-spelet), lite R-Type på PC Engine, lite Lemmings på Amiga och hann nästan få igång Deathsmiles EX på Dreamcast innan något annat drog bort uppmärksamheten.
Förutom den blandade kompotten finns en rad temautställningar. Barnspel får en sektion med Pokemon och diverse lärospel. Mario, Sonic, Jak och Lara har en egen sektion med varsitt representativt spel. Det finns en del inlånad (och fascinerande) artwork från utvecklingen av både Super Mario Bros (!) och Tomb Raider samt mycket mer. I ett hörn hittade jag Parappa the Rapper 2, och längre fram World of Warcraft (som kan sägas vara lite malplacerat i sammanhanget, men dock extremt viktigt spelhistoriskt sett).
Alldeles i slutet finns en arkadhall med dels Rock Band och Sports Champions, men dels också tvättäkta arkadracers och klassiker som Centipede, Asteroids, Donkey Kong och Tron. Arkadspelen gavs rättvisa – utställningen pekar ut hur de spelen en gång var de allra mest imponerande och hur viktiga de var för spelutvecklingen.
Men 50 minuter är på tok för kort tid att hinna ta till sig allt. Jag skulle kunna tillbringa en vecka där. Får jag möjlighet så ska jag återvända i vår, förhoppningsvis utan köer då. Då ska jag spela Umihara Kawase, Wizball, Puzzle Bobble och en massa andra höjdare som jag inte hann med nu. Det fanns dock en behållning med trängseln: alla glada ansikten och utrop som ”oj, det där kommer jag ihåg”! Det kanske behövs en liten påminnelse då och då om vart vi har varit. För det finns nog få tekniska områden som har sett en så explosiv utveckling på bara fyrtio år.
