Jag börjar redan känna mig lite less på Dynasty Warriors. Efter en lång, välbehövlig paus spelade jag först det utmärkta Dynasty Warriors 7 och ägnade sedan massvis av timmar åt att skapa min egna kinesiska historia i Dynasty Warriors 7: Empires. Och det var ju inte mer än ett halvår sedan sist. Nu är Dynasty Warriors 8 här och det är dags att börja från början med taffliga vapen och långsamma figurer. Det känns lite segt.
Däremot ska man inte beskylla Koei för att inte ändra på saker. Mellan sjuan och åttan har det tillkommit dels ett gäng figurer med tillhörande vapen och dels en hel massa nyheter i spelsystemet. Kanske mest uppenbart är ett sten-sax-påse-system som mer aktivt tvingar mig att skifta mellan mina vapen. Tidigare var det mer en fråga om omväxling, nu är det nödvändigt för att kunna skapa vissa fiender. I teorin är det bra, men Dynasty Warriors tenderar att bli grötigt ibland, med tre-fyra fiendeofficerare i en hög. Då kan det vara frustrerande att någon av dem kan stå emot och slå tillbaka oavsett vilket vapen du väljer. Lite som när fiender med sköldar i alla färger dök upp i Guacamelee.
En annan nyhet är Ambition Mode där man får välja valfri figur och sedan bygga upp en bas genom att göra kortare uppdrag, samla material och rekrytera officerare. Det påminner om liknande inslag i tidigare spel och ersätter Conquest Mode som extraläge utöver den enormt långa handlingen. I Conquest Mode fanns ju två typer av uppdrag: dels sidohistorier om de mindre kända figurerna, och dels möjlighet att spela helt fria slag. Nu finns sidohistorierna inbakade i handlingen som ”what if”-scenarion och Free Mode låter oss välja och vraka mellan slagfält och krigare.
Trots att det ännu en gång är samma grundläggande slag som utkämpas har Koei designat om varenda karta och överlag lagt ner mer tid på omgivningarna. Det förekommer (hör och häpna) unika miljöer, grottsystem, palats eller bara allmänt nertrampade lervällingar till slagfält. Och samtliga figurer är omdesignade ännu en gång, men skulle det vara till det sämre går det alltid att byta tillbaka till modellerna från sjuan.
Det finns nästan överväldigande mycket att göra. Efter ett par timmar har jag bara kört Shus första tre slag och påbörjat Xiahou Duns väg till ära. Frågan är hur länge jag kommer att fortsätta och följaktligen hur kul det är i längden. Jag får återkomma om det.