Recensionerna på No Man’s Sky har trillat in och det verkar få ett snitt kring låga sjuor. Men man ska generellt inte gå på snitten, och det här är ett lysande exempel varför. Det är nästan ingen som faktiskt sätter sjuor, utan antingen är det 5-6 eller 8-9. Det är alltså minst sagt polariserande och recensionerna säger helt olika saker. Men faktum är att båda sidorna har rätt.
Jag har spelat No Man’s Sky i tre dygn (nästan bokstavligen) och skulle nog placera mig i den högre skalan, men samtidigt ser jag definitivt poängerna hos dem som ogillar det. Låt oss till att börja med fokusera på PS4-versionen, för PC-versionen är bokstavligen trasig och bör undvikas överhuvudtaget tills vidare. Men det finns massor av brister. Till att börja med är spelet i grunden tämligen enformigt. Samla material, hitta instruktioner, bygg saker, tills du är less på planeten och drar vidare. Att slåss mot fiender är inte särskilt givande, varken på land eller i rymden. Planeterna tenderar att ha starka likheter med varandra och det finns inga extrema miljöer som gasjättar – allt är vad vi skulle kalla ”jordliknande” planeter, om än möjligen med radioaktiva stormar eller en befolkning av dinosaurier.
Att göra det här, om och om igen, med inte mer än ett vagt mål och några återkommande guider som visar dig vägen mot det omtalade ”galaxens mitt”, kan lätt bli enformigt. Och det är enformigt. Men det finns en poäng i det också. När jag spelar No Man’s Sky blir jag påmind om två upplevelser som tillhör mina bästa i spelvärlden: Frontier: Elite II och The Elder Scrolls: Daggerfall. Båda spelen tillämpade tung framslumpning av enstaka färdiga delar och var, egentligen, extremt enformiga. I Frontier åkte jag ofta fram och tillbaka mellan två stjärnor och bytte last för att långsamt tjäna ihop till det skepp jag ville ha. Och i Daggerfall gav jag mig ner i otaliga likartade katakomber där det var ett måste att använda teleporteringsmagi för att någonsin hitta ut. Det är fullständiga motsatsen till fokuserade, trimmade och förutsägbara utmaningar som Dark Souls. Och som omväxling är det oerhört uppfriskande.
Det handlar om vilka mål man sätter för sig själv. Att samla ihop en himla massa guld och emeril till en ny warpmotor som ger mig betydligt bättre valuta för pengarna. Att reparera ett slitet skepp jag hittar bara för att det är mycket snyggare än det jag har. Att lära sig språken för att kunna förstå spelets raser bättre. Att se vad fasen som ligger på andra sidan den där kullen. Det går att spela väldigt mekaniskt – flyg dit, landa där, samla material/klicka på grejer i ruin, åk vidare. Men det skiner upp när man låter sig leva sig in i världen.
Med risk för att låta som en döende android har jag sett saker du inte skulle tro. Jag har vandrat bland skuttande tulpanvarelser på böljande blå ängar. Jag har trotsat de kalla nätterna på New Sweden och de radioaktiva slätterna där ilskna grisbjörnar försöker bita mig i knät. Jag har dykt efter bortglömda ruiner på vattenplaneter och jag har sökt skydd från skållheta stormar i grottor när jag överraskades långt från mitt skepp. Och ännu har jag långt till slutet.
Och ändå förstår jag de som ogillar det, för det är fullt av buggar. Markörer för ruiner vägrar ibland försvinna trots att du åker dit, och finns sedan kvar, korkat placerade i mitten av ditt sikte trots att du är på en helt annan planet. Värre är att det kraschar titt som tätt – man måste bokstavligen spara innan man försöker göra ett warphopp någonstans eftersom risken är stor att man inte kommer fram. Och så är det allmänt stökigt att behöva städa både sin packning och sitt rymdskepp hela tiden för att göra sig av med onödigt skräp.
No Man’s Sky är om något ett offer för sin egen hype. Det är ett ohyggligt ambitiöst äventyr, en mer lättsam version av Elite med mer fokus på markutforskning än på handel, men det är fortfarande en ganska liten indietitel. Men Sony plockade upp det som nästa storverk, och det är det inte. Det där med värde för pengarna skiter jag i, jag betalade glatt 589 kronor och känner redan att jag har fått valuta för pengarna, men många klagar på produktionsvärden (som om det skulle ha något som helst med saken att göra). Men det hade fått ett betydligt starkare mottagande om det bara hade fått stå för sig självt: ett bitvis oerhört vackert och oförutsägbart äventyr för de allra mest inbitna science fiction-råttorna.
