Det är relativt lätt att samla Transformers nu för tiden. Det släpps fler än någonsin, men väldigt få är något att ha. Dessutom börjar jag ha alla jag någonsin har önskat mig, så jag behöver bara hålla utkik efter rejäla förbättringar. Titans Return är den senaste ”Generations”-serien, baserad delvis på de ursprungliga figurerna och delvis på de pågående serierna (som baseras mestadels på de ursprungliga figurerna). På ett lustigt sätt har de senare årens mer samlarinriktade figurer varit en parallell till originalen. Först kom en stor mängd figurer som främst fokuserade på de första två åren: de ursprungliga bilarna, flygplanen och diverse annat. Optimus Prime, Megatron, Starscream, Bumblebee, Prowl, Soundwave, Grimlock. Dem. Sen kom Combiner Wars, som speglade 1986 års gimmick – praktiskt taget alla figurer gick att kombinera med varandra. En modern form av ”Scramble City”-konceptet gav oss nya versioner av Devastator, Defensor, Menasor, Bruticus och Superion, och det är inte ens slut än, med både Computron och ännu mer obskyra combiners som Leokaiser på väg. Och nu kommer vi alltså till 1987, då masters tog över: Headmasters, Targetmasters och senare Powermasters.

Titans Return ger oss Titanmasters, små figurer som i praktiken är Headmasters med ett nytt namn. Serien ger oss också, som jag har berättat tidigare, en stor del av de klassiska Headmasters i nya perfekta versioner. Men även en del andra har hoppat på huvudbytartrenden. Blurr var min … femte Transformer, om jag inte minns fel, och därför per definition rätt kanoniserad i min nostalgivärld. Det har släppts några hemska versioner av honom genom åren och den senaste, acceptabla figuren var en ommålad Drift och egentligen helt fel som Blurr. Det här är den första som erbjuder en ny variant av hans klassiska form, som någon sorts cybertronsk svävare.

Som robot är Blurr slank och elegant, på samma sätt som originalet men bevisligen med mycket bättre rörlighet. Huvudet är mycket välgjort och behåller hans traditionella hjälmprydnad, trots att det är en Titanmaster. Det enda som stör en aning är att han praktiskt taget är monokrom. De få ytorna med annan färg göms undan i robotformen. Jag hade kunnat vänta till den japanska utgåvan – och betala tre gånger så mycket. Men jag är nöjd. Det här är en utmärkt Blurr.

Sen har vi Wheelie. De minsta Transformers i Titans Return kan inte byta huvuden, och många passar på att förvandlas till kassetter eller andra klassiska minibotformer. Wheelie tillhörde den andra generationen minibots efter Bumblebee, och är mest känd som den rimmande roboten från den tecknade filmen. Han har ofta ansetts som en av de mest hatade, men konstigt nog har han också alltid varit svår att hitta. Jag missade den förra versionen för några år sedan, vilket kanske var tur. Det här är en mycket bättre version. Fast den här första utgåvan har en brist: de små piggarna som ska hålla ihop hans bilform är för stora. Några har fixat honom med lite snabbt filande, men jag lär nog inte förvandla honom ändå.

Wheelie och Blurr hamnar i hyllan tillsammans med Arcee och Wreck-Gar som min något ovanliga representation för filmens hjältar. Jag är ju inte alls särskilt förtjust i varken Hot Rod, Ultra Magnus, Springer eller Kup, som annars brukar vara de stora namnen. Men det här här är två riktigt bra figurer som jag inte kunde hoppa över. Om de släpps här lär de kosta skjortan, men som import var de riktigt prisvärda. Tills man lägger till frakt och tull, förstås.