Den tredje säsongen av Game of Thrones innehåller väldigt mycket, och ändå täcker den en väldigt kort tidsperiod. Från början till slutet hinner det inte gå så lång tid, och positionerna förflyttas inte särskilt mycket. Det beror förstås delvis på att säsongen bara täcker en halv bok. Men det hade aldrig gått att skära bort tillräckligt mycket för att klämma in båda säsongerna (särskilt med tanke på att det händer en hel del även i nästa). Det märks på att varje avsnitt oftast bara har en eller två scener med varje given huvudperson, även om de generellt inte hoppar över någon som det ibland händer senare. Det man snarare märker är att introsekvensen nästan aldrig används. Väldigt många avsnitt börjar direkt utan att slösa några minuter på det pampiga ledmotivet.

Och det blir inte bättre, ur den aspekten, av att säsong tre bjuder på många av de allra bästa karaktärerna i serien. Daenerys ägnar sin tid åt två huvudsakliga uppgifter – att få sin armé av Obesudlade och att befria Yunkai från slavmästarna. I den första får hon samtidigt Missandei till sin sida. Missandei är en ljuvlig karaktär, intelligent och oskyldig, och kommer troligen att gå ett grymt öde till mötes en vacker dag, om jag känner den här serien rätt. I samma veva kommer även Barristan Selmy, som den första av Westeros karaktärer, för att erbjuda sina tjänster efter att ha förnedrats av Joffrey. Bland de Obesudlade hittar vi också Grey Worm, som har en fantastiskt cool spjutstil (och är så himla söt med Missandei längre fram). Däremot är jag inte så värst förtjust i Daario, som känns lite väl stereotyp. Överhuvudtaget är det en stark säsong för henne och hennes följe innehåller nu flera av seriens bästa personligheter.

På hemmaplan i King’s Landing händer det också mycket. Framför allt introduceras Olenna som en värdig motståndare åt Tywin, och allt hon gör är magnifikt. Serien behöver verkligen någon som henne – hon är högfärdig, klipsk och hård, men, till skillnad från Tywin, inte en skitstövel. Både som skådespelare och genom hennes inflytande lyfter hon framför allt Margaery och Sansa till att bli betydligt mer intressanta än förut. Tywin gör samma sak för Tyrion och Cersei. Peter Dinklage fortsätter att vara lika genial som i säsong två men begränsas mer och mer av sin far, och Cersei fortsätter att så frön för vad hon kommer att göra. Hennes möjligen okarakteristiska bekännelse om att hennes barn är allt hon lever för lär få konsekvenser snart.

Under tiden ägnar Jaime och Brienne sin tid på vägen, och det här är något av säsongens bästa delar. Dels etableras Brienne som en riktig hjälte, och dels lyckas man få någon sorts respekt för Jaime. Det blir mer och mer tydligt att han egentligen skulle ha varit en ädel människa, om det inte hade varit för Cersei. Hon är bokstavligen det som korrumperar honom, och ju längre tid han tillbringar borta från henne, desto bättre blir han. Avslöjandet att han räddade hela King’s Landing är också rörande, om än aningen krystat. På vägen stöter han också på Qyburn, som först räddas som av en slump i Harrenhal av Robbs styrkor, och sen finns på plats för att behandla Jaimes arm. Jag hade helt glömt att han började där, innan han blev Cerseis privata doktor Frankenstein.

Som parallell till den här strålande berättelsen har vi Theons resa, som egentligen inte går någonstans. Problemet är väl att jag inte bryr mig särskilt mycket om Theon. Ramsays skadeglada stympningar är plågsamma att se, men förutom att etablera honom som en fullständig sadist så kändes det aldrig relevant, förrän han blev viktig senare. När Jaime plågas så är det sorgligt eftersom han ändå var en framgångsrik riddare, och han gör ändå hjältedåd trots sitt tillstånd. Theon plågas bara, utan uppehåll. Förutom att introducera Myranda (som är irrelevant i det stora hela) händer det inte heller särskilt mycket här.

Bran får förstärkning på sin väg norrut av Jojen och Meera. Jag är väldigt förtjust i Jojen, som känns som en fräsch variant av ”vis gammal mentor”-rollen. Även om man senare förstår hur starka band det fanns mellan deras fäder, så är det imponerande hur hängiven han är till Bran. Men hela den resan är, av nödvändighet, väldigt seg, och det blev inte bättre av att Bran uteblev en hel säsong senare. Jag har fortfarande stort hopp för honom, och mycket började här, men det är inte de bästa delarna av säsongen.

Arya är en av mina favoriter och hennes väg kantas av bra sidokaraktärer. Gendry försvinner förstås (och får egna äventyr med Stannis-gänget), men innan dess har de många bra scener. Arya blir mörkare och mörkare allt eftersom all jävulskap drabbar henne, men när hon skiljs från Gendry ser vi några av hennes sista drag som liten flicka. Vi har ju också Thoros och Beric som båda är färgstarka och välspelade (och vad hände egentligen med den där bågskytten?), och förstås början på Aryas resa med the Hound, som ska visa sig bli någon sorts bisarr fadersgestalt. För att följa upp Gendry så har han en del bra scener med Melisandre. I Dragonstone träffar vi också Selyse (otroligt läskig men kanske lite för lik Lysa Arryn i sitt sätt) och den förtjusande Shireen. Det är synd att Gendry fortfarande inte har fått en uppföljning – jag vägrar tro att han är borta för alltid, efter vad som hände med andra ”bortglömda” karaktärer i den senaste säsongen.

Och så kommer man förstås inte ifrån Robb Starks berättelse, som får ett hastigt och olustigt slut. Jag hade inte läst böckerna, jag hade inte blivit spoilad trots att jag såg säsongen ett tag efter att den släpptes på bluray. Jag trodde helt och fast att han skulle dra vidare och erövra Casterly Rock (som, får jag påpeka, fortfarande inte har visats i serien). De lurade mig totalt, och även om jag egentligen inte brydde mig så mycket om honom går det inte att se The Rains of Castamere utan att få tårar i ögonen. Det har vi främst Michelle Fairley att tacka för – hon gör en fantastisk prestation som Catelyn in i det sista. Och med det släcks en hel berättelse, bara så där. Och jag insåg att allt kan hända i den här serien.

Ganska länge har de lösryckta bitarna fladdrat i vinden. Det främsta resultatet var väl att Roose blev en viktig karaktär, efter att lömskt ha smugit sig på oss i bakgrunden. Med kontroll över Harrenhal, Dreadfort och snart också Winterfell är han helt plötsligt en av de stora spelarna. Tills vidare …