Som ni kanske ser (om ni inte kör på mobil vy) så har jag lagt till en Instagram-feed till höger på sidan (den hamnar längst ner i mobilvyn i det här dynamiska nya temat). Jag skaffade egentligen bara Instagram för att kunna skriva upp mig på Elgigantens utlottningar och ha en hundradels chans att vinna möjligheten att köpa en Playstation 5, men när jag väl hade lagt upp kontot tänkte jag att jag lika gärna kan publicera mina bilder där, istället för att krångla med dem här eller på Twitter. Så tanken är att fylla på med mina favoriter av mina nya och befintliga bilder, en om dagen till att börja med. Och så blir det ännu ett sätt att hålla den här sidan dynamisk då det åtminstone poppar upp lite nya grejer i feeden även om jag inte skriver något.
Min nallade Puh
Jag hade bokat leverans av det nya Nalle Puh-setet från Lego som skulle dyka upp idag. Så fick jag meddelande att det var levererat – två timmar tidigare – men inget fanns vid ytterdörren. Så nu får jag jaga på både Postnord och Lego, och så återstår det att se om det kommer att dyka upp. Eller om någon jäkel knyckte mitt paket.
Lego släpper ny NASA-rymdskyttel
Ack, det var nog bara en tidsfråga, men efter Curiosity Rover, Saturn V, International Space Station och Apollo 11-landaren kommer NASA och Lego snart att släppa en storskalig rymdskyttel, i form av Discovery. Som extra bonus innehåller den också en modell av Hubble-teleskopet, även det ett berömt stycke teknologi. Setet kommer att innehålla 2354 bitar och kostar 1999 kronor när det släpps den 1 april. Jag har sedan länge fått slut på plats, och ovan nämnda NASA-set fyller redan hedersplatserna i vardagsrummet. Ack, vad ska man ta sig till?
Turrican Flashback
After famously crashing and burning with Lair on Playstation 3 and having a bunch of promising games cancelled, Factor 5 is finally back, or at least sort of. They’re releasing a set of ports of their classic Turrican games, but in a complicated way. Two physical limited editions are collecting all five main games (Turrican, Turrican 2, Turrican 3/Mega Turrican, Super Turrican and Super Turrican 2) plus variations, but the downloadable Turrican Flashback collection only features the first four. Even though I’m a big fan, I was a bit annoyed by this setup, but eventually bought it to show my support if nothing else. While I dislike the ”release old game to see if there’s any interest” thing, I do want a new Turrican. But hey, why not do a Kickstarter like everyone else?
Sony tar över Evo
Hmmm, Sony gör mycket grejer just nu som intresserar mig. Det blev just offentligt att Sony tar över fightingspelsevenemanget Evo, tillsammans med ett nybildat bolag, RTS, som är kopplat till en stor evenemangsarrangör. Årets Evo kommer att hållas i augusti och vara enbart online, med de fyra huvudnumren Street Fighter V, Guilty Gear Strive, Tekken 7 och Mortal Kombat 11. Fler spel ska också dyka upp.
Vilket är intressant. Förra årets Evo lades ju ner, av två huvudsakliga anledningar. Dels gjorde ju pandemin att det var omöjligt att hålla någon sorts centraliserade evenemang, särskilt där folk ska flygas kors och tvärs runt jorden. Istället försökte man dra igång en onlinevariant, där Skullgirls och Them’s Fighting Herds oväntat skulle få rampljuset eftersom de spelen, till skillnad från de flesta stortitlarna, fungerar utmärkt online. Men dödsstöten kom när det visade sig att en av upphovsmännen bakom Evo var inblandad i sexuella övergrepp. Man kan tycka att det borde göra varumärket ganska oönskat, men troligen också att det var relativt billigt att ta över just nu. Och personen i fråga är sedan länge borta från Evo, och Sony tänker nog fräscha upp ryktet ordentligt.
Sony visar upp PSVR2-kontroller
Sakta men säkert börjar PSVR2 ta form, och idag utannonserade Sony de nya handkontrollerna. Det var förstås inte tal om att använda Move-pinnarna längre (ack, jag behöver uppdatera sidhuvudet redan!) men frågan var hur de skulle se ut. Jo, samma grundtanke som Oculus Touch, med ett litet handtag med flera tillgängliga knappar och, inte minst, en styrspak på vardera. Den kommer också att ha fingerkänslighet baktill, vilket gör att tre fingrar kan identifieras även om du inte trycker ner någon knapp. Även där har Oculus liknande funktioner. Istället för en ring framtill på kontrollen så omsluter den handleden, vilket troligen borde göra balansen bättre.
Transformers Studio Series 1986 Blurr

En bieffekt av att Hasbro konstant släpper nya, bättre versioner av sina Transformers-klassiker är att jag blir lurad att köpa dem gång på gång. Blurr fick sin första moderna, välgjorda tolkning för tio år sedan, och den gladde jag mig åt ett tag. Sen blev den versionen rätt rejält utklassad av en ny version i Power of the Primes-serien, så den köpte jag också och trodde att jag skulle vara nöjd.
Men nu har han fått en sista, slutgiltig version (åtminstone tills de kommer sig för att göra en Masterpiece-tolkning av honom). I Studio Series 1986 återskapas karaktärerna från den tecknade filmen i ordinarie leksaksskala men så nära man kan komma originalen. Till skillnad från Hot Rod som jag köpte nyligen är Blurr en Deluxe-figur och därför snäppet mindre, men de passar ändå bra ihop. Blurr är inte heller riktigt lika komplicerad, men förvandlingen har ändå aningen fler steg än vanligt.
Transformers Studio Series 1986 Jazz
Jazz var förstås en av de mest populära karaktärerna i både den ursprungliga tv-serien och serietidningen, och han var sedermera en av få leksaker från 1984 som överlevde massakern i början av filmen (spoiler alert för en trettiofem år gammal film). Ändå var han länge en paria, kanske delvis eftersom hans Porsche-baserade modell inte gick att porträttera längre då Porsche motsatte sig ”krigsleksaker”. Men då och då poppade det upp Jazz-varianter. Han fick en ny karriär som Mazda i Binaltech (som länge var den näst bästa Transformern överhuvudtaget i min samling), han fick en ganska hemsk tolkning i Michael Bay-filmen och även en väldigt fräsch nytolkning i Transformers Universe för tio år sedan.
En uppdatering i senaste laget
Jag tog äntligen tag i det här med att uppdatera systemen bakom den här bloggen. Att använda WordPress är ju relativt smärtfritt, men samtidigt så innebär alla ändringar att något kan gå åt skogen. Men nu har jag i alla fall fräschat upp det… tror jag. Det krävdes lite piller med webbplatsinställningarna och det gick inte att få rätt PHP-version på en gång, utan jag fick gå en bit på vägen, sedan uppdatera WordPress, och sedan PHP igen.
Jag är inte riktigt överens med det nya gränssnittet, som visserligen har ett mer intuitivt system för att skriva texter men i gengäld saknar den där direkta HTML-kodningen som jag är van vid sedan förut. Så det kommer att ta ett tag att vänja sig vid.
Neal Stephensons Fall or, Dodge in Hell
Och det är väldigt komplext alltsammans, inte minst för att Neal introducerar nya huvudpersoner ungefär lika snabbt som han tar kål på dem, eller helt sonika gör gigantiska tidshopp. Det gör att varje delberättelse väldigt snabbt måste greppa läsaren och det lyckas han oftast med. Det här är, tydligen, lite av en uppföljare till REAMDE som jag inte har läst (ironiskt nog), men den är så pass fristående att man inte behöver känna till så mycket sedan förut. De huvudsakliga huvudpersonerna visar sig i alla fall vara Corvallis Kawasaki, en nördig IT-mogul, och Sophia, släkting till Richard Forthrast, en tidigare kollega till Corvallis. När Richard plötsligt avlider dras de in i en juridisk tvist kring hans testamente, då han vill bevaras och återupplivas när tekniken tillåter det.
Lösningen drar ut på tiden och innan vi kommer igång med att förverkliga det konceptet så blir det lite satirisk framtidsvision där vi visserligen, cirka tjugo år senare, lever med fantastiska AR-brillor, men där dagens polarisering och segregering har lett till att alla uppfattar helt skilda verkligheter, filtrerade genom valfria ”redaktörer”, och där USA:s mellanstater bokstavligen blivit ett Mad Max-samhälle medan (de underförstått liberala) kuststaterna njuter av högteknologins frammarsch. Men där jag trodde att det skulle forma resten av berättelsen så är det bara ytterligare ett exempel på kompakt och effektivt världsbyggande som snabbt blir irrelevant.
Utan att behöva sammanfatta hela handlingen så lyckas man i alla fall återuppliva Richard i digital form, på sätt och vis, men i en separat värld som sakta byggs upp av de första testpersonerna, som blir en sorts Minecraft-gudar utan minnen av vilka de ursprungligen var. Och här får boken en märklig uppdelning, där vi bitvis följer de kvarlevande människorna och sedan hoppar in i den simulerade världen med jämna mellanrum för att se vilken form de tar när de väl dör och hamnar där själva. Och här blir det lätt segt, där de tidiga stapplande stegen beskrivs i extrem detalj i vaga men väldigt uppenbara begrepp, samtidigt som det uppstår hypertydliga paralleller till ”verklig” mytologi. Allt det här blir sedan bakgrundshistoria för YTTERLIGARE äventyr långt senare, för ytterligare nya huvudpersoner som delvis har koppling till de ursprungliga men alltså utan exakta minnen av sina tidigare liv.
Det är både fascinerande och oerhört segdraget på samma gång. Tekniken beskrivs i trovärdig detalj och ramas in av konferenser och möten med jurister, och den verkliga världens berättande verkar i huvudsak utspela sig i konferensrum och hörsalar, vilket är ett… modigt val av Neal. Men ju längre det fortskrider, desto mer vill jag se någon sorts upplösning på det hela. Och det får jag förstås inte. Som vanligt avslutar Neal sin bok cirka 95% in i det näst sista kapitlet.
Det är en märklig författare det här. Snow Crash är förmodligen fortfarande min favoritbok genom tiderna, och både Cryptonomicon och Seveneves tillhör också favoriterna. Men jag läste tidigare The Diamond Age och var måttligt imponerad, och den hade också samma sorts brister med superhäftigt världsbyggande och en drömlik berättelse som sen bara rinner ut i sanden. Och trilogin The Baroque Cycle, som är en prequel till Cryptonomicon (som också utspelar sig i den här bokens allmänna tidslinje) kunde jag bara inte komma mig vidare i eftersom den var så ohyggligt tungläst i tre smällfeta volymer. Neal Stephenson har fortfarande min respekt och mitt intresse, och jag ska nog ge mig på Anathem och REAMDE vid tillfälle. Men den här boken var i slutändan bara medelmåttig.
