Jag har precis sett Mamma Mia: Here We Go Again och om du är rädd för spoilers (eller är fullständigt ointresserad av ABBA) så bör du sluta läsa nu. Den förra filmen var en höjdare, utan några större ambitioner än att göra folk glada. Och det gjorde den uppenbarligen. Utöver de två miljarderna dollar som musikalen drog in (och fortsätter att dra in) tjänade filmen in ytterligare 600 miljoner. Det är nästan som om ABBA var ett fenomen, eller nåt.
Den ursprungliga filmen var en ganska rak tolkning av scenversionen och byggde på en lite lustig historia som pusslats ihop av texterna i ABBA:s låtar. Donna Sheridan reste iväg för att finna sig själv och råkade träffa tre fenomenala karlar under loppet av några veckor. Det ena ledde till det andra där på stranden och rätt som det var bara … punkt punkt punkt (den meningen borde avslöja hur ohälsosamt mycket jag har lyssnat på varianter av den här historien). Cirka tjugo år senare ska hennes dotter Sophie gifta sig men vet inte vem av karlarna som faktiskt blev hennes pappa så hon bjuder in allihop till sitt bröllop för att försöka lista ut det. Sedermera bestämmer hon sig för att inte gifta sig, att hon vill låta alla tre vara hennes pappa och så gifter sig Donna istället med den hon egentligen gillade mest.
